I ett lösenordsskyddat inlägg någon gång i höstas skrev jag om ett snyftande som har kanske varat någon minut eller två, under kvällar flera gånger i veckan under en ganska så lång tid. När jag är ensam, och det är tyst omkring. Utmattad efter ett första halvår av kämpande för att för att försöka fixa något. Något. Vad som helst. Snyftandet under hösten har inte varit på grund av första halvåret. Trots att det satte sina spår. Rejält. Jag är tuff, har skinn på näsan, är stark. Men nog fan är jag känslig. Snyftandet under det andra halvåret har berott på mitt döljande av känslor. Dölja för alla att jag mår bra. Jag är ok. Inte prata om något alls. Vara glad. Le. Inte bry sig. Även om jag inte gar grytt mej ibland. Samtidigt som jag både ser och hör saker som jag inte ska. Överallt. Utmattad på grund av att det är jobbigt att inte se. Inte take notice of something. Samt att fler och fler ler. Jag kan snyfta fortfarande. Ibland. Mest på grund av att den bra kommunikation som jag tror ska komma då och då. Inte gör det. Varje gång jag tror det, varje gång jag ser. Hör. Så ändras det veckan efter. Jag vet att det är såhär. Jag vet att det kommer vara såhär. Jag har inga förhoppningar eller förväntningar kvar. Även om en skulle vilja. Ett Hej enbart för mej. Är inget. Det betyder ingenting. För det kommer inget mer. Att sedan hälften av folket vet saker, men inte vill lägga sig i. Trots att de är osynligt synligt inblandade gör inte saken bättre. Även mina egna kollegor. Har jag förstått. Hans kollega M är en fin människa. Vill bara skriva det. 

Att det har gått ett helt år. Jag var så himla glad då. Ett år. När det hade kunnat lösas. Fixats. Ganska lätt. Vad som helst. Oavsett vad. Kunnat se hur det hade gått. Eller inte. 

Puss och kram. 

Annonser