Jag har precis fyllt trettioåtta, och jag gråter. De senaste dagarna har inte varit bra. Jag sitter på ett franskt café. Muffins. Kaffe Latte. Senare vin. 

Pratar med en vän. Berättar känslan. Känslorna som jag inte riktigt kan kontrollera. Eller, inte kunde. Berättar om något som kom som ett slag i magen under semestern, nu senast. Tjejdrama. Berättar om de två senaste månaderna. Berättar om hur jag hade tänkt mej om det hade gått bra. Det har varit för lite privat. Det har varit för mycket press. Överallt. Åt alla håll. Ingenstans har det kunnat vara lugnt. Utan jag tror det är pressen. Det är pressen. Alla alla alla. Överallt.  Jag har lätt till gråt. Men lyckas hålla allt, kroppen och rösten stadig. Vännen är arg på Emma. Över det jag har berättat, om hur jag känner. Eftersom de inte jobbar ihop längre. Mitt och Emmas gamla jobb. Och inte har kontakt. Vännen har försökt att prata med R.  (En till från gammalt jobb till nuvarande.) Om allt. Men han säger inget. Naturligtvis. Vännen säger att det här hade kunnat bli SKAM säsong fem. Jag får ett grattis-sms. Okänt nummer. Min chef. Visar det sig. Klart. Underbara människa. Love her.  

Jag spikar upp en tavla, från vardagsrum till hall. Byter ram. Enda stället jag kan spika på. Pappa ringer. Grattar. Lovar att åka ut till ön efter att mamma har kommit hem från en begravning på Island. Trist, men glad att hon ändå kommer i väg till Island. Även farmor i Sverige är dålig. På sjukhus. Lyssnar på Bob Dylan. Jag har precis fyllt trettioåtta. Och jag har ingen jävla aning om vart jag är på väg i mitt liv. And it sucks. 

Annonser