Tidig lördagskväll letar sig min ena hand efter mobilen på soffordet.  Istället för att vänta på ett annat telefonsamtal, är det jag som skickar ett sms till ett nummer jag trodde var raderat sedan ett år tillbaka. Jag behöver närheten. Värmen. Någon som tar på min kropp. Någon som utforskar varje millimeter. Få höra fina ord. Någon som bryr sig åtminstone lite. Så jag chansade. Och fick napp. Återigen en engångsgrej. Men behovet av att någon man som smeker sina händer över hela min kropp är stort. Behovet av att någon man sitter bredvid mej i soffan. Delar en flaska vin med mej. För jag har på riktigt ont i hjärtat. Ont. Jag tror inte jag har haft så här ont på länge. Jag vaknar tidigt. Han sover. Jag lämnar en lapp om att jag tar en powerwalk, lägger extranycklar bredvid som han kan slänga ner i brevinkastet, som aldrig används för post numera, då vi har postboxar nere i entrén. Ifall han har bråttom. Han är kvar när jag kommer tillbaks svettig efter nästan två timmar i rask takt. En kopp kaffe. Lite prat. En smörgås. Sedan går han. Sista gången. Och numret är raderat.  

Annonser