Vid årsskiftet sa jag både till Emma och till Ann att jag kan inte ha tvåtusen sjutton som tvåtusen sexton var. Det måste bli bättre. För jag kommer inte att klara av det. Jag känner mitt psyke allt för väl. När en sak inte förbättras, faller jag. Även om psyket är starkt. Jag kommer inte att orka med ett likadant år, som jag har haft det innan. Och när fler och fler engagerar sig, vissa för att hjälpa. Men de flesta av ett nyfiket ego, blir det inte bra. Ann avfärdade jag redan efter jul. Jag märkte att det enda hon var intresserad av var hur det gick med Henrik. Inget annat.  Dessutom sa hon inget till mej. Utan höll tyst. Har inte pratat med henne sedan dess. Och hon har inte gjort ett försök heller.  Med Emma märkte jag att jag inte skulle få något slags stöd i februari, vid Alla hjärtans dag. När hon råkade yppa en del saker, förstod jag att hon visste mer. Och jag är så ledsen att det blir såhär. Så himla ledsen. Jag har nog gråtit flera tusen tårar under ett helt år. Att det blev såhär. En historia som kunde ha, skulle ha blivit rolig bra intressant, blev en strulig sörja. Enbart för den tystnad som råder. 

Annonser