Det är fortfarande svårt att vara den leende glada skrattande Tears and Pearls på jobbet inför de andra. Det är känsligt. Jag har liksom hållt masken länge nog för att den inte ska falla sönder. Så istället undviker jag blickar. Svarar inte på tilltal eller frågor från de andra. Vilket är oprofessionellt. Jag vet. Folk tittar. Folk fattar mycket väl. Folk pratar väl säkert också. Men jag har varit den som har varit inuti en mask länge nog. Och jag är rädd att jag ska falla ännu mer. 

Jag berättar för en kollega att det var just det här jag var rädd för, att det skulle bli. Så här. Det är därför jag har ignorerat, låtit bli allt i ett halvår. Trots ögon och öron. Och det finns ju bara en som kan prata om allt. Men han kan ju liksom inte ens prata ordentligt med mej. Face to face. Vågar inte. Rädd. Det spelar ingen roll om jag vill ordna upp det här, Henrik måste ju ordna upp det också. Jag känner lite att man måste ta ansvar för sina handlingar. För sina ord. Få höra hans ord mera. Man kan inte bara förtränga som man kanske gör när man sitter bakom en skärm.  Endast en skärm. På nätet. Två stycken stod kvar tills jag hade fått fram ett hejdå, trevlig helg. Jag sa att jag inte kunde just nu. Och hon sa att hon ser det. Men jag vill ändå säga trevlig helg. 

Annonser