You know the house with the blue door.

Det är någon gång i mitten på april. Jag har varit i stan. Känner att jag behöver ha frisk luft, så börjar promenera en bit på vägen hem. Skor med klack och väskan över högeraxeln sätter jag på en spotify-lista med downtempo beats. Jag har gått vägen förr. Förbi Tänk på döden. Förbi blåvita haket där halsdukar är viktiga. Och alltid alltid undrar jag över vad det där stora stenkrysset står för egentligen. Jag menar, ett stort kryss mitt i alltihop. Och när jag går förbi det där stället som säljer sån God sushi tänker jag på Hugh Grant. Där går han, i västra London. I Nothing Hill. Med den blåa dörren. Han promenerar. Årstid efter årstid. Han tar av sig kavajen i ett blomstrande vårväder. Huttrar i ett blåsigt novemberregn. Går förbi den lilla marknaden månad efter månad. Nothing Hill. Filmen som snart har nitton år på nacken. Men ständigt är en fin film.

Idag gick jag åter där. Körsbärsträden blommar. Det är småkyligt. För vinden håller sig inte borta. Men solen vill vara med på ett hörn. Ändå. Det är torsdag och arbetsveckan är snart slut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s