Come on Come on, Lets stick together. 

Jag blev även hon som skulle försöka lösa allt. Lösa problem. Lösa konflikter. Missförstånd. Är det något som är fel. Säg det. Nu. Inte om fyra veckor. Eller om flera månader. Jag vill ha en balans i tillvaron. Och verkligen veta saker. Inga ovissheter. Att man liksom visste vad man hade. Vad man har. Vad man kunde få efter en tid. Var man har varandra. Men jag blev även den person som blev ointresserad av intriger. Hemligheter.  Tystnader. Och det är väl det som gör att jag gör det jag har gjort länge nu. Söka efter en hållbar dialog. En hållbar situation. Trots att jag ibland slår knut på mej själv för att jag försöker. För att jag vill leva och jobba i ett samhälle som är bra. Både för mej själv och andra. Att vi ser varann. trots tårar för att jag ibland gråter för allt detta, synligt.  Har jag alltid fått höra att jag är en stark person. Med stark personlighet. Och trots att jag egentligen är en livs levande glad person, med nära till skratt. Nära till bubbel i magen, blir vissa saker jobbiga. När man liksom inte kan vara den glada Tears and Pearls mot alla människor jag möter dagligen. (Förutom mina kollegor, där är det bra. Där kan jag prata. Skratta, nu kan jag det. Även om det är ibland upp och ner ) Just för att de inte delar med sig. Just för att tystnaden finns. Trots att de förstår och vet. Och då backar jag mot just dem. Inte för att jag ogillar dem. Tvärtom. Det gör jag. Fina människor. Men varför ska mitt leende ansikte lysa, varför ska jag låtsas. Varför ska jag bara skita i allt och vara någon jag inte är. Ibland kan jag bli irriterad på mej själv. Just för att allt berör mej så mycket. Men kommer det här bli den sista våren sommaren? Jag vet inte. 

Annonser