Vad Grynet sa.

Söndag. Inte förrän nu blir det kallare.

Sista helgen i oktober. Kyliga mornar, men sol och lite värme under veckan.

Jobbet rullar på, rätt så pigg, och förra veckan berättade jag för min nya kvinn-bekant att det är väldigt påfrestande med kollegor som hör en sak, men det kommer ut på andra sidan. Det stannar ej kvar. Som barnfrågan till exempel. Jag älskar barn, mina vänners barn, mina brorsbarn, andra barn och skulle det hända så är bonusbarn välkommet. Men jag har aldrig haft en stor längtan efter egna barn. Inte för Tio år sedan, inte nu. Men under flera år, då och då har mina nuvarande kollegor tagit upp detta. T r o t s att jag gång på gång påpekat att jag inte vill ha. Men bara vänta tills du hittar den rätte, du kommer att vilja ha. Barn är livet. Hela tiden. Varje gång har jag sagt nej. Och jag tycker att säga till en gång räcker. Inte femton. Människor ska vara aktsamma för vad de säger, nu är ju jag jag. Så jag säger nej nej nej, och blir irriterad. Men det kan faktiskt finnas de kvinnor som inte kan få barn, men vill ha. Eller de som mår dåligt över att människor tjatar hela tiden. Och blir ledsna. Som kanske känner att de är mindre värd för att de inte har barn. (Jag är den enda utan barn)

Sent i våras fick jag dock nog. Sa till på skarpen. Verkligen på skarpen. Jag frågade även en kollega hur det skulle kännas om jag sa till henne Varför skaffade du barn? Ärligt? Usch! Hur kan du vilja ha barn? Tycker du att du är bättre bara för att du har barn? Är man en sämre människa för att man inte vill ha barn? Nämnde även detta för vår nya chef vid ett tillfälle, då jag även började undra om det kan vara så att jag är yngre än dem. En annan generation. Då de har svårt att lyssna och ta in saker jag säger, inte tar mej på allvar, angående mej som person, mina värderingar eller när jag säger att de inte ska lägga sig i vissa saker. Om och om igen. Om och om igen.

Jag är frispråkig, berättar hur jag känner, tycker, tänker. Omtänksam. Men jag tar ingen skit. Och det vet vi ju att det inte handlar om en generationsfråga. Naturligtvis. Deras beteende har gjort att jag har slutit mej som en mussla inför dem. Och ändå har de inte förstått. Kanske tills nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s