Även när jag är ledig tänker jag ibland på jobbet. Tvåtusen sexton har varit ett av de tuffaste åren inom det jobbrelaterade någonsin. Inte enbart på grund av Henrik, jag vet var jag står. Jag vet vad och vem jag är i detta. Vad jag vill. Utan mer på grund av alla rykten, alla leenden, alla ledsna miner. Leenden igen. Alla människor som vet så mycket. Från jobbet. Från texter. Hur?  Varför? Varför är de tysta, men ska bry sig? Alla är så freaking tysta att man skulle kunna ta ett svärd, skära igenom. Och ändå skulle den tysta massan inte öppna sig. Jag ser. Jag hör. Varken döv eller blind.  De manliga… Och de kvinnliga…Varför får jag inte höra era röster vill jag bara skrika.  För så länge folk är jävligt nyfikna, men tysta. Är jag ett steg närmare byte av jobb. 

Min ena kollega brukar kalla Henrik för ”din kompis”. Jaha, är vi kompisar? Det visste jag inte. 

Annonser