Jag sms.ade med en person på jobbet för ett tag sedan. Hon hade frågat tidigare på dagen hur jag mådde. Och även en vecka tidigare hade hade hon kommit fram med ett stort leende, sagt att hon måste höra om uppföljningen. Uppföljning? Vilken uppföljning? På hennes fråga svarade jag att jag mådde bra. Men sedan tänkte jag. Varför berättar jag inte sanningen? För andra. Jag skrev att det är upp och ner. Beror på situationen tänkte jag för mej själv. Ibland är det så utmattande. Bra. Dåligt. Bra. Dåligt. 

Jag känner av andra. Jag känner av hur läget är.  Mitt humör påverkas av andra. Jag verkligen känner andra genom min kropp. Hur konstigt det än låter. Hur tyst det än är. Eller pratigt.  Så blir jag så påverkad. Jag kan inte sitta och förneka att jag Inte påverkas. Jag kan heller inte förneka att jag har lätt till gråt. Jag sitter heller inte och förnekar de stunder när det går bra. För det är så freaking jävla utmattande att låtsas som ingenting.  Ibland. 

Tvåtusen sjutton kan inte bli som tvåtusen sexton. Exakt likadant. Fram. Tillbaka. Jag kommer inte att klara av det. 

Annonser