When dealing with people, remember you are not dealing with creatures of logic, but creatures of emotion.

Känner mej ganska så tom. Inget speciellt har väl hänt, men kroppen är tömd på nästan allt. Två dagar borta från träning och jag har inte ens saknat den. Inte ens tänkt tanken på att gå dit. Inte haft abstinens. Alls. Vandrar istället omkring i stan. Handlar lite. Tittar lite. Men får väl gå dit snart. Till gymmet. Göra någon nytta. Be the girl that I am. Ta tre dagar på raken. Någonstans. Tankarna snurrar som vanligt in på att jag borde ta tag i mitt kärleksliv. Ta tag i det ännu mer. Gå på fler dejter. Röra mej mer i okända kretsar än vanligt. Vilket jag nästan aldrig gör. Men jag är så trött på att alltid inte finna det där. Att det aldrig blir rätt. Att aldrig få till det rätt. Kanske är det bristen på vår och sommarvärme. Kanske är det bristen på närheten. Uppmuntran. Tryggheten. Att vissa ska kunna hitta the love all the time. Och andra aldrig. Jag skickar sms. Gråter lite lätt samtidigt, när jag trycker på sänd över innehållet. Kämpandet.  Jag är trött på allt annat. På folk. På deras beteenden. Jag är bara så trött. Ibland. På att bara vara mej. Jag ska fylla på med bensin. Promise.

Annonser

Pure and Real.

wpid-avdnfq9ung.png

You derserve all the love in the fucking world.

Så kom känslan. Känslan jag inte känt på länge. Även om en liten del alltid finns med tankarna. Så brukar den inte dyka upp speciellt ofta längre.
Låg i soffan och tänkte igår. Stirrade upp i taket. Bara låg där innan sängdags.
Kärlek. Ren och skär kärlek. Det var längesedan jag upplevde den. Hur någons armar på din hud är av ren kärlek. Hud mot hud. Kropp mot kropp. Pure love. Real love.
Hur skrattet och känslan är av ren kärlek. Ibland undrar jag om jag kommer att få känna den känslan igen. När någon tittar dej in i ögonen och säger de orden. Jag gillar dej. Jag tycker om dej så freaking jävla mycket. Kyssarna som är äkta. Beröringen. Kommer jag någonsin att hitta någon. Kommer jag någonsin att hitta någon som gillar mej lika mycket tillbaka. There´s beauty in struggle säger de. Mmm. Kämpandet. Kämpandet som har blivit passivt. Som har blivit någon slags jaja whatever Även om jag vill vill vill. För det vill jag. Men det är svårt. Svårt att få till det. alla andra har det lätt tänker jag. Så varför ska det vara svårt? Game. Set. Match. Våga. Vinna. Chansa. Tro. På något.

If there’s a book you really want to read, but it hasn’t been written yet, then you must write it.

I love writing.  I love the swirl and swing of words as they tangle with human emotions.

Det regnar. Igen. och det kommer att fortsätta.
Ni vet när man är så rastlös att man bara springer fram och tillbaka. När man vill sitta och skriva skriva skriva. Men inget kommer ut. Ingen rast. Ingen ro.
När man vill skriva om Sex. Dejting. Orgasmer. Ensamhet. Kärlek. Tankar.
Känslorna som finns om allt. Hur ont det gör ibland.
Hur underbart det känns andra gånger. Jag vill skriva om skratten.
Jag vill skriva om leenden. Jag vill skriva om tårarna. Som kommer ibland. Den där klumpen som helt oannonserat dyker upp. Ovissheten. Frågorna. Livet.
Jag vill kunna öppna och se det där låsta valvet. Som finns. Någonstans där ute.
Jag vill skriva om den där pyttelilla svartsjukan som finns. Som förträngs genom att inte tänka.
Jag känner mej just nu som hockeyspelarna i Junior-VM.
Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.
Likt mej själv när jag står på crosstrainern och trampar trampar trampar.
Svetten rinner. Andningen blir tyngre och jag kan inte få ut något annat än min andning.
Kan inte sitta still. Kan inte få ihop en vettig text.
Jag vill att pennan ska glöda. Jag vill skriva om livet. Jag vill skriva om allt.
Men i kväll får jag inte ner något. Något alls.

Sometimes I think and other times I am.

Det är alldeles för lugnt på jobbet för att jag ska kunna skingra tankarna. Förhoppningsvis går jag från jobbet redan vid tolv idag. Åker i väg till gymmet med en gång. Och går ut därifrån förhoppningsvis lite piggare. Lite mindre svullenhet i kroppen. Den blåste liksom upp nu på morgonen… Pjuh..
Så jag kommer i rätt rhythm igen. På rätt köl.

tumblr_lp661tVaoj1qzozfeo1_500_largeTankarna går återigen till allt som har med ensamhet och leverne att göra. Jag vill inte beskriva mej själv som något jag inte är. Jag är den som tänker. Mycket. Och jag  vet att jag blir så här tänkande när jag är trött trött trött. När festen inte blev som den skulle. När inget blir som man tänkt.
Är det meningen att alla ska få lycka, tvåsamhet och välgång? Eller är det så att vissa av oss människor har fått lotten att få leva själva. Sida vid sida av alla andra. Stå och titta på medan andra lever ett liv i tvåsamhet. Utanför porten till det liv man egentligen vill leva. Men inte gör. Drömma sig bort och önska att man var innanför portarna. Känna sig älskad. Känna sig behövd. Av någon man känner att man hör ihop med. Att vissa har det lätt. Att vissa bara sträcker ut en hand. Och de är innanför portarna. Gör det oss andra mindre behövda? Vad är det som gör att det är lättare för dej? Och svårare för mej. Att kunna hitta känslan. Att kunna få känslan och tillhörigheten att finnas. Finnas där för någon. Allt löser sig. Skrev det häromdagen. Jag vet att det gör det. Men. Men det är så svårt vissa gånger. När man vill så mycket. Och inte kommer ända fram. Orden är de samma som alltid. Samma ord om och om igen. Börjar tröttna på mej själv. När ska jag kunna få skriva andra ord. Ord som beskriver min kärlek. Lycka. Samhörighet. Åren går. Som sagt.

The feeling is often the deeper truth, the opinion the more superficial one.

Your intellect may be confused, but your emotions will never lie to you.

Jag har varit off hela dagen. Nattens vaknande satte visst sina spår. Eller så är det någon efterdyning av mensen som tog slut häromdagen. Ansiktet känns konstigt. Kollega M  och fd granne (barnskötare) säger att det är krämen som jag lånade som gör så. Men det blir bättre. Jag somnar på soffan på lunchrasten. Sover i femtio minuter. Ingen ville väcka mej. De lät mej sova. Och låter mej gå hem tidigare än vad jag brukar göra på fredagar. Så du kommer hem tidigt från träningen. 

Så fort jag och Rocktjejen kommer in på gymmet, känns det lite bättre. Jag har fått i mej kaffe, och bara att jag tog på mej kjol istället för jeans i morse gör att jag känner mej hyfsat ok. Vi gör lite benövningar och jag flashar visst brösten i den kanske inte så vida tröja jag har på mej. men ändå. Vi skrattar, och pratar. För vi är trötta, det är ju fredag. och Rocktjejen har haft vändpass på jobbet. Jag säger till gymkillen att det han gör är bra. Där han står. Och tränar.
Jag blir piggare o piggare ju längre tiden går. Man får väl tillåta sig själv att må lite trist ibland. För det blir ju alltid bättre. Alltid alltid.
Vi pratar på vägen hem och jag säger att jag inte vet vad jag ska göra. När jag mår lite trist någon enstaka dag, känns allt hopplöst. Jag orkar inte. Jag blir bara ledsen. Ingen uppskattning, ingen bekräftelse.
Men när jag mår bra är det bra. Och mitt liv är som det är. Just the way it is.
Kanske är dejtandet något att tänka på. Jag är nog redo.

Jag får komma hem till den efterlängtade duschen med skrubb, ansande, rakande, BodyShops bodybutter, allt. You name it.
Kaffe och cigg. Och sedan soffa.
Jag kommer att chilla lugnt med ett glas vin i kväll.
Puss och kram ♥
Vi hörs lite senare ♥

Eventually you come to realize that most people aren’t looking for a fight but for someone to surrender to.

Feelings are much like waves, we can’t stop them from coming
but we can choose which one to surf.

Fredag. Första november. Sista höstmånaden. Och det spelar ingen roll hur många gånger man mumlar för sig själv vart tog tiden vägen?
Alla säger så. Nästan så det blir irriterande.
För varje gång man ens tänker tanken.
Vart tog tiden vägen? Sluta. Tiden går inte saktare för det. Och varför ska den gå saktare? För att hinna leva? För att hinna känna?
Jag vaknar mitt i natten. Svettig på ryggen. Genomblöt. Det kan inte regna in igenom fönstret som är öppet på sidan av sängen, men ändå tittar jag. Böckerna som står på hyllan under, är torra. Varför så svettig? Varför vakna? Jag kan inte förklara. Jag har ju inte ens drömt något som jag kommer ihåg. Jag lägger mej på mage, utan täcke för att svalka mej en stund. Somnar. Och vaknar efter ett tag. Frusen.

Jag funderar på att skita i allt. Och alla. Andra. Gå emot mina egna normer. Riktlinjerna som jag satt upp. Själv. Ta första bästa. Inte bry mej. Allt för att få. Något. Något som behövs. Något som känns. Något som är så destruktivt i den värld jag inte längre finns i. Jag vaknar av att klockan ringer för idag är det fredag. Fredag morgon. Och jag undrar över nattens funderingar. Hur tänker jag? Vad tänker jag?

 

Ensamheten och saknaden

Som jag sa. En, max två dagar i ensamhet räcker för mej när man är ledig på sommaren. Nu kommer ensamheten krypande. Visst, jag hade kunnat åka ut till ön. Men det skulle jag väl ha tänkt på igår redan.
Att man kan vara omringad av så många fantastiska vänner, och ändå känna sig ensam. Så fort de försvinner från stan, eller har något annat för sig. Obegripligt.
Och när ensamheten kryper närmare och närmare tänker jag mer.
För det känns som om något fattas mej just nu. Någon.
En saknad.

“This is one of those times when explaining a feeling cannot measure up to actually having the feeling”

Comfortably_Numb__by_t0x1c_d0LLy_largeJag känner en väldig stark enorm känsla av närhet nu.
Att få närhet.
Det är en stor skillnad att vilja ha,
och att känna behovet inom sig.
Känna känslan av en längtan inombords som är så stor.
Att ligga bredvid en främmande man du inte känner. Eller just lärt känna en timma innan hemgång.
För även om du får närhet.
Är det Inte samma sak.

Sunday Blue

Jag kollar på Twilight, Breaking Dawn del 1. Igen. Denna gång på dator. Bella och Edward. Denna obegripliga kärlekshistoria. Det värsta är att när jag ser på filmerna, blir jag kär. Förälskad i förälskelsen. Alla naturbilder, skogar, vattenbryn, dimmorna, musiken. Kärleken, kyssarna, allt. Jag vill att någon slåss för mej. Kämpar. Mot alla odds.
Och det gör ont. Ont i som att aldrig ha fått känna äkta kärlek.

Jag hör alla steg i trappen. Men inga går till min dörr.

Jag har nog aldrig upplevt den riktiga kärleken. Jag har ingen aning om hur den känns. Jag har upplevt pirr i magen, spänning, drama, blickar, fina ord, mys, kel, hångel, sex. Men aldrig kärlek. Aldrig känt kärleken. Det sticker till i hjärtat. För jag vet att det är sant.
Jag är ensam. Men jag är inte ensam om det. Det finns så många fina människor i världen som är ensamma. Som varje dag strävar efter att hitta kärleken. Vissa har gett upp. Vissa orkar inte. Man lär sig att elva ensam. Dagarna går. Man kommer hem till en tom lägenhet. Ingen som har ringt. Ingen som har lämnat ett meddelande på en liten lapp på köksbordet.
Jag strövar omkring på tomma gator. Titta upp mot hustaken, ser människor i lägenheter lägga armar om varandra, en puss i nacken, en hand som stryks varsamt mot en kind. Glädje, ögon som strålar av lycka.
Jag har aldrig känt riktig kärlek. Ingenting har varat länge nog för att jag ska kunna få känna kärlek. På riktigt. Jag vet inte vad kärlek är.

Jag läste lite ur en blogg igår. En blogg som jag faktiskt inte har läst från början. Orden som skrevs gick rakt in i hjärtat. Jag förstår. Jag känner. Jag känner likadant. Orden hade kunnat skrivits av mej själv. Även om vi inte är av samma kön.
Smärtan, de tunga stegen mot en ensam lägenhet. Längtan efter något bestående. För evigt.

Just today

Jag har inte en bra dag idag. Jag åkte direkt hem från jobbet. Lämnade träningsväskan på hallgolvet, och gick direkt och la mej i soffan. Här har jag spenderat resten av dagen. Med undantag för en dusch. Och mat. Som jag tyvärr inte behöll. Jag känner mej fet, ful och hemsk. Ett rödgråtit ansikte tittar tillbaka i spegeln och jag vill bara ha närhet, och ömhet. Något jag inte har fått på länge. Inte ens ett fint ord. Inget personligt från någon.  Jag räknar inte orden på dejtingsidan. Jag vill inte vara där och bara se ord, ord som inte betyder så värst mycket. Jag vill ha fina ord på sms. Sms som är från någon som har mej i åtanke. Bara ett hej-hur-mår-du. Det hade räckt. Ful, fet och hemsk. Ja, så känner jag. Jag tränar mycket, men det händer inget.

Inget värde

Det regniga vädret gör mej nedstämd. Eller det började sent i går kväll när jag verkligen insåg hur ensam jag egentligen är. Hur ensam jag egentligen känner mej. Hela dagen igår höll jag på att fixa och dona här hemma. Rensade både i lägenhet och förråd. För även om jag inte har det stökigt, så finns det alltid någon man kan göra. Men till vilken nytta? Till vilken nytta då? Jag har ju ingen som kommer och hälsar på mej. Det är ingen som orkar, ”för det är för långt” Jojo, det tar 17 minuter från Brunnsparken/Centralen……. lägg på 4 minuters promenadväg, sen är du här….  Men jag ska minsann anpassa mej för alla andra. Jag ska minsann åka runt hela staden för att träffa folk. Så har det varit nu i ett par år. Och det känns fel. Det är inte så ofta jag får höra ”Jag kommer gärna hem till dej” så hittar vi på något, utan det har alltid varit ”Kan du inte komma hit? Jag hinner inte åka hem till dej, jag måste göra det och det och det innan…..” Och detta trots att man har flaggat om att man verkligen VILL ha besök här, att man verkligen vill sitta här för det var så länge sedan. Och sedan har det bestämts, och sedan blir det alltid ändrat…….Jag känner mej inte prioriterad..ibland känns det som om jag är ett andra hands val…Nu har har blivit så att jag verkligen INTE vill vara här, för jag spenderar så mycket av min tid här ändå..och bara vill komma bort….. Trots det har jag en himla fin uteplats där man kan grilla, sitta i solen på våren/sommaren……

Jag önskar att jag kunde vara den som gör saker på egen hand. Åka bort, bara kanske för en dag eller så. För numera är man ju nästan helt själv, de flesta har egna familjer och barn, alltid upptagna med allt annat. Jag är inte den som tjatar, jag frågar max 2 gånger om en träff, kan de inte låter jag de höra av sig. Men det känns som om man blir bortglömd. För hör man inte av sig mer, så hör inte de av sig. När folk stadgar sig, eller får barn blir man helt plötsligt bortvald. De träffar annat folk, människor som är i deras sits, folk som de kan jämföra sig med, träffa, ha grillkvällar med, åka på semester med, ha fredagsmys med.

Det känns inte som om man är värd något om man inte har pojkvän, sambo, barn eller hus. Är man singel och själv i en lägenhet som man försöker byta bort, då slutar folk bry sig den dag de har kommit längre än en själv.