Hello hey.

Soffläge. Soffläge är ett Fint ord. Det har varit rätt mycket det senaste. Eller, kanske inte otroligt mycket. Men tillräckligt mycket för att känna att ordet Soffläge är fint, och brist på sömn känns igen. Börjar med en ny bok.

Men den ligger efter cirka sextio sidor åter i bokhyllan igen. Femhundra sidor med otroligt liten text. Mina läsglasögon som ligger på + 1,0 och +1,5 gjorde texten bara lite större. Texter i böcker brukar bli stora med endast +1,0. Dessutom kände jag att författarinnan redan alltså vid sextio sidor kunnat halvera alla detaljer om omgivningen, hur allt ser ut. Dock är jag ju ändå intresserad av själva handlingen.

Och äntligen har säsong tre av The handsmaids tale börjat igen.

Det har bland annat varit ett pre-femtio års firande av min vän Polisen. Vi blev rätt så många. Överraskning, mat, öl, femkamp och shuffleboard. Vet inte hur det gick till, men jag vann femkampen på den restaurang vi var på.

Danmark över dagen under lördagen med några vänner som även var med på överraskningsfesten. Och så har det varit under denna vecka nya releaser på träningspassen på gymmet. Så i förmiddags efter tio timmars sömn, trött som satan var det cxworx och bodypump-pass. Bokade inte in mej på någon av de andra tiderna tidigare i veckan, utan då bara kört cardio. Tidsbrist, och brist på ork. Efter semestern vill jag dock även börja med Bodybalance. (Eller under semestern alternativt vid nästa nya release) Kommer garanterat kännas i kroppen det här. Tre veckor kvar till semestern.

Helgen innan denna.

Fyra dagars ledighet.

Vart tog de vägen?

Långa härliga dagar. Jag tar det ganska lugnt.

Vin på balkongen.

Jag började läsa den här boken i slutet på förra veckan. Den tog slut snabbt. Sätter upp en lampa ovanför soffan för bokläsande sen kväll.

Börjar och slutför den här boken. Jag tränar of course och på lördagsförmiddagen har jag kommit upp i femtiotusen triggz (inloggningssystem/träningstillfällen) som det heter.

En ny milstolpe och jag får en träningsväska. Nästa ”lilla” milstolpe är en proteinshake vid femtiotvå tusen. Hundra triggz per inloggning. På lördagen är det tänkt att M.V ska komma hit. Men hon får förhinder, och ringer i sista sekund. Lite irriterande, då hon kunde hört av sig lite tidigare. Men men. Jag och före detta granne / kollega M bokar två Hotellnätter i södra Sverige på semestern. Halva vecka tjugofyra har gått. Och än är den inte slut.

Simple as that.

Jag kan inte fatta att du är tolv år äldre sa E till mej en morgon när vi stod och satte klisterlappar på kantiner. Du fyller alltså snart fyrtio, jag trodde du typ var bara några år äldre. Du känns liksom inte som det. Jag och E fann varandra väldigt snabbt. Fattade tycke för varann. Gapskratt. Diskussioner. Musik. Leenden. Smågnabb.

Jag kände att jag blommade upp. Jag kände mej levande. Uppmärksammad. Omtyckt. Allt kom så naturligt. Jag kan snyfta lite då och då. För det är såhär jag vill känna i början av en relation. I kärlek. Att en man ler stort, visar med sitt kroppsspråk glädje. Entusiasm. Säker. Ömsesidigt. Naturligt. Lätt. Pratsamt.

Värd att älska. Och bli älskad.

Jag har varit pausad därifrån länge. Använt mej bara av den där appen. Som är av en annan variant. En kväll loggar jag in. Strökollar med ett halvöppet öga.

Genast rasslar mailen in. En ny kvinna online. Då blir det många mail på en gång. Läser. Klickar bort. Loggar ut för den kvällen. Han har heller inte varit inloggad på ett par månader ser jag. Men efter två tre kvällar loggar han in. Online. Igen.

Har du någonsin funderat på hur det skulle vara om ni sågs igen? Frågar en vän mej en kväll efter ett glas vin för mycket. Jo, självklart. Men jag kan aldrig tvinga någon att höra av sig, svara. Och det kan ingen annan heller. Det måste ju komma av fri vilja.

En kväll tänker jag Varför är jag ens här inne? Det gör ju inte saken bättre ens. Jag pausar alltså igen från den sajten.

Jag tränar. Mjölksyran låter mej veta. Kroppen påminner mej om hur smärta känns. Och om hur kärlek känns. Mörk, förvirrande purpurröd. Svettig. Varm. Kokande. Tänd. Glöden i ögonen. Inser hur länge sen det var någon som berörde mej djupt. Och hur länge sen jag rörde vid någon. Leende smekandes, känslan av total eufori.

Söndag.

Efter lördagens middag promenerar jag ett par minuter ner till min barndomsvän N. Vi har inte träffats sedan i julas.

Även J, som jag träffade för en lunch förra lördagen kom dit en sväng. Söndag morgon.

Tar på mej träningskläder med en gång. Tanken var att ta promenadslingan på södra delen av ön, i skog, berg och mark. Men ju längre tiden gick sittandes i soffan, insåg jag att det inte skulle bli så värst bra med tid. Innan dusch, packande mat och hemgång. Och snart går båten in till stan igen.

Fredag den sista. Och lördag den första.

Efter en tidig uppgång på fredagsmorgonen traskar jag till gymmet.

En timma, sedan en stund i solariet. Hem igen.

En dusch och fixande innan jag åker med spårvagnen till färjeläget.

Turisterna är lediga, och det är långa köer till båtarna.

Ut till ön. Och tre, eller två och en halv dag här ute.

Soffläge med en bok. Kaffe.

Middag med vin under samtal med föräldrarna.

Powerwalkar i ett blåsigt och molnigt väder efter frukosten på lördagsmorgonen.

Soffan med boken igen. Än så länge.

Sista maj.

Sista maj. Tiden springer i väg. Jag är långledig. Fyra dagar. Liksom även nästa helg.

Insåg att jag hade rätt så mycket semesterdagar. Vädret är soligt. Varmt. Blåsigt. Kallt. Molnigt. Regnigt.

Lördag förra veckan träffar jag en vän. Lunch och catching up together. Vi går långt tillbaka i tiden. I augusti har vi känt varandra i trettio år. Och har mycket eller då och då under all tid träffats, hörts av.

Själva, eller med andra. Men de senaste åren har vi inte träffats alls. Trots att vi båda två bor i stan. Och har föräldrar ute på ön. Vi kom ifrån varandra. Och våra mammor, när de har träffats på båten har väl varit dem som har uppdaterat sinsemellan.

Jag fixar till en sommarbalkong. Jobbar. Skrattar. Är pigg på mornarna. Otroligt nog. Min hy har under dessa månader blivit avsevärt mycket bättre än innan.

Tänker dock på vissa saker runtomkring. Hur allt kommer att bli. Bra. Eller dåligt.

Även annat virvlar runt i mina tankar. Jag får helt plötsligt en lång varm kram av en chef. Men inte min. Of course.

En kram som betyder värme. Gillande och betydelsefull. Men jag går mot en sommar. I morgon är det första juni.

Tänk att en kan få ha det så gött.

Jag har fortfarande ett gäng olästa böcker i bokhyllan. Bestämmer mej för att jag ska läsa ett visst antal innan jag köper någon ny. Och inte innan semestern i alla fall. Börjar med de tunnaste tänker jag. Jag går på afterwork med det stället jag tyckte om från dag ett i mars. God mat. God öl. Fint sällskap. Träffar olika vänner för ett glas eller flera på en balkong, eller hemma hos någon. Eller äter goda nässelplättar med creme fraische. Jag tränar.

Tar promenader från jobbet. Powerwalkar runt den närmaste kyrkogården. Stor. Väldigt stor. Jag har så smått börjat tänka på hur jag ska ha det med växter på balkongen. Bort med de små gråa stolarna som jag har använt till växter Och krukor. Och ut med en ställning som kommer på bild när allt är klart. Tänkte mej någon slags spaljeliknande sak egentligen. Eller en snygg stege. Vi får se. En solstol ska köpas, måste dock orka frakta hem den på vagnen. Soffan står of course kvar. Och stolen.

På helgerna är jag som vanligt. Mitt vanliga jag. Men något har hänt under vardagarna, något som jag inte känt på flera år. En glädje. En glädje som jag har eftersträvat och försökt lösa och fixa så länge under vardagar. ERA.s låt Ameno sjuder ut ur högtalarna. Högt. Klockan är 07.15. Efter frukostmötet. Många av de mornar har börjat med den låten. Jag har skrattat.

Jag har känt mej omtyckt. Jag är omtyckt. Omtyckt av kollegor. Dansat till musik under arbetstid. Samtidigt som vi har deadlines på massor av olika saker. Högt tempo. Men alla samarbetar. Även om man har sitt eget. Otroligt vilket samarbete det finns. Har inte sett det på länge. Alla ska hjälpa till med ”det här och det här”. Det finns såklart smågnäll, som det finns överallt. Men alltså…ändå.

Önskar låtar som hörs högt från den bärbara högtalaren. Ibland hörs det åttiotal, ibland reaggae, en mix av blandat. Fått pussar på kind, kramar om jag känt någon enstaka gång att/när känslor svallar över, av allt som har hänt. Som inte kommer att skrivas här. Helt Öppet. Utan mer skyddat.

När jag kanske har fått någon fråga hur allt har gått. De vet. För om jag får frågor. Så svarar jag. Fått höra att jag har spridit en positiv känsla på, över hela arbetsplatsen. Redan de första dagarna. Kom in i gänget med en gång.

En stor blandad skara människor. Med olika personligheter. Jag känner att jag kan prata med alla. Om ganska så mycket I olika kategorier.

Jag och E sprider glädje mellan oss. Denna yngling som är tolv år yngre, som bara är så glad. Jag blir glad bara jag ser honom. En glad lillebror skulle det kunna kännas som. När deras chef säger att jag sprider glädje, att arbetsplatsen har blivit positivare säger jag Tack. Det är de finaste orden jag fått höra på flera år. Jag har inte fått höra fina ord alls. Två månader. Två månader av glädje. Och att få höra ord. Få höra och se hur människor tycker om mej. Nej. Det är inte mej det är fel på.

För sån här är jag. Egentligen. På riktigt. När allt är som det ska vara.

Pauskvitter.

Jag finns här. Jag lever. Jag har bara inte hittat in till WordPress på ett tag. Jag ser appen gång på gång, men på något sätt har jag inte tryckt på den. Inte orkat sätta fingret på den. En välbehövlig paus från skrivandet. En välbehövlig paus från svarta bokstäver mot vit bakrund. Jag lever. Jag mår bra. Jag ler. Skrattar. Inte för allt, men mycket. Faktiskt ganska mycket. Jag ser att ni tittar in då och då. Våren har gått förbi, och vi har väl en försommar. Snabbt går det och man hinner knappt blinka. Jag uppdaterar snart.

Påsken tjugo nitton.

På skärtorsdagens tidiga kväll läser jag ut boken, under ett täcke i soffan på balkongen. Tänker att jag har fyra lediga dagar framför mej. Ta det lugnt. Slappa.

Jag drar på mej träningskläder på fredagsförmiddagen och beger mej ut i solen.

En podd i lurarna, och vandrar runt på kyrkogården som ligger närmast.

Det gick på ett kick.

Och nu händer det saker på både träd och buskar. Våren strålar och fåglarna kvittrar. Möter senare under eftermiddagen upp före detta granne/kollega M vid en affär. Handlar tillbehör till tacos.

Åker vidare upp till henne. Tacos på älgfärs och glass till dessert. Med rödvin i varsitt glas sätter vi oss på balkongen. Lördagsmorgon. Min blommiga klänning med svart bakgrund hänger på en galje i hallen. Med den på, svirar jag en ljusrosa scarf runt halsen. En kort jacka i petrolblå färg. Spårvagn till färjeläget, möter jag upp min bror med familj där båten ut till ön går. Kramar om mina brorsöner, och efter en snabb tur på havet är vi framme. Ett dygn och några timmars häng med familjen. Lite bollspel.

En bok i gassande sol. Animerat på tv, barn i knät. Påskmat, häng i soffan, lammkött till middag, ett eller två glas vin under kvällen. I strålande sol under tidig eftermiddag säger jag hejdå. Puss och kram och åker hem till stan.

Outside the box.

Jag fick äntligen klippt håret. Fjorton veckor är alldeles för lång tid. Och håret känns återigen ljuvligt och fint.

Så jag skickar ett sms till Henrik. Tänkte det kunde vara dags att få prata med varandra. Själva. För en gångs skull kunna på något sätt kommunicera med varann. Att det var ju inte såhär det skulle bli. Inte som jag tänkt. Och att jag gärna skulle vilja ha en kommunikation och en vilja om att prata. Eller bara ta en öl. För sakens skull. Bara ses. För min skull. Och jag ringer. Kalla mej vad som helst. Men det betyder mycket att få det där avgörandet. Eller vad man nu ska kalla det. Bara få prata och ses. Så jag skickar på messenger till en manlig pedagog. En av dem som jag känner förtroende för. Om att vidarebefordra.

Gymmet idag. Tänkte sola efteråt. Brandlarmet gick, så det blev endast nio minuter. Är nu ledig i fyra dagar, vilket är helt underbart.

Civilkurage.

Bodypump-passen finns ju på olika dagar och tider på min träningsanläggning. En av dagarna så har en grupp med funktionsnedsättning träning i salen bredvid på samma tid. En av killarna är så snäll och går alltid in i deras sal, öppnar dörren som finns mellan salarna och sedan öppnar den stängda dörren så vi kan komma in, om instruktören inte har kommit ännu. Så vi kan börja att ställa fram allt som ska användas för vårt pass. En av mina föräldrars vänner som jag har på Facebook delade ett inlägg från just den här gruppens sida på Fb. Tydligen så är det trubbel till och från hållplatsen för de här människorna. Ibland rånas de på mobiler. Ibland trakasseras dem. (Ifall de inte har någon med sig) Skrev en kommentar att om jag tränar bodypump just den dagen, så kan jag slå följe med någon eller några till hållplatsen. Jag har ju gångavstånd hem, men det tar ju bara ett par minuter extra att promenera till den hållplatsen, eller om de ställer sig vid min närmaste hållplats. Att ge sig på de mest svaga (eller vem som helst) är det värsta jag vet.