Det är tjugoförsta oktober. Fredag. Mer än halva månaden har gått. Tiden susar förbi. Det regnar, löven fortsätter att falla. Men de är fina. Nästan på ett drömskt vis snurrar jag in mej i ett nästan apatiskt tillstånd. Tittandes ut genom spårvagnsfönstret. Får nästan skaka lite lätt på huvudet och blinka till med ögonen när jag hör min hållplats ropas ut. Fredag och hela helgen framför mej. Fredag, en helg som kommer att gå fort. För fort. 


Jag kommer hem efter veckans sista arbetsdag. Duschar. Brygger två koppar kaffe, viker ihop tvätten som inte hade blivit riktigt torr från gårdagens tvätt på grund av orkade inte torktumla ytterligare, när jag insåg att det egentligen skulle behövas. Slänger mej I soffan.  Ser på de serier som jag ser veckovis. En del nya serier, som har sin första säsong väntar jag med. Men ligger i tvserie-appen på surfplattan för en reminding. Väntar längtande på The Affair säsong tre i november. Scandal säsong sex nästa år. 

It seems like I don’t care. But I do. Leenden skratt prat med en massa. Hans kollegor. Men med en man som kommer in på mitt jobb. Fem dagar i veckan.  Två gånger om dagen. Inget. Inget prat. Inga skratt. Inga leenden. Inga samtal. Jag är en varm människa. Och jag bryr mej. Så jävla mycket. Det är svårt att inte bli lite ledsen. Ibland. Jag döljer det ganska bra. Även om jag är en känslomänniska. Ibland om kvällarna kan det hugga till, för jag har kämpat så mycket. Så mycket för mej själv, med mej själv. För att jag vill att det ska vara bra. Bli bra. Hur ska man kunna se någon i ögonen, när det bara är ögonen man ser? Och inget mer. Hur ska det kunna bli någon slags tillfredsställelse,  när jag vet att han bryr sig. Men inte visar det.  

Annonser