Vi satt i söndags och pratade om dejting och vad som får oss att vilja ha någon. Att vilja. Jag vill rätt och slätt ha en man som kan stå upp för sig själv. Jag vill ha en man som inte är rädd för sina egna känslor. Oftast är det män som anses rätt så tuffa utåt, som har ett osäkert inre, är rädda. Både att bejaka sig själva. Och andra. ”För det blir så jobbigt”.  Som är otroligt benägna att hellre sticka huvudet i sanden, lägga benen på ryggen. Och springa. Hellre kolla om gräset verkligen är grönare på andra sidan. Istället för att ta initiativ. Män som är rädda för kvinnors ställningstagande. Jag har numera lätt att se på män hur de är. Kanske inte från start. Men genom beteende, genom hur de agerar, reagerar, deras kroppsspråk och så vidare.  Jag vill ha en man som tar initiativ till dejter. Jag vill ha en man som kan skala bort sitt hårda skal. Sin fasad. Låta mej se allt det mjuka. Inuti. Våga visa sig sig känslosam. Jag längtar verkligen efter en man som kan bejaka sig själv. Någon som verkligen kan ta mej. Som verkligen vill.  Jag är ibland livrädd. Skiträdd. Men hellre darra på rösten. Grina. Säga vad man har på hjärtat. Visa sig sårbar. Få ut allt. Än att dö en smula inombords. 

Annonser