Dagarna går. Bloggen fortfarande låst. Ett statement. Ett riktigt riktigt statement. För reaktionerna blev ju som de blev. Egentligen var det väl bara måndag och tisdag som var obalanserade. Men det blir för mycket. För mycket för att jag ska kunna handskas med det. Jag ska göra mitt jobb bra. Samtidigt som jag ska se och träffa en massa. Som vet en massa. Jag nästan skrikpratade till min chef i onsdags och allt allt för en freaking jädra man som inte kan få tummen ur sin comfortzone och prata normalt,  säga vad freaking han har på hjärnan. Hjärtat.   För att det är såååå jädra jobbigt. Svårt.  Men jag då? Hur påverkar det mej? Riktigt mycket om jag får säga något. Hela tiden.  För det blir ringar på vattnet. Han gör så att jag inte kan prata normalt med honom. Med vänliga hälsningar Tears and Pearls och Henrik fjorton år gamla. 

 Men jag märker på mej själv hur jag förändras ju mer dagarna löper. Hur jag på onsdagsmorgonen redan är glad när jag pratar med mina kollegor. Även om jag är tyst inför alla andra. För där är det svårt.  Det är så svårt att kunna vara som vanligt mot människor. Utan att se på dem med trist min. En min som är uppgiven. Apatisk. Samtidigt som jag ska göra mitt jobb. Det går alltså upp och ner. Hans kollega M och A försöker peppa, och i slutet av fredagen ler jag väl lite åt dem i alla fall. Och det är så sjukt. För jag vill inte vara den som har en ledsen min. Jag vill verkligen le hela tiden. Vara jätteglad. Visa min braiga sida. Men jag vet ju att vissa saker (o)skiner igenom. Och det skrivs om samma saker hela tiden. Som ni ser.  

Åker till gymmet och står på crosstrainern i femtio minuter. Ja, de var upptagna när jag kom dit. Orkade inte ställa mej på någon av de andra olika, så fem minuter powerwalk innan. 

Annonser