På fredagskvällen ser jag nostalgifilmen Pretty in Pink.  Skyfflar in choklad i munnen som egentligen ska vara till lördag kväll.  Går och lägger mej samtidigt som jag har en tankebubbla med en trött emoji och den där pistolemojin bredvid. Vaknar upp till en lördagsmorgon, som doftar starkt av frisk höstluft och sätter mej på balkongen för en kaffe och en cigg. Strax innan nio pluggar jag in lurar i öronen. Trycker igång Runtastic och beger mej ut. Första låten ut är Sylvers version av Abbas Lay your love on me. September visar sig äntligen från den sida jag vill. Sol. Lite kyligt men ändå friskt. Jag har tur, slipper vänta vid rödljus och kan glatt tyst sjunga med i Hanne Boels låt I want make love to you medan jag ser frisören tvätta sina fönster innan det är dags för öppning. 

Jag powerwalkar längs bilvägen. Raksträckan innan den branta backen. Vilar inte innan, men samtidigt som Nanne tar ton, mjukar jag upp stegen istället för hårda och börjar promenera i rask takt. Uppåt. Pulsen slår, jag ser din blick. Åh, jag är i ett hjälplöst skick. Jag kan bli räddad först om du, ger mun mot munmetoden nu. Tre låtar senare är jag uppe. Istället för att gå höger, ner och hem.  Bestämmer jag mej för vänster, upp sedan tillbaka. Ser en bekant bil. Men jag vet inte.  Jag promenerar i välkända områden. Lilla dyra Ica. Servicestället där jag brukade hämta ut paket. Kommer ihåg förra sommaren på en restaurang när en kille frågade Hur är det? Det var längesedan vid toaletterna, där vi råkat stöta på varann. Och jag fick leta i minnet. Har vi hånglat? Legat? Det visade sig att han jobbade just i den butiken. 

Kizz vrålar ut Heavens on fire samtidigt som jag småspringer över en stor väg utan rödljus. Äntligen går vägen lite nedför. Och när jag senare ser ena sidan på mitt hyreshus sjunger Cher Baby save up all your tears inser jag att pms.en från igår är slut och Runtastic visar att jag har gått elva komma sextiofem kilometer på en timma och Fyrtiosju minuter.  

Annonser