Jobb och andra jobb.

På mina förra jobb, äldst som äldre var det roligheter då och då. Bland kollegor, men även över gränserna. Det spelade liksom ingen roll vilken befattning en hade. Hög som låg. Uniform, grön som blå. Civilanställd eller inte. Kontor eller lager. De som ville var med, på vårfester, höstfester, julfester eller om det var afterwork på stan. Ibland även privat.

Ett annat ställe, likadant. Olika roligheter olika årstider, stor kändis, som liten kändis, lösögonfransar som tekniker. Kostym som massör. Chef som underordnad. Ibland en öl efter någon föreställning, om det inte var premiär, då var det stort. Storslagna julfester, här liksom där lärde man känna människor på annat plan än arbete. Över gränserna. Tvåvägskommunikation. Man skrattade, dansade, pratade.

Andra jobb. Åtminstone afterwork med kollegor. Skitkul.

Nu. Skittråkigt. När det bestämts en afterwork med kollegor, avbokar i princip alla en eller två dagar innan. (Jag kom även med förslag vid flera tillfällen om att ses utanför arbetstid, för att umgås utan arbetskläder, såsom en öl, en bowling, fem-kamp på Liseberg när vår förra chef undrade hur vi skulle kunna få en bättre gemenskap i vårt arbetsteam. Vi hade till exempel skitkul när vi sov över på en kollegas sommarställe en gång. Även när vi hade femkamp. Alla var tysta, och vissa suckade) Det känns liksom som om ingen är intresserad. Och egentligen är jag ju en sån där människa som bara Tjooohooo, Lets go!!! Fast å andra sidan kanske vi inte längre hade haft kul ute ens.

Sen umgås, har vi ju inte samma avslutningar som pedagogerna heller. De har sina afterworks, middagar, umgås med varandra. Aldrig över gränserna. Det är liksom vi och dem. (Det är inte så bra kommunikation och sammanhållning för att exakt allt ska fungera arbetsmässigt tipp topp heller. Något som vi alltid strävar efter. Mellan våra arbetsplatser. Vi jobbar ju i ett kugghjul där vi och dem ska kunna fixa allt ihop. På ett bra sätt)

Nu har ju allt visserligen blivit så krystat i och med den här speciella situationen, men även där anser jag att hade det varit mer öppenhet, hjärtliga samtal som känns mer äkta, så hade det ju varit lättare. För den sociala, öppna roliga personen som jag a l l t i d har varit i jobbsammanhang i alla år gick i ide. Till slut. På arbetstid.

För visst hade jag skitkul när vi var hemma hos K ute i buschen och hade femkamp, visst hade jag kul när jag följde med ett gäng och tog ett par öl efter ett julbord. Jättekul. Men sen blev det för mycket snack och skvaller. Tystnad. Överallt. Utan Tvåvägskommunikation. Och då blir det för mycket. För visst hade det varit kul att följa med på den där afterworken med pedagogerna i höstas när R frågade mej på bussen, på väg till jobbet. Om allt då hade varit mer öppet i saker.

Och när jag ser alla dem som kramas, skakar hand, har roligt ihop på jobbet, skrattar ihop, ja. Då blir jag lite smått avundsjuk på att de faktiskt har lite roligt åtminstone.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s