Det sitter nog långt inne för honom säger min enda manliga kollega, som får höra en sak om det här för första gånge på länge. Numera brukar jag vara tyst. En fredag efter lunch när jag säger att snart måste isen brytas. Ja, väldigt långt inne suckar jag, undrar egentligen varför det sitter så långt inne. Och även om jag finns i hans hjärna mentalt, skulle jag vill vara en liten cell därinne, flyta runt lite. Kanske är det då jag får reda på det, som jag egentligen redan vet. Eller borde veta om. Släcker den där fimpen som egentligen inte ens ska finnas mellan mina fingrar. Vi reser oss, går in till de andra med rykande hett kaffe vid bordet. wp-image-1242800099jpg.jpgPå söndagsmorgonen åker jag in till stan. Småspringer lite lätt in på H&M. Vidare in på apoteket, för att till slut sitta ner vid ett bord på ett café för en Frukostbuffé. wp-image-1319441724jpg.jpgJag prioriterar bort att pärla armband för Ung Cancer. Istället åker jag vidare till gymmet för att svettas. Svettas. Har jag kommit in i en period där tävlingen är svettas så mycket du kan på minst minuter?  Tittar ut genom fönstret mot en av de stora planerna inomhus, knattetävlingar där föräldrar sitter på läkaren, precis framför en svettdroppande kvinna som håller på att kämpa. Kämpa för att komma igång med att fixa nya maskiner lika lätt som på den gamla träningskedjan. Ner till omklädningsrummet, upp igen. Förbi alla som ska åka skidor, som har sovit på hotellet,  som har haft möten. Som har ätit lunch. Hem. Kaffe. Sitta i soffan. Dammsuga. Svabba. Duscha. Skriva en del av denna text. Spara I utkast. Ut till Jen som sitter i bilen och väntar. wp-image-719726876jpg.jpgJulkonsert i en kyrka.  Före detta granne/kollega M sjunger i en kör, och sjunger finfint. Helgen är snart över. Ytterligare en måndag på ingång. Puss.

Annonser