Jag har länge känt att det skulle vara bra att kunna berätta saker, känna saker, göra saker, uppleva saker utan att hela världen, i det här fallet, en stor del av jobbet, skulle vara inblandat. Nu har ju vissa varit till hjälp en stor del, eller försökt. Tack. Samtidigt kan jag känna att de flesta har ingenting med någonting att göra. Alls. För tänk om. Om det hade varit en relation, på ett bättre stadie. Hade alla följt med in i sovrummet också? 

Annonser