blev det mars månad. I slutet av februari klickar jag intensivt på länken där jag sätter bloggen i ett privat läge. (Fortfarande låst) Från och med nu läser man på egen risk. Har haft en god min tillräckligt länge.  En måndag morgon.  Jag orkar inte. Kanske har jag vaknat på fel sida. Kanske har jag en början på pms. Troligtvis.Kanske är det för att jag är seg. Kanske känner Och tycker jag att jag  måste bli hörd. Måste bli respekterad för det jag anser. Tycker. Känner. Två månader in på det nya året.  Jag skulle vilja använda min röst. Högt. Prata. Skrika högt om exakt allt. Men vet att rösten inte kommer att hålla. Jag vet att jag kommer att börja gråta. Mina känslor är enormt starka. Jag kommer att fulgråta. Låta hela jobbet få ta del av tårar. Skrik. Mina ord. Känslor. Jag kan inte se på någon. Utan att läppen ska börja darra. Jag vet att det här kommer att brista. Jag vet att det inte kommer att hålla så värst länge till. Jag vet att jag så småningom måste ha en konfrontation. Och då kommer gråten att komma. Känslorna. 

Jag avbokar bodypump-passet på måndagen. Seg. Konstig i kroppen. Ont i öron till och från. Passet är ansträngande och jag vet att jag inte kommer att orka. A tittar på mej på tisdagseftermiddagen. Säger ska bli gott att komma hem nu va? Det är alltid gott att komma hem säger jag. Blicken ner i bordet.  Allt för att inte börja gråta. Efter någon annans mening på frågan varför säger jag A vet mycket väl vad som är jobbigt här inne.  Jag misstänker det säger han tyst. Innan hade Henrik frågat om det är barslagsmål när en stol ramlade ner på golvet. Nära inpå svarar jag. Fortfarande blicken ner. Träning. Cardio i en och en halv timma. Snabbt. Intensivt. Åker hem.  Duschar. Lägger mej I soffan. Orkar inte. Gråter. 
 

Annonser