Män är desperata.  Män är bekräftelsesökande individer. Förlåt, men män är lite dumma också. Och vi kvinnor är smartare än vad de tror att vi är. Vi har huvudet på skaft. Överallt.

Den dagen jag stod och skrek på Henrik på jobbet. Den där fredagen i april i år. Om du verkligen vill något nu, mellan dej och mej. Det här. Att det här ska hända. Som du säger gång på gång på gång. Pekar fram och tillbaka med handen mellan oss. Då visar fan du, att du bryr dej. DU VISAR ATT DU BRYR DEJ! Schhh, vi är på jobbet viskar han. DET SKITER JAG FULLSTÄNDIGT I! Skriker jag. Samtidigt som vi har flertalet ögon och öron bredvid.  

Vi kvinnor är inte några crazy bitches. Det är männen som gör oss såna. För mej har ingenting varit en lek. Någonsin. Jag leker inte. För mej har det här varit på allvar. Trots att många män förr har varit idioter.  Trots att både sorg och sårbarheten har funnits, finns. Hjärtat som brustit flertalet gånger. Så har jag aldrig tvivlat på att finna. Något. Någonstans. Överallt. Jag vet inte om det var mej han var osäker på. Eller honom själv. Gång på gång. Eller. Jag vet svaret. Jag vet. Och när jag ser så många runt omkring oss, runt omkring mej som fortfarande leker tysta leken. Som fortfarande inte ger den där handen. Som jag verkligen behöver. Då blir det på mer allvar än jag någonsin trodde. 

Vad jag vet så är Henrik fortfarande inloggad på dejtingsajten. Jag är fortfarande pausad därifrån. Men jag vet att han håller sig online. Och söker. Efter något. 

Annonser