Hemma. Nyduschad. Igen. Vädret går från kallt till varmt, och mina fötter kokade redan innan lunch. Ventilationen på jobbet, som de skulle göra i ordning så fint förra sommaren,  är värre än ever. Jag menar, tusen sköna snubbar kan ju inte ha fel. När de säger att allt ska vara klart…  Ja, kondensen droppar på luftrör och väggar…

Jag sitter ute på balkongen. Iförd linne och en filt. Jag tappar återigen masken. Och egentligen handlar det om allt och alla runtomkring. Jag berättar på Instagram hur jag känner, och jag vet att det sprider sig. Likt som allt annat. Även om det egentligen bara är för mina egna puckade känslors skull. Faktiskt. Men det där får man stå ut med. För att jag vill visa att jag vet, och att jag är irriterad. Och jag kan ibland undra, vad är det för speciellt med allt? Och historien. Vad är det som gör att hela den här historien är så speciell?  Är det jag som vill ha svar på tal, eftersom folk vet, men tiger inför mej? (Ja) Är det för att jag vet en massa annat, som jag förstod för länge sen. Som inte kommer fram? (Ja) Är det för att vi jobbar så nära, och det blir känsligt? (Ja ja ja) 

Visa att jag förstod redan från början att det spred sig som en löpeld. Skriver att jag förstår om vi hade gått till ruta två tre, men vi stannar ju tyvärr alltid på ruta ett. Så varför då veta. Och inget säga. (Jobbigt mentalt) För att visa att vi jobbar i en sandlåda. En fin man kommer fram, frågar om han har gjort något. Om jag är arg på honom. Nej, det är inte du (även om han naturligtvis så himla mycket) det är hela jobbet! Jag tappar masken.  Jag orkar inte, när så många vet saker, som jag aldrig har berättat för någon av er. Som ingen pratar med mej om! (Och där börjar jag gråta en skvätt) Det finns saker jag inte har skrivt här, inte berättat för någon som jag har märkt….

Jag kan säga,  det är inte konstigt att man blir helt slut, trött och känslig. Att man blir en pytteliten bitch. Att man blir som en berg och dalbana. Jag berättar för en av mina kollegor som jag naturligtvis har förstått att han är en av de som har kontakt med vissa. Plus att jag har förstått för länge sedan att texterna läses.  (Inget undgår mej, jag läser av folk jävligt bra på många olika sätt) att allt på grund av två människor. Vi är två människor, det här rör sig om egentligen. Två stycken. Fortfarande.  Och ett helt jobb är engagerad. Om jag har fel. Berätta det för mej. 

Annonser