På måndagseftermiddagen skickar jag ett sms till Rock(y)tjejen, Har haft en gråtdag  idag, kan vi ta en powerwalk istället för gymmet?  Orkar bara inte vara sådär superglad, eftersom det skulle vara jättemycket folk där. (Även om allt som oftast blir bättre då) Absolut skickar hon. Jag vet ärligt talat inte varför.  Igår, jag vet inte. När man går med gråten i halsen hela dagen. När det inte går att hejda. Och det syns ju så väl på mej. Tyvärr. Är ej knäpp. Får ett hjärta, format av två händer av en supergullig kvinna när hon går. Tack. 

Vi promenerar runt gravstenar. Becksvart mörker. Förutom gatuljusen. Regn som faller till marken, som blandas med gula löv. Men lugnt och fridfullt. Prata. Prata. Prata. Och jag erkänner så mycket för mej själv. Saker som jag kommit på nu. Sista veckorna. En undermedvetenhet. Och den knepiga hösten. Och det känns bättre. 

På tisdagen är jag trött. Måndagens gråtattack gjorde väl sitt. Men jag lever. Jag duschar på jobbet, går tidigare. Åker till vårdcentralen för att göra cellprov, upp i stolen. Jisses, vad avslappnad du är säger tanten (barnmorskan/gynekologen) de flesta brukar spänna sig rejält ler hon. Ja, jag gillar att ligga (ner) efter en stressig arbetsdag. Innan den stressiga dagen var slut, skrev jag upp mej på listan för aktivitetsdagen. (Som man kunde skriva upp sig på när man ville sas det, men ändå tydligen hade en sista anmälningsdag…)   

Åker vidare till gymmet.  Och nya maskiner är lika med träningsvärk. Med en gång. 

Annonser