Weekend like it was.

Torsdag kväll. Tvätten är klar och inlagd i garderober och lådor för denna vecka. Fredag. En arbetsdag kvar innan helgen. Brittsommarvärme ute.

Ett nytt program om klimakteriet är på tv. Jag har väl ganska många år kvar tills dess, men är ändå intressant att se på. Men under de tio senaste åren har det varit intressant och fascinerande att se hur kroppen förändras och jobbar. Vad den är kapabel till och vad som händer. Jag är trettionio år och får fortfarande konstiga, sjuka tankar i huvudet när jag går upp, svullnar upp ett par (några) kilo i vätska, till exempel innan och under ägglossning. Att även ha ett jobb som innebär värme och stress, och situationen är ett faktum. Att känna sig som en klumpeduns på gymmet, att jeansen är trånga, eller att arbetsbyxorna som vanligtvis hänger rätt så mycket på lösen, sitter tajt. Några dagar senare sjunker kroppen ihop igen och jag är världens grymmaste och smidigaste människa. På lördagens tidiga morgon, klockan ringer klockan sju. Fortfarande mörkt, men envist går jag upp. När klockan är tio över nio är jag klar på gymmet, efter att ha varit där lite över en timma. Duschar, äter frukost, packar ihop det sista och beger mej ut till skärgården och till ön.

Det var längesedan jag var ute på ön, och tänker att det är lika bra denna helg, så är det gjort, då mina föräldrar och mina helger inte riktigt har passat ihop under september månad.

Lugn lördag. Och när ska du sluta att färga ditt hår? Frågar mamma. Tja, när jag slutar producera de där få kritvita hårstråna i mittbenan och vid sidorna svarar jag. Men de blir ju fler! Säger hon. Ja, just därför färgar jag ju det, eller hur? Du färgar ju fortfarande ditt hår, och du är snart sextionio år! Du vägrar ju ha grått hår. (Hennes frisör vill att hon ska börja visa sitt gråa hår) Jaja, säger hon. Men måste du ha det så mörkt? Frust.

Jag läser liggande i soffan. Sneglar då och då på tv.n då pappa ser på ishockey. När pappa börjar laga middag diskuterar jag och mamma det här med politik, något som vi egentligen aldrig gör. Vi undrar även hur det kommer sig att när en massa män efter trettio år går ut med vad katolska präster har gjort med dem, blir det ramaskri över hela världen. Men när kvinnor går ut med vad män gjorde med dem för lika lång tid sedan, eller ännu kortare tid är det ingen (män) som tror på det, och varför sa ni inget innan för?

Kvällen är lika lugn. Ett två glas rött framför tv.n.

Åker hem efter söndagens lunch. Direkt till gymmet, något får en väl göra, trots avbokat bodypump-pass.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s