One eye on the left. 


Fake it til you make it.  Jag är inte så bra på att fejka. Har inte varit bra på att låtsas. Däremot har allt blivit en vana. En vana att under en viss tid vara glad, skratta prata. (Om jag inte är grinig och trött) För att en timma, tjugo minuter senare känna hur hela jag förändras i mitt sätt att agera, vara i förhållande till hur det var ett par sekunder innan. Beroende på. Hur det är. Jag ler fortfarande. Men jag känner att hela atmosfären ändras. Blicken faller till golvet. För jag vet inte vad som skulle hända med mej själv om blicken faller på annat. Hur jag blir. I mej själv. Och det är beroende på atmosfären under den tid som gäller. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s