Första dagen efter alla röda dagar.

Det började väl egentligen på nyårsaftons morgon. Mina ögon är små, och jag borde vara piggare och ögonen mer öppna. På nyårsdagen var jag trött. Men tänkte mest på att det hade väl att göra med att jag kom hem väldigt sent, och att det blev både bubbel, vin och drink kvällen innan. Även M.V stod över träningspasset dagen efter nyår. Jag började lite senare på torsdagen och tänkte att en promenad till jobbet hade gjort susen. Men jag kom inte upp ur soffan, där jag satt och drack mitt kaffe till läsandet av nyheter på surfplattan. Något som jag alltid gör på morgonen innan jobb. Ingen promenad, men jobb. Hela ansiktet är svullet, jag får inte upp ögonen, de stängs när jag sitter på spårvagnen. Jag härdar ut, både torsdag och fredag. Hostan kommer. Halsen river. Känner illamående. Proppar i mej tabletter för kropp och hals. Öronen gör ont. Och jag förstår inte vad som händer. Sover natten till lördag. Mår bättre. Men halsen river och gör ont så fort jag hostar. Lugn promenad ute. Jag och M.V åker Därefter till Ikea. Något annat orkar jag inte med. Lugn lördag. Söndag, och jag och M.V testar på löpbandet och halsen. Jag visar henne även maskiner med mera. Funkar. Möter en gammal vän på gymmet, som jag möter då och då där inne. Både på pass Och uppe i gymmet. Hon är inne på tredje året på läkarlinjen, förklarar att det kan ha varit på grund av målarfärgen, när jag målade köket som utlöste svullet ansikte med mera. Måndag, kondition på gymmet och sedan lugn hemma. Tisdag eftermiddag, och gymmet funkar finfint.

Tisdag och jag är pigg. Jobba. En del av vår verksamhet kommer från och med nästa vecka flytta till andra lokaler. Två av mina kollegor och en före detta kollega, kommer att starta upp verksamheten från och med idag. De kommer ner till oss, hälsar på och äter lunch med oss. Jag kramar om henne. Det var så längesedan vi pratade. Vi sågs som hastigast i slutet på maj, pratade och kramades, när vi båda av en slump stötte på varandra. Sen har vi inte pratat, även om vi har stött på varandra under gemensamma apt-möten som vi har ibland, studiedagar eller som nu i september, när en av mina nuvarande kollegor gick pension. (Jag avstod från att gå på det stora gemensamma julminglet, det var ändå Inget riktigt julbord) Jag kan inte. Inte med de andra. Det gör för ont. När jag ser dem från min yrkeskategori. Från detta jobb. Beteendet.

När jag tidigt i höstas fick reda på av vår gemensamma enhetschef att denna kollega skulle börja på den nya verksamheten, kände jag att något hade hänt. (Även när en vikarie berättade om en sak) Vi pratade om detta redan i maj, när vi sågs. Men även innan jag slutade i mars. Och även året innan. Hur det nog skulle bli. Hur vi såg vissa beteenden. När jag jag slutade blev det värre. Med tårar i ögonen under vår lunch idag, när de hälsar på sitter jag och lyssnar. Och tårarna rinner på mej. De går inte att hejda. Hon berättar även att de, mina andra före detta kollegor undrat varför jag inte hälsar på dem. (Jag ser rakt igenom dem, de finns inte) Och jag tänker åh, herregud. De fattar fortfarande inte. De är ju en stor del av det hela. Den största delen. Att det blev som det blev. Ja, här har ni svaret. Beteendet. Det onda. Det hjärtskärande. Det tysta. Att inte prata. Skylla ifrån sig, Ögontjänandet. Härskartekniker. Skillnaden på folk och folk. Hon säger torka tårarna, sluta gråta nu (hon vet att jag blir känslig över sånt här) och var glad. Nu blir det bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s