Mellan promenad vin musik och saker som ligger under huden och skaver.

Under torsdagskvällen skickar E.W ett sms angående vår afterwork, den ställs in på grund av skada i jobbet. Skickar därefter ut en förfrågan om en dejt. Får svar och på fredagseftermiddagen sitter jag och smuttar på en drink i ett soligt Göteborg. Andra gången men det blir ingen tredje. Nej. Nej. Jag kan inte riktigt slappna av, och min egna arbetsskada, ett jack bakom högra örat pulserar och det gör ont bakom det blåa plåstret. Återigen tar jag mej friheten att sova ut. Alarmet ringer, men jag snoozar i två timmar. Hinner inte träna, då min startsträcka på grund av seghet och en förkylning som inte vill bryta ut, är otroligt lång denna lördag.

Jag bakar istället bröd av filmjölk och havregryn, som inte behöver jäsa. För att ta med mej till ett mingel med spelning av fem bra tjejer.

Kramar om C.B och H.N som jag inte sett på ett tag. Ena delen av M&M håller i en bas. Den andra dricker vin. Jag säger att jag saknar M som numera bor i Norge, som jag inte träffat på länge. Och jag vill med nästa gång de åker. Kvinnorna gör det bra. Har inte hört dem innan, och det är applåder efter applåder. Och sånt här gillar jag. När alla blandas. För som äldre singel blir det svårare när vissa har familj, sambos och barn. För man blir ju lite offside från de som inte är singlar. Inte alla. Ska noteras. Men ibland orkar man bara inte fråga fråga fråga, hela tiden. Jag känner att jag har något i kroppen, då jag på söndagsmorgonen inte heller lyckas vara pigg. Sover vidare och tänker att jag bara kommer att jobba tre dagar nästa vecka.

En promenad lyckas jag med dock. Går vidare in på vägar stigar jag aldrig gått på. Och tänker fortsätta in på annan stig nästa gång. Boken av Birgitta Bergin läste jag ut relativt snabbt. Lättläst och bra. Började med annan bok efter lunchen.

Och sedan somnade jag i två timmar i soffan på balkongen.

Annonser

You know the house with the blue door.

Det är någon gång i mitten på april. Jag har varit i stan. Känner att jag behöver ha frisk luft, så börjar promenera en bit på vägen hem. Skor med klack och väskan över högeraxeln sätter jag på en spotify-lista med downtempo beats. Jag har gått vägen förr. Förbi Tänk på döden. Förbi blåvita haket där halsdukar är viktiga. Och alltid alltid undrar jag över vad det där stora stenkrysset står för egentligen. Jag menar, ett stort kryss mitt i alltihop. Och när jag går förbi det där stället som säljer sån God sushi tänker jag på Hugh Grant. Där går han, i västra London. I Nothing Hill. Med den blåa dörren. Han promenerar. Årstid efter årstid. Han tar av sig kavajen i ett blomstrande vårväder. Huttrar i ett blåsigt novemberregn. Går förbi den lilla marknaden månad efter månad. Nothing Hill. Filmen som snart har nitton år på nacken. Men ständigt är en fin film.

Idag gick jag åter där. Körsbärsträden blommar. Det är småkyligt. För vinden håller sig inte borta. Men solen vill vara med på ett hörn. Ändå. Det är torsdag och arbetsveckan är snart slut.

We write the story.

En vårsolig fredagskväll. Uteserveringar har öppet. Skratt och musik hörs i staden. Helgen har precis börjat för alla vardagsarbetande människor. Avicii. Tim Bergling.Död. Jag är fortfarande rätt så förkrossad. Såg dokumentären om honom för ett par veckor sedan. Inte helt oväntat. Utmattad. Slut. Människor som pushar exakt hela tiden. Även i en säng på ett sjukhus. Hur han försökte dra en gräns, men inte så många som respekterade. Beundrar honom att han slutade, trots att jag aldrig fick se honom live. Hälsa och välmående betyder mycket. Andra stjärnor beskriver honom som ett musikaliskt geni. Träningen går rätt så segt denna veckan. Men ett par pass fick jag till. Får se hur det blir I morgon sen eftermiddag.

Då jag har väggar av betong på balkongen, (fortfarande ingen borrmaskin) skruvar jag upp hyllor vid fönstren. Det är bara de små avlånga fönstren ovanför och balkongdörren som går att öppna.

Så jag även där, förutom på borden kan ha ljus. Sätter även ut en glascylinder med mina ljusslinge-bollar. Återstår nu om jag ska klä om soffan, köpa nya kuddar. Och så vidare.

Jag börjar på en ny bok. En psykologisk thriller. En bladvändare. Kan man säga. Det känns fortfarande bra med en ny chef. Hon är yngre än vår gamla. Och kommer från en annan kommun. Hon ser saker med nya ögon. Hon tar vissa grejer på allvar. Det känns som om någon faktiskt lyssnar på vad man har försökt att säga inom själva arbetet. Jag har även kunnat säga saker rakt ut, och hon tar det på allvar. Eller typ, hon tycker lika. Något som ingen har gjort innan. Saker som jag försökt säga länge. Jag är, trots mina snart trettionio år faktiskt yngst. Och som sagt, nej. Vi har det inte alltid så bra i vårt arbetsteam. Oavsett vad någon annan säger. Och det jag ska göra nu. Är att nästa vecka, trots brist på många ordinarie personal berätta för dem att de nu ska, verkligen ska berätta exakt allt. Om Henrik. För även om vi pratar, då pratar vi/de inte om det. Fortfarande. Och det stör mej. Jag behöver få dem att prata. Och ingen gör det självmant. Jag behöver få veta mer saker, än det jag vet. Sen. Sen går jag vidare till andra och säger likadant till dem.

Spring. Come to me. Now.

Det är ganska härligt med bloggpaus ibland. Jag är ju den, trots paus människan som printar ner texter. Svart text på vit bakrund. Orden som kommer från mej. Orden som sitter både inuti och utanpå. Känslorna. Tankar. Händelser.

Ibland är det bra att bara lägga ner pennan. Och ta en paus. Låta allt få stanna. Pausa. Stanna upp. Tänka. Träna. Äta Chokladbollar. Dricka vin. Skratta. Softa. Chilla. Ta en öl ute. Ta en fika.

Ta ett eller två bodypump-pass. Slipa och Måla och fräscha upp den där byrån som var #sommarprojekt tjugo sjutton, men som glömdes för att jag gjorde andra saker till sommarprojekt. Och sen tog målarfärgen slut. Se tysta insikter i människors ögon på jobbet. Observera. Titta. Not talking? Well. Neither am I. Skriva sms. Där jag inte undanhåller något. Men har väl aldrig gjort heller. Åt något håll.

Hormoner och att vara kvinna.

Min frisör är ju inte bara en sån som kommer med råd, utan även en som kommer med tips om hyn. Mitt jobb utsätter mej för ganska så mycket. För tyvärr sitter jag ju inte på kontor och knappar på en dator. Bara det att två minuter efter det att jag har stängt dörren om mej, så har jag glömt av vad hon har sagt. (Något om äggvita, olivolja) Men det jag kommer ihåg är att grön kummin är bra för magen. Nej, nej, nej. Inte äppelcidervinäger. Grön kummin ska du köpa. Kokosolja vet vi väl alla numera att det är bra för både hy, hår, fötter, kropp med mera. Jag har tänkt att använda min kallpressade kokosolja i två år nu. Häromdagen öppnade jag burken. Kanske ska köpa en ny. Men den är helt ok ändå. För när jag säger att jag ska köpa mej en ögonkräm säger hon nej, nej, nej. Kokosolja. Ska ändå köpa lite mer såna produkter. Ögonkräm, nattcreme med mera. Och du m å s t e börja nu! Med ögon med mera säger hon. För idag var första gången någonsin som jag kladdade på concealer under ögonen på arbetstid. Inre stressen som infann sig förra veckan satte, sätter sina sina spår. I ansiktet. Kletade på Basiron 10% på ett par tonårsfinnar som dök upp. Min mens som kommer på sekunden. Alltså på s e k u n d e n kommer den. (Åtminstone det senaste halvåret) Kom fyra dagar för tidigt. I tisdags och inte idag. Och det göteborgska vädret med sol, kyla, snö, slask, regn, låst, plusgrader om vartannat får ju en påverkan på naglar, hy och hud. Är inte det sånt här som bara kommer när man blir gammal? Jag är inte gammal. Alls. Inte så gammal i alla fall. Men dessa hormoner alltså.

Turning older. 

Jag har nog skrivit orden förr. Texterna som innehåller ålder och ålderstecken. Under alla år har människor runt om sagt att jag ser sex sju år yngre ut än vad det står på mitt födelsebevis. Eller så har människor dålig koll. För det är svårt att sätta en specifik ålder på människor. Kanske ser jag yngre ut.  Jag vet inte. Men nu. Under två höstar i rad. Har mina trötthettecken inte försvunnit under ögonen. Eller. Jo. Men inte helt. Utan de stannar liksom kvar. Jag har aldrig haft små levnadstecken innan.  Det är nu de har kommit. Jag har inget problem med att bli äldre. Det är ok. För de där små kritvita, inte gråa stråna i mittbenan och längs med sidorna har man ju stått ut med,  och färgat. Men om alla små streck hade kommit bredvid och inte under ögonen då hade det väl varit mer ok. Dagcreme, olika ansiktsmasker yadi yadi använder jag. Men är det nu jag måste börja köpa ögoncreme och nattcreme?  Börjar jag bli gammal? För det har jag aldrig tänkt på att faktiskt köpa. Även om jag inte har perfekt hy. Och har aldrig haft.
Börjar jag bli äkdre. När jag köper en eye refresh clear? Och en concealer? Och en primer? (Som jag troligtvis ändå kommer att vara för trött för på mornarna på vardagar att lägga på, ska jag behöva få gå upp tio minuter tidigare för det här?) Åldern på människor och på mej, spelar ingen roll. Det är bara en siffra. Ansiktet har kommit ifatt min ålder. Trettioåtta och ett halvt år. 

Havs och saltvattentjej goes sötis. 

En utav de varmaste dagar. Just denna sommar är det ovanligt. Sol utan den innerliga blåsten. Jag är en havs och saltvattentjej ända ut till fingerspetsen. Inget slår havet, klippor och sol i samma mening. Uppvuxen på en ö med havet runt och jag väljer saltvatten före sötvatten. Men även idag blev det sjö och sötvatten med ett par vänner i några timmar. Och bara att ligga still. Sola. Bada. Ta det lugnt. Skratta åt konversationer som ploppar upp. Ligga still helt enkelt.  Kommer hem och jag blir trött. Lägger mej I soffan på balkongen och sätter lurar i öronen. 
Att bara ligga helt still efter röran i lägenheten med målarfärg och sladdar som ska ändras om till det bättre. Jag borde börja packa inför Rom nästa torsdag. Vi åker neråt landet redan på onsdagseftermiddagen och sover över. Vissa kläder ligger i tvättkorgen än så länge, men har ändå börjat så smått med andra saker. Och det finns tid. 

Sunny Saturday.  

För ett par år sedan vaknade jag av mej själv på helgerna. Tidigt. Tänkte, att är det så här att vara vuxen. Vakna utvilad utan att ställa klockan. Tidigt. Kanske har jag gått tillbaka ytterligare år, för klockan måste ställas. 
Eller så vaknar jag utvilad senare av mej själv. Ställer klockan, upp tidigt. Lördag morgon. Powerwalkar lite över en timma med Sofia Wistams och Pernilla Wahlgrens podd i lurarna. 
Har upptäckt att det är skönt med podd eller Sommar i P1 i lurarna när jag är ute och powerwalkar, även om musik är bra. Men mer musik blir det på gymmet. Hem och duschar. 
Packar väska för vandring Härlanda/Västra långvattnet. 
Det är otroligt fint på många olika stigar och snår. Och denna gång tar vi bara en åtta kilometers (tror jag) jag loggade fitbit-klockan, men idag strulade den. 
På ett konstigt sätt. Vi vandrar mellan snår och stigar. Uppför trappor. Pratar på som vanligt. 
Om vi är romantiska eller inte. För min del behövs det inte mycket.  Uppskattning. Vill någon ge mej en blomma, tja. Fint. Hade jag fått blommor till jobbet var och varannan dag, hade jag nog blivit rädd. Hade jag fått ett dyrt armband, hade jag inte vågat ha på mej det. 
Bara vissa tillfällen. När man är Skitsnyggt uppklädd. Det passa till outfiten, likadant med väskor. Skulle jag köpa en MK-väska, eller CC, (vilket jag inte skulle köpa för flera tusen, finns andra snygga) skulle jag aldrig slänga den över axeln när jag inte har min snygga jacka på mej, eller utan till exempel boots/stövlar/snyggt uppklädd.  Känner också att det är nog lika mycket en själv som ska visa uppskattning och så vidare.  
Tanken som räknas. Helt enkelt. Små uppskattningar. Men sen är jag ju heller inte den som skriver överallt världens bästa vänner,  tack för att ni finns i mitt liv, njuuuuter, darling, raring och så vidare över hela social media heller.  Är mer den som säger det in person. De som vet att jag tycker om dem, vet det utan att det behövs skrivas överallt. Vi fortsätter att vandra. Stannar till. Dricker lite kaffe. Äter en smörgås. Tar sedan upp vår vandring igen. Och sedan tar jag mitt första dopp för i år. Svalkande och härligt. Vi solar ett par timmar innan det är dags att gå hem. Kommer hem. Och städar hela lägenheten. Kunde inte låta bli målarburken, alla lister i vardagsrummet fick en uppfräschning. Även en tröskel till. Och nu måste jag fixa till typ lite mer.   

Från målarklädsel till klänning.  

Vaknar tidigt. Istället för att gå ut på en powerwalk öppnar jag den vita målarburken och målar mellan alla fönsterkarmar. 
Och längst in mellan vägg och balkongdörr som numera är hårdrocksgrå på utsidan. 
Tar fram skumgummirollern och målar och bättrar på medvitt på väggen under fönsterna. Insidan av balkongdörren får sin uppfräschning. Även dörrkarmar och äntligen får jag tummen ur och målar den fula trätröskeln vit. (Den gråa färgen är lite ljusare på riktigt,  än på bild) Jag målar även lite längre ner, nedanför väggen där golvet sluttar ner.
Dock skulle jag behöva hjälp med att byta ut persiennsnören. Otroligt fula och slitna, och vad jag har hört av en vän, så är det inget som fastighetsskötaren gör. Jag rengör penslar och roller. Städar rent på balkongen.  
Sedan tar jag den där ursköna duschen som man bara längtar efter när man känner sig smutsig. Jag byter från målardress till stadsdress. 
En tidig middag med en gammal manskompis. Det var länge sen vi sågs. Han har flyttat runt, och jobbar dessutom på sjön. Vi går långt way back. Tonår och tidigt vuxen. Är glad över att träffa honom. Vi skrattar. Ler. Äter en god middag, med ett gott vin.  Vi kommer naturligtvis in på relationer. Alltid dessa relationer. Och ja, vad ska jag säga? Berättar att jag loggade ut från Tinder för att det var svårt att fokusera på appen och andra när det har varit snurrigt på jobbet. Jag berättar i korta drag om allt, och att jag egentligen skulle vilja ta tag i vissa personer, låta dem inte gå förrän jag har fått höra vad de har att säga om saken. Jag berättar även om att jag nu måste bestämma mej för hur jag ska göra. Jag har gett allt. För att få det bättre. Han spelar upp en Bob Dylan låt för mej, från tidiga år. Och jag ler lite sorgset.  Jag är klar med målning av balkong. Den som inte var ett #sommarprojekt. Egentligen. Nu lägger jag målarpenslarna på hyllan ett tag, innan jag går igång igen på den vita färgen. Puss och kram. 

Bättre tända livets eld, än att aldrig få va sig själv.

Har känt ett tag nu att jag börjar återgå till det vanliga igen. Visst längtar kroppen och själen efter semester och ledighet. Men har ändå känt mej lite mer levande än vad jag gjorde för en månad sedan. Motivationen för träning varierar hela tiden.  Dock är jag där, eller ute på powerwalks. För jag skulle nog inte kunna skippa träning om jag inte är dödssjuk. Så disciplin har jag allt.  Och jag vet ju vad det gör för humöret och sinnet. 
Ledigheten kommer nog att göra susen. I dag hade jag motivation, men ingen ork. Men Åkte dit. Bytte om. Och vips hade jag gjort en och en halvtimma blandad cardio. Mord i blick efter en timma, svimfärdig i nittionde minuten. Öppnar postboxen i entrén hemma. 

Ett bokpaket och ett sminkpaket ligger där och väntar. Böcker trots att jag har en hel lista på böcker i bokhyllan som inte är lästa ännu. Och jag som har tänkt att även gå till loppisar för kolla om vissa böcker finns, då jag inte bara en gång,  utan två gånger börjat läsa en bok och insett att trots det är fristående böcker, så har författaren en hel drös med böcker sen innan (ok, det visste jag såklart, Mats Ahlstedt och Sofie Sarenbrant) och jag har råkat köpa den senaste. Men det är ju liksom alltid en röd tråd i alla. Som i en bok, där en polis hade en ettårig unge.  Sen köper jag en annan bok. Då har den polisen precis insett att hon är gravid. 

Smink för att, tja det behövs. Så slipper jag få panik och måste köpa nu nu nu. 

Måste även köpa en lite större resväska. Och målarfärg någon dag. 

Lev livet till fullo.

Kära Titti. Du mådde så bra på Valborgsmässoafton. Fan vad du har kämpat det senaste året. Jag har aldrig sett på maken vilken kämpe du har varit. Ditt hår började växa ut. Men du var lite irriterad för att det blonda blev lite mer åt det råttfärgade hållet. Men du var glad. Du log. Du skrattade. Och din majssoppa du hade med dej hem till Jen, var för himlans god. Jag hann aldrig krama om dej då. Vi satt i en bil, och jag skulle av på Redbergsplatsen. Och sedan hem. Du och H skulle vidare åt ert håll.  Mitt så kallade kaos, liknar inget av vad du har fått utstå. Någonsin. I morse tog du ditt sista andetag. Tvåtusen sjutton skulle bli vårt. Vila i frid Underbara Titti. Fuck cancer. 

Och inget spelar längre någon roll. Krama om de människor som finns runt omkring dej. Lämna inga ord osagda. Plocka upp din telefon. Skriv det där brevet. Krama. Pussa på varandra. Livet är så mycket viktigare. Vi måste leva livet till fullo. Annars missar vi rätt så mycket.