Tänk att en kan få ha det så gött.

Jag har fortfarande ett gäng olästa böcker i bokhyllan. Bestämmer mej för att jag ska läsa ett visst antal innan jag köper någon ny. Och inte innan semestern i alla fall. Börjar med de tunnaste tänker jag. Jag går på afterwork med det stället jag tyckte om från dag ett i mars. God mat. God öl. Fint sällskap. Träffar olika vänner för ett glas eller flera på en balkong, eller hemma hos någon. Eller äter goda nässelplättar med creme fraische. Jag tränar.

Tar promenader från jobbet. Powerwalkar runt den närmaste kyrkogården. Stor. Väldigt stor. Jag har så smått börjat tänka på hur jag ska ha det med växter på balkongen. Bort med de små gråa stolarna som jag har använt till växter Och krukor. Och ut med en ställning som kommer på bild när allt är klart. Tänkte mej någon slags spaljeliknande sak egentligen. Eller en snygg stege. Vi får se. En solstol ska köpas, måste dock orka frakta hem den på vagnen. Soffan står of course kvar. Och stolen.

På helgerna är jag som vanligt. Mitt vanliga jag. Men något har hänt under vardagarna, något som jag inte känt på flera år. En glädje. En glädje som jag har eftersträvat och försökt lösa och fixa så länge under vardagar. ERA.s låt Ameno sjuder ut ur högtalarna. Högt. Klockan är 07.15. Efter frukostmötet. Många av de mornar har börjat med den låten. Jag har skrattat.

Jag har känt mej omtyckt. Jag är omtyckt. Omtyckt av kollegor. Dansat till musik under arbetstid. Samtidigt som vi har deadlines på massor av olika saker. Högt tempo. Men alla samarbetar. Även om man har sitt eget. Otroligt vilket samarbete det finns. Har inte sett det på länge. Alla ska hjälpa till med ”det här och det här”. Det finns såklart smågnäll, som det finns överallt. Men alltså…ändå.

Önskar låtar som hörs högt från den bärbara högtalaren. Ibland hörs det åttiotal, ibland reaggae, en mix av blandat. Fått pussar på kind, kramar om jag känt någon enstaka gång att/när känslor svallar över, av allt som har hänt. Som inte kommer att skrivas här. Helt Öppet. Utan mer skyddat.

När jag kanske har fått någon fråga hur allt har gått. De vet. För om jag får frågor. Så svarar jag. Fått höra att jag har spridit en positiv känsla på, över hela arbetsplatsen. Redan de första dagarna. Kom in i gänget med en gång.

En stor blandad skara människor. Med olika personligheter. Jag känner att jag kan prata med alla. Om ganska så mycket I olika kategorier.

Jag och E sprider glädje mellan oss. Denna yngling som är tolv år yngre, som bara är så glad. Jag blir glad bara jag ser honom. En glad lillebror skulle det kunna kännas som. När deras chef säger att jag sprider glädje, att arbetsplatsen har blivit positivare säger jag Tack. Det är de finaste orden jag fått höra på flera år. Jag har inte fått höra fina ord alls. Två månader. Två månader av glädje. Och att få höra ord. Få höra och se hur människor tycker om mej. Nej. Det är inte mej det är fel på.

För sån här är jag. Egentligen. På riktigt. När allt är som det ska vara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s