Vi står utanför den lilla restaurangen nära Jen och väntar på att vår mat ska bli klar. Fredagseftermiddag och det regnar. Jag berättar om veckan, veckorna.  H säger, men tänk om det är så att de kanske bara är trevliga bara för att det här just det här, den här grejen de är intresserade av. Jag suckar och säger, ja, jag har tänkt på det med. I typ ett år. Men jag har inte sagt något. Alla tisslas,  men ingen vill prata. Gustav W har väl sagt typ fem meningar till mej. Sen stirrar han bara. Men sen finns det ju de Som bryr sig. Som jag har märkt av, att de i alla fall kommer fram och visar. Hanna är en av dem.  Men Det finns inte många. Som jag har förtroende för längre. Inte många tyvärr. Och det är så trist. För jag tycker så gott om många. Egentligen. Jag vill kunna känna den där glädjen, den där känslan av gemenskap, allt det roliga liksom. Skrattet. 

Vi promenerar i lätt regn hem till Jen. Och bokar den där resan som är efterlängtad.

Annonser