Idag är det exakt nio månader sedan Henrik blockade mej på Facebook. Efter att jag försökte få honom att inse att ingen av oss är perfekt. Men att jag är en person som är för kommunikation och konversation, där jag klart och tydligt beskriver  att jag vill lära känna, umgås, träffas men vill och ska behandlas på ett bra sätt.  Samma kväll går det överstyr på sms när jag skriver du är inte så perfekt du heller. Han skriver att han hatar att skriva. Jag skriver jag har väntat på ditt telefonsamtal i två veckor.  På hans mening om att jag ifrågasätter förklarar jag att jag gör det för att han är på/av. På/av. Att jag blir osäker på mej, på honom. Vad är syftet med mej egentligen? 

Mellan då och nu, jag väntar på att han ska komma fram till mej på jobbet. Prata. Jag är arg, jag är ledsen,  jag får förhoppningar,  jag blir glad, vi pratar, han får ett brev, han kutar ner efter att A&S har levererat brevet, jag är inte beredd, så jag gömmer mej. Men vi ska höras av, sa vi sen.  Hans kollega hurrar och säger att nu är ordningen återställd, grattis. Han blir rädd, osäker, velar. Far med osanning om att han träffar någon. Är själv ärlig och rak, rakt igenom. Har aldrig varit såhär ärlig och rak mot någon från första stund. Om vad jag vill. Jag skriver att jag inte vill se honom på ett tag på jobbet, att han får byta byggnad. Lös det. Byt med någon. Att jag trodde det här mellan oss två skulle gå enkelt till. Oavsett om vi skulle ses privat eller inte. Lätt och bra. Istället blir det uppochner, fram och tillbaka. Han byter inte byggnad. Jag bryter ihop på jobbet. Han blir irriterad för något han säkert har hört mej prata om. Han försöker prata med mej. Jag ignorerar.  Han försöker igen. Jag ser hans blickar, flackande blickar och kroppsspråk hela tiden. Men han gör inget.

Det är blickar, det är leenden, det är småprat. Hans kollega M försöker så gott han kan. Hela tiden. Jag hoppas på prat på jobbet, på sms, i telefon. Ignorans från båda håll, försök till prat, lite prat, vi pratar om afterwork i Slottsskogen. Väl där springer han i väg. Sen sms.ar vi. Jag tar det tredje initiativet för en försoning. För jag vill att det ska vara bra mellan oss. Han vill ses. Mycket. Han pratar om mitt fina leende, han vill ses nu. Han tyckte jag var fin på afterworken. Han vill verkligen. Han bestämmer en dag för att ses, (jag gör upp andra planer, för jag vet att han kommer att ställa in) Han sms.ar sent på söndagskvällen. Sorry. Det är lite prat på jobbet, det är lite sms,  han stryker mej över axlar Och rygg,  och det enda jag tänker är gör inte så, om du inte menar det. Om du inte menar något med mej. Samma dag vi går på semester blockar jag honom på Whatsapp (i två veckor) En massa arga sms innan fram och tillbaka om att jag är värd så jävla mycket mer än så här. 

Under de tre första veckorna efter semestern försöker han. Men på fel sätt. Är ej mottaglig. Jag förstår mer och mer att fler och fler vet om situationen, utan att jag ens öppnar munnen. Om det. Ryktena går. I know.  Under hösten förstår jag ännu mer saker. På min sida jobbet. 

Jag hör även saker som ska hända, men som aldrig händer. Är inte förvånad. Vi pratar lite. Ibland ler han. Ibland inte. Försök till prat, men går ej så bra som jag hoppas på, eftersom jag vill att han ska prata mer än så. Ibland blickar, ibland ignorans.  Ibland nervositet. Ibland skratt. Men oftast inget. Jag har trasslat in mej. Eller, han har trasslat. Vill inget hellre än att det ska vara bra. Men jag kan inte göra mer än så här. Inte själv. Fem dagar i veckan.  Två gånger om dagen.  

Nio månader senare är jag fortfarande blockad på Facebook. 

Annonser