Fokus. På två.

Jag bad om ett svar. Ett riktigt ärligt svar den här gången. Annars kommer vi fortsätta ha det såhär for ever. And ever. Tills han går i pension. (Eller jag slutar) Fram och tillbaka. Alla på jobbet vet, men jag var inte den som sa det. Ett praktexempel på hur det är. Hur ryktena går. Jag skriver bland annat fan ta dej, (som aldrig kan prata ut riktigt ordentligt) och resten (de andra) som aldrig säger som det är. Och jag vill heller inte se dej inne hos oss. Jag kickar ut dej. Bokstavligt. Han höll sig borta en dag. Jag skriver att han ska sluta vara så jävla freaking ego. För det är inte coolt. Någonstans.

Och jag vet att jag är som en storm ibland. Jag vet. Men jag vill att det ska bli rätt.

När jag pratar i telefon med min nya chef. Som verkar var en bra, handlingskraftig kvinna, som tyvärr har fått detta på sitt bord. Något som jag inte ville. Och aldrig började prata om heller för den delen. När jag pratar med henne, ville jag först inte säga så mycket. Men sen tänkte jag what the fuck. Jag berättar mer än det jag tänkt. För är det någon av alla som kan se det från min sida, mitt perspektiv, så är det väl en ny person. En ny chef. Och jag liksom halvt som halvt ropar i telefon Jag hade kunnat förstå om jag och Henrik hade dejtat i ett par månader, att folk håller på. Men nu har vi inte det. Det är en sån tystnadskultur här inne. Och den tänker jag stoppa. Jag är inte klar förrän det blir öppna dialoger. Jag säger som det är med mina kollegor, vad de sysslar med. Med sms, snack och tystnaden. Jag berättar att jag hör saker de säger, vad de andra säger till dem. Frågar om jag har sagt något. Jag berättar vad de andra säger till varandra. Jag berättar saker som har hänt, som har sagts under den här tiden. Jag berättar att deras chefer inte gör ett skit. De sätter på sig skygglappar, eftersom de hoppas väl på något också.

Att se människors entusiasm, deras leenden ena dagen. Till att nästa dag ha besvikna, ledsna. Till sedan dagen efter igen ha uppspärrade stora leende ögon. Det är förvirrande. Det är tufft. It breaks my heart. Fram och tillbaka.

Fokus. På två.

Sen händer något. Tillsägelser. Troligtvis. Och vi skulle egentligen haft möte med vår nya chef i tisdags morse. Men hon dök upp en snabbis. Utan att ha möte. Med oss. Sen försvann hon någon annanstans. När jag ser en man jag tycker om, som inte är Henrik, när jag ser honom har han glansiga ögon, vet jag att något har sagts. Från någon annan. En annan har haft möte. En annan dag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s