Det finns saker som hänt på jobbet som jag inte skrivit om. Mest för att jag inte vet hur jag ska formulera mej. Eller kanske för att jag inte orkar. Vill. Det finns så mycket här i livet som betyder så mycket för mej, att jag ibland slår knut på mej själv. Jag riskerar hela tiden att mitt pokerface ska smulas sönder till en torr lera. Efterlämna ett ansikte, ett kroppsspråk som består av rena och skära känslostormar på grund av att allt jag vill är allt det braiga. Jag riskerar hela tiden att människor i min omedelbara närhet tittar. Ser. Men inte pratar. Jag har tagit ton. Igen. På olika sätt. Fast på ett annorlunda sätt. Och jag vet ju, inser att it’s not only me. Who wants a happy place. Two happy faces. 

Vi har det däremot inte så bra inne hos oss på jobbet heller. Uttröttande. För även där finns det de som tiger. Den gör si, den gör så.  Inte vågar speak out. Det slog visst ner en bomb. Fredagen då jag var ledig och på väg upp till Bollnäs. Sedan dess har vi alla suttit i möte med chef och chefchef. Jag föreslog på ett gemensamt möte igår att vi kan väl göra något utanför jobbet. Vi har ju haft det så kul. De andra gångerna. Utan en massa jobbsnack. Knäpptyst. Ingen sa något. På mitt jobb pratar man om småsaker till chefen. Istället för att prata med vederbörande. Underbar värld vi lever i. 

Annonser