Förbi de döda och en dag ska jag se solnedgången här.

Jag tog mej ut på en promenad. Genom en varm och tyst tyst gigantisk kyrkogård. Jag har inte ens gått in på exakt alla småstigar någon gång.

Jag gillar tystnaden som råder här. Inte för de döda, men för att det är ett lugn här inne. Fina träd. Färger. Och en ro. På hösten, alla färger. På morgonen när dimman ligger tät. Daggen som glänser.

Jag tänker likadant om den runda jag brukade ta när jag bodde fem hållplatser upp. Naturreservat? Vet inte. Men när du kommer ner för en av de backar som är lika branta och väldigt långa uppåt som rulltrappor, fast mycket längre. Och du svär, för du kommer never ever att vänja dej.

Så är det Vattenfall, rinnande forsar, träbroar. Och stigar. Bland alla träd. Bland buskar som aldrig fälls. Och den rådande tystnaden. Snart åker jag dit upp. Flera år sedan sist. Och du kommer hur långt som helst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s