Sista dagarna av knarret i trappan till övervåningen.

På fredagsmorgonen traskar jag, före detta granne/kollega M och M.B i väg för en långpromenad.

En extra lång väg ner mot det vattenfall som vi bestämt ta en kopp kaffe vid.

Ett år sedan jag powerwalkade där senast.

Många av mina promenader tog jag där under min tid där uppe.

Långa branta backar/trappor. Fin natur. Nära tio kilometer avverkade vi.

Lördag efter träning åker jag ut till ön.

Troligtvis de sista dagarna i huset innan huset tas över av nya ägare.

Dricker vin hemma hos N på lördagskvällen.

Pratar om J.J. Minns. De andra dagarna är lugna.

Jag promenerar över till grannön för en lång powerwalk.

Jag promenerar upp för ett berg på ön.

Tar andra promenader.

Läser ut en bok.

Börjar på en annan.

Tar det lugnt. I skrivandets stund öser regnet ner. Ingen promenad i morse. Det får bli gymmet i morgon.

Målade naglar.

Jag har under de här veckorna även skickat sms till N.s mamma L. Beklagat sorgen, skrivit hur fina de var ihop. Hur sorgligt allt är. Skrivit att jag lämnar plats åt deras närmaste i kyrkan. Att under andra omständigheter hade jag varit där. Naturligtvis. Mamma skickar sms och en bild i morse, mamma och pappa var i kyrkan och tog farväl en timma innan begravningsakten skulle börja. Det blev en tur med Stena line igår. Fram och tillbaka.

Ingen avstigning i Danmark. Of Course.

Annars har det blivit powerwalks.

Bakat lite mer bröd.

Nu fullt i frysen. Lyssnar på en sommarpratare, en gammal skolkompis.

Städar.

Läser. Ser på andra säsongen av The Split på Svtplay. Och det är Lovely att kunna ha nagellack på naglarna på en vardag.

Life and death.

Första semesterdagen är lugn. Jag tar en promenad i blåsten. Lyssnar på en podd som jag fick tips om för ett par veckor sedan av läkarstudenten. Tvättar. Ser på Dublin murders på Svtplay. Regn och blåst. Men det gör inget. Jag kan koppla av. Varva ner. Jag pratar med N i telefon. Om hennes pappa och begravningen som kommer. Fortfarande Corona. Och jag kommer inte att vara en av de femtio som får vara där. Jag lämnar plats åt de närmaste. Och J.J.s vänner. Som även andra av mina vänner gör. Jag hade gärna varit där, hade varit där om inte covid-19 hade spökat. Och som N sa. Hon hade gått på mina föräldrars begravning. Istället ska jag skänka pengar till forskning och lägga en blomma vid gravplatsen senare.

Livet kan vara skört. Och bra. I olika former.

Förra veckan var snurrig.

Vikarier på jobbet att lära upp. Varmt. Svettigt. Det rinner. Det är som vanligt vid den här tiden på året.

Sommartröjan är på, men det hjälper inte mycket.

Började på en ny bok häromveckan.

Efter en snurrig torsdag träffar jag en vän för en öl och mat. På midsommarafton står jag på balkongen. Väntar ihärdigt att regnet ska avta. För även om det lovades sol exakt hela dagen, blev det inte så. Sätter mej på spårvagnen i en av mina nyinköpta långklänningar.

En kolonistuga med gräsmatta, mitt i smeten av Göteborg . Där samlades vi förra året med. I år med lagom distans. Härligt att återse vänner och bekanta. En massa prat, skratt. Men även lite allvar. Jag fick reda på en del saker, om hur vissa saker låg till. Och det, eller så. Hade jag aldrig kunnat föreställa mej. Att det skulle vara. Efter en lyckad kväll sätter jag mej med två bekanta på vagnen hem. När vi närmar oss den enes hållplats (den andra kliver av efter mej) bestämmer vi oss för att hänga med och dela på en flaska vin. Eller två. Har aldrig sett hennes nya lägenhet, bara två hållplatser innan mej. Även om hon bott i området hela tiden oavsett bostad. Vi tre pladdrar på, och jag är hemma halv fyra. Lördagen är lugn. Söndag tränar jag, på måndagen ringer sjukhuset dit jag ska. Säger att läkaren är sjuk. Och de skickar en ny kallelse. Jag hade förberett mej mentalt för det här. Ringer dem dagen efter, ber om att få stå på återbudslistan, för som läkaren sa i telefon. Kanske det inte blir förrän i september… Helgen för två veckor sedan, sitter jag på N.s veranda. Pratar om livet. Om mej. Om henne. Om hennes pappa. Underbara J.J som blev dement, som dessförinnan blev konstig. Rasade i vikt. I väldig tidig ålder. Dessutom kom det en tumör nu det senaste. Jag sa att jag skulle skicka ett vykort till honom. Kanske skulle jag kunna hitta ett foto på mej och honom ihop, från barndomen. Jag hann inte. Mamma ringde igår morse. Pappa hade varit på promenad en halvtimma efter mamma. Träffat N.s mamma. Som sa att nu hade J.J somnat in. J.J som alltid ställde upp för allt och alla. Men han fick bo ute på öarna de sista två veckorna.

Och solen den ler.

S.T och jag träffades i träningssalar i torsdags. Jag ett pass och hon två. Instruktören frågade om jag inte skulle vara med att testa det andra passet, sa att S.T kan testa först. Sen kan hon rapportera till mej.

Tydligen var det ett bra pass, träningsform och kort därefter blir jag taggad av instruktören på Instagram, och det blev så att jag lovad att testa på det passet om två veckor (upptagen nästa torsdag) Toppen skrev hon. Och jag kommer inte att glömma det här.

Äntligen helg och det är varmt. Tar en dusch på jobbet, sätter mej därefter på spårvagnen och sedan en båt ut till ön.

Hem till ett hus där det är kartonger överallt på övervåningen. Båda två har nästan brutit ihop över hur mycket som ska rensas.

Och slängas. Skänkas bort. Men helgen är fin och underbar. Powerwalkar både lördag och söndag morgon.

Att fått ha vuxit upp på en ö, är något jag som vuxen är tacksam över. Även om jag inte skulle vilja bo där permanent i vuxen ålder. Havet. Tystnaden. Lugnet. Läser ut tegelstenen till bok på en av uteplatserna.

Jag och mamma tar ett glas vin ute när solen börjar gå ner. Jag berättar för henne att jag ska till ett sjukhus efter midsommar. Ett ingrepp, med mikroskop/kamera. och jag har inte velat säga något innan på grund av deras flytt och allt vad det innebär. Har inte velat stressa dem. Före detta granne / kollega M kommer att följa med dit, något hon sa direkt när hon och M.B fick reda på detta. Mamma får tårar i ögonen. Och det är just därför jag inte ville säga något innan. För jag kommer ändå få vänta på svaren. När jag säger god natt på fredagskvällen följer hon efter mej upp för trappan. Kramar om mej.

Jag lugnar henne och säger att det kommer att bli bra.

På lördagskvällen promenerar jag ner till N för en liten catch up och vin på hennes veranda.

Ta mej till havet.

Sista veckan i maj har passerat.

Juni är här, och jag räknar dagarna till semestern. Fem arbetsveckor kvar till fem veckors semester. Det är första gången jag ansöker om fem veckor i sträck. Efter det här halvåret behövs det.

Sista sommaren att hälsa på ett par dagar i huset på ön.

Huset blev sålt för en vecka sedan. Det gick med vinst.

Det är ingen idé att förneka att det känns sorgligt.

Men mina föräldrar är otroligt glada. Och det är väl det som är viktigast.

Nästa gång jag åker ut till ön blir det till att kolla igenom pappas verkstad, kolla vad han inte ska ta med sig till nya huset. En hel verkstad ska ju rensas. Aldrig fel med fler verktyg och annat. Tror dock inte att jag får mammas lilla slipmaskin. Har d3n fortfarande hemma. Jag har en affisch liggande där, som jag köpte genom en kvinna som har ett Designföretag där ute. Med lokala namn/eller slang på olika vägar, dammar, ställen med mera. Jag swischade, hon lade den i hennes brevlåda. Mamma hämtade. Sista veckan i maj bjuder på sol.

På fredagskvällen sätter jag mej på spårvagnen in till stan. Möter upp en av mina klasskamrater som jag inte har träffat sedan mitten på mars, och hennes syster. Kul att ses, vi är med på en musikquiz, dricker en öl en annan öl. Och en drink. Jag åker hem med en varm känsla av en storstadsspuls, en varm sommarkväll med restriktioner.

Upp tidigt en lördagsmorgon. Hänger på gymmet och skrattar åt att jag missade dörröppningen till sovrummet med en centimeter i en mörk lägenhet, och jag har en liten bula på näsan. Resten av dagen är lugn.

Börjar på en ny bok. Åttahundra sidor märkte jag. Pjuh.

Solar på balkongen.

Ytterligare En och en annan blomma ska köpas, dessutom vill jag köpa en till ny stol.

Tränar även på söndagen. Duschar, därefter åker jag ner sätter mej med några grannar på gården för lite kaffe och prat.

Förra söndagskvällen låg jag orörlig i soffan med fördragna mörkläggningsgardiner med träningsvärk. Igår ute på balkongen och solade.

Gråmulen söndag.

Jag vet inte varför jag har ont i kroppen då och då. Men jag har känt mej sliten i flera veckor. I mitten på april var jag hemma torsdag fredag måndag. En helgvila räckte inte. Vila efter jobbet räckte inte. I fredags hade jag ont från nacke ner till fötter. Kanske beror det på arbetsskorna, kanske inte. Fortfarande trött duschar jag när jag kommer hem, vilar en stund. Promenerar bort till gymmet. Eller snarare arenans restaurang. Jag och en bekant som tränar många samma pass som mej bestämde att ta en öl, lära känna varandra lite mer. En solig men stor tom uteservering.

En öl och lite french fries. Ett par andra som vi känner till kommer dit, sätter sig lite längre bort. Ett par timmar senare säger vi hejdå, efter att vi blivit bjudna på öl och vin. Morgonen efter möts vi igen, tränar. Skrattar med de andra som tränar. Kämpar på. För träningen är min grej, att kroppen inte ska klappa ihop. När vi har det tufft på jobbet. När andra privata saker känns, som jag inte kan göra något åt. Och som jag vet inte om det kommer bli bra, eller värre. Hoppas att det inte är allvarligt. Tester och undersökningar i slutet på juni får bestämma det. Men jag fortsätter att fixa lite i lägenheten.

Målar de fjorton handtagen i trä i köket, till en mörkgrå färg, fräschar upp lister i köket, sover i tre timmar på lördagseftermiddagen. Vaknar till en gråmulen söndag. För trött för att orka ta en promenad och hämta ett paket, men går till gymmet. Kör cxworx och bodypump-pass.

Nu börjar det kännas.

Veckorna rullar in i varandra. Maj månad är kommen och jag förstår inte hur den kom så snabbt.

Vi sliter på jobbet. Det är snurrigt och vi har kollegor som är och har varit borta länge länge. Vi är slitna och trötta i våra kroppar. Huvudet snurrar. Har känt mej lite disträ eller nåt under ett par veckor. Ni vet, precis som om det tar ett tag för hjärnan att hänga med.

Vissa pass på gymmet avbokar jag, för att antingen ta en promenad eller slänga mej direkt i soffan efter hemkomst.

Den första maj har jag före detta granne/kollega M och M.B på besök på mat och vin. Trevligt och fint med besök en kall första maj.

Jag tränar på lördagen och en av de jag alltid pratar med på gymmet på passen var där.

Vi bestämmer att ta en öl eller vinkväll snart. Söndag löpband. Igår hämtades de dörrar som ska fixas i lägenheten, badrumsdörren byts väl ut snart förhoppningsvis.

Börjar längta efter en öl på stan. Måste fixas. Hemma efter fyrtiofem minuter bodypump.

Sunday funday.

Det känns fortfarande lite konstigt. När man tränar på en träningsanläggning på en stor sportarena, där det alltid är mycket människor. Turneringar, internationella som nationella. Alla slags sporter. Hotell och konferenser, restaurang. Och det är nästintill tomt. Oavsett om det är mornar, förmiddagar på helger, eller en eftermiddag på en veckodag. När man ändå står på behörigt avstånd på ett bodypump-pass eller cxworx, och så tänker man att egentligen får vi plats drygt tjugo, tjugofem personer till inne i salen. Då tänker man, shit, vad vi knör ihop oss. När allt är som vanligt. Jag tränar som vanligt, men tar även promenader vissa dagar. Mest hem från jobbet då och då. Men att arenan numera känns lite spooky istället för fullt ös sju dagar i veckan är lite strange. Fortfarande. Igår efter träning, tvättade jag mina balkongfönster, så gott det gick samtidigt som jag bakade två olika sorters bröd. I morse i väg till gymmet, powerwalk på löpbandet och en sväng in till solariet.

Åkte efter en dusch till Jysk och köpte lite saker till hallen. Bland annat Fina lådor med lock, en vas, ny ljusslinga med batteri. (Har en sån på balkongen, fast med el) Även en grå sittpuff med förvaring till hallen. Någon dag hoppas jag att de tar bort den lilla ventilationsdosan som sitter vid dörren till badrummet. (De ska mäta luften) Så jag kan måla de väggarna med, även om det inte är sån stor yta. Bara runt dörr till kök och badrum som är vita nu. Och funkar så. Men med nya dörrar blir det finemang tror jag med färg. Annars är det lugnt här.

Men körsbärsträden blommar.

Kollega ett, borta för fjärde veckan nästa vecka. Kollega två, för tredje veckan. Kollega tre, för andra veckan. Vi andra kämpar på. Jag håller mej flytande. Trött. Sen pigg. Och sedan trött. Lite hängig. Men vet att jag brukar få en förkylning under april maj. Och kanske är den på gång. Kollega på lilla stället borta en vecka. Gick till jobbet för var frisk. Inga symtom. Våra chefer vill inte riskera något, så denne skickades hem i tolv dagar till. Huset där jag jobbar har haft besöksförbud i en månad, men sedan i onsdags har vi fått ändra på mycket. Kan inte gå in på vad, hur, varför. Och vi är snurriga i huvudet. En bekant i Stockholm har legat på intensiven. Och jag blev livrädd för hans skull. Och allt det här som är nu. Att även få höra, läsa att man även kan smitta utan att ha symtom, är ju något att tänkas på… hur fan ska man veta?

Det är därför jag har fixat och köpt grejer till balkongen så tidigt. Jag brukar fixa med min balkong i slutet på maj om det inte är varmare tidigade, köpa lite nytt om så behövs. Men i år är det annorlunda. Fixa allt, det mesta nu. Ifall något bryter ut hos mej, eller ifall saker och ting ändras ännu mer med Sverige. Nya (fler) kuddar är köpta till balkongen. Bara vanliga billiga sängkuddar med örngott. Återstår är ett nytt parasoll. Men ej nödvändigt att köpa. Det är fem år gammalt, den funkar, men skulle vilja ha ett litet större.

Tänk, ett virus. Som sprids. En pandemi. Och allt förändras.

I en värld som inte är densamma som innan.

Corona. Och jag är självklart uppgiven på grund av alla som är smittade och de som dött världen över. Själv känner jag mej frisk. Jag kan träna. (Min träningskedja håller öppet, dock färre platser på gruppträning) Jag kan jobba. Dock trött.

Jag tror att all information hela tiden gör en snurrig. Nya direktiv hela tiden. Och informationen om andra länder gör mej ledsen. Jag känner mej dock orolig för både Sveriges och världens ekonomi. Trots krispaket med mera. Men jag tycker och känner att Folkhälsomyndigheten och regeringen har gjort ett bra jobb. Lugnt och mycket plats på spårvagnen.

Tomt på gator och torg när man ska hem. Jag känner ingen panik, men det är väl det sociala som skulle störa om det blir värre här i Sverige. Att man inte kan gå ut, ta en promenad, ta en öl om allt stänger. Vad som händer på fredag och lördag nästa vecka vet jag inte, båda kvällarna är bokade… (men nu fick ju uteserveringarna öppna tidigare) En föreställning den fjärde april, skjuts upp till november. C.B har fått fira sin fyrtio års dag alldeles själv i karantän i Spanien. Hon som är den mest partyglada människa jag känner.

Jag har vårstädat balkongen. Fönsterna på utsidan blir senare. Otroligt smutsigt under trätrallarna. Köpt några nya trätrallar, behövde åtta, men köpte elva. Alla sextio stycken är fem år gamla, så de har hållt ett bra tag. (Har ju visserligen en inglasad balkong, även om alla fönster är öppna) Men borde kanske köpa några till, in case of. Har beställt en hundrafyrtio centimeter hög hylla, för att ha på balkongen. (Orkar inte åka till Ikea, så beställde) För krukor, växter med mera. Jag ska även köpa en matta.

Började läsa en ny bok. En debut. Författaren träffade jag för många år sedan. Matt’s vän. Och jag har följt arbetet med boken via instagram och Facebook. Och han har hyllats i både tv och och sociala medier.

Stand up och kvinnodagen.

Jag målade hela hallen. Men kände sedan att det blev lite för mörk. Det är en slags blågrå färg. Även om farmors lampa lyser upp mer än den förra. Färgen vid spegel, ytterdörr och över ingången till vardagsrum är kvar. Över ingång till sovrum målade jag inte. Men över ingång till badrum och kök slipade jag bort färg häromdagen. Det kändes som om jag stod nere i en bunker med målade betongväggar, när jag kom nära.

Jag fick en hel del slippapper av vaktmästarna på jobbet. Köpte vit väggfärg i målarbutiken vid jobbet. Och har nu målat ett par gånger. I måndags när jag skulle fortsätta måla lister i hall och ingång till vardagsrum, pausade jag.

En kaffe och cigarett som en avliden sångare sjöng en gång. Jag stöter emot något, och det var en lilla målarburken. Den rinner ut på hallgolvet, inte hela, men halva. Står som förstenad, och Visste inte vad jag skulle göra.

Hur jag skulle göra. En kvart senare och en handuk är slängd i soppåsen. Lördagen och vissa andra dagar bestod som vanligt av träning. Men lördagen blev Bodypump-pass och cxworx trettio minuter vardera. Jag missar den nya releasen nästa helg, men tar igen det senare. Börjar läsa en ny bok.

Jag gör en to do lista över saker jag ska göra inom den närmsta framtiden i lägenheten. Rensa vissa garderober, måla lite andra lister, städa balkongen kommer lite senare, vad jag ska köpa till den och så vidare.

På lördagens eftermiddag sätter jag på mej en svart klänning, en kakifärgad blazer och guldiga örhängen, plattar håret och åker i väg för att träffa mina barndomsvänner sedan trettio år, J.F och N.J. Öl och mat, för att sedan gå på Stand up på Draken vid Järntorget. Carl Stanley har extrainsatta föreställningar, som vi bokade dagen innan julafton. Efteråt går vi in på en pub i närheten. Tar en öl, dricker en G&T. Våra spårvagnar går hem samtidigt, men åt olika håll.

Vaknar upp en söndagsmorgon, inget gym. Utan täcke och en kaffe i soffan. En dusch, ett ansikte och på med klänning. Rock(y)tjejen sms.ar och tre minuter efter att spårvagnen har lämnat hennes hållplats, är vagnen på min.

Och jag hoppar på. Två minuter senare hoppar vi av och promenerar hem till hennes mamma för lite brunch och bubbel.

Något som vi försökt till länge. En söndagsförmiddag som blir tidig eftermiddag. Timmarna går, flaskorna med bubbel är tomma, maten ligger i magen. Prat med skratt. Prat med allvar.

Vi säger hejdå, och när jag kommer hem börjar jag rensa med en gång.

And The sun was shining this sunday.

Söndag, och ljuset kommer närmare och närmare. Jag Ändrade i träningen redan innan jul, och det har fungerat bra. Och torsdags testade jag på Bodybalance för första gången. Jag har alltid varit intresserad av att testa detta plus yoga. Och detta är en variant av lite blandat. Ett nytt pass är redan inbokat. Och känslan av att powerwalka snabbt lite mer nu än innan, på löpbandet är lovely. Denna veckan har blivit en blandning av bodypump, cxworx, Bodybalance och löpband. I morgon ska jag och M.V testa på Zumba. Gymmet har i morgon trettio minuters -pass på många träningspass så kallat Try out monday. Är mina ben inte jättetrötta efter jobb i morgon, blir det löpband innan. Förra veckans lördag träffar jag H.N och läkarvänninan M.H för en bit mat och en öl. Varmt inne. Storm ute. Och jag softar. Tränar of course. Bakar bröd. Shoppar.

Träffar min ena bror och svägerska igår eftermiddag som är i stan för ett dygn på grund av deras väns fyrtioårsfest. Utan barn, och sex och en halv timma med tåg utan barn var tydligen wonderful. Vi tar en öl i baren på deras hotell i centrum. Vi diskuterar mammas och pappas flytt, som kommer att ske någon gång. När de har hittat ett hus de vill ha. Och sålt huset på ön. De droppade den här bomben vid jul. Och jag kommer då att bli ensam kvar i Göteborg. Och i den här delen av landet. Jag kommer inte längre att ha ett hus på en ö, som en lugn Och ro tillflyktsort. Och det känns. Rejält. Att bli all alone. Att inte ha min mamma nära. Det känns så mycket. Henne har jag alltid kunnat luta mej mot.

Men Fördelar För oss barn är om de hittar ett hus i den del av landet de vill flytta till, är att bror i Stockholm bor närmast dem, jag och bror i Bollnäs har ungefär lika långt. Min ena farbror bor också närmre, Jag kommer inte att bli ensam om att få ta hand om dem själva när de blir så gamla. Jag behöver ej ta hand om ett stort hus själv (ute på ön) Mina föräldrar vill ha en enplansvilla. Nu är huset ute på ön i tre våningar. Trappor uppför verandan. Trappor ner till brevlåda och soptunna. Stora breda trätrappor som är byggda över betongtrappor.  De vill ha närmare avstånd till sina barnbarn i Bollnäs, då vi barn inte har haft det till våra far och morföräldrar. Och inte haft någon vidare bra kontakt då de inte funnits nära. Direktflyg till/från Island från Arlanda. Om våra släktingar ska hälsa på ute på ön så kan en väg se ut Island-Köpenhamn-Malmö-Göteborg-Ön. Då landvetter inte längre har direktflyg. Många av deras vänner bor kvar på ön, men många har också flyttat. När jag pratade med ett par vänner om det här, när jag kom hem från ön på juldagen började jag gråta. Chocken sa dem. Det har lagt sig. Men det kommer nog att kännas den dag, (Mamma är sjuttio år, men jobbar fortfarande två dagar i veckan, men säger att hon kommer att sluta jobba till sommaren) till hösten, till nästa vinter eller när det nu blir.

Första dagen efter alla röda dagar.

Det började väl egentligen på nyårsaftons morgon. Mina ögon är små, och jag borde vara piggare och ögonen mer öppna. På nyårsdagen var jag trött. Men tänkte mest på att det hade väl att göra med att jag kom hem väldigt sent, och att det blev både bubbel, vin och drink kvällen innan. Även M.V stod över träningspasset dagen efter nyår. Jag började lite senare på torsdagen och tänkte att en promenad till jobbet hade gjort susen. Men jag kom inte upp ur soffan, där jag satt och drack mitt kaffe till läsandet av nyheter på surfplattan. Något som jag alltid gör på morgonen innan jobb. Ingen promenad, men jobb. Hela ansiktet är svullet, jag får inte upp ögonen, de stängs när jag sitter på spårvagnen. Jag härdar ut, både torsdag och fredag. Hostan kommer. Halsen river. Känner illamående. Proppar i mej tabletter för kropp och hals. Öronen gör ont. Och jag förstår inte vad som händer. Sover natten till lördag. Mår bättre. Men halsen river och gör ont så fort jag hostar. Lugn promenad ute. Jag och M.V åker Därefter till Ikea. Något annat orkar jag inte med. Lugn lördag. Söndag, och jag och M.V testar på löpbandet och halsen. Jag visar henne även maskiner med mera. Funkar. Möter en gammal vän på gymmet, som jag möter då och då där inne. Både på pass Och uppe i gymmet. Hon är inne på tredje året på läkarlinjen, förklarar att det kan ha varit på grund av målarfärgen, när jag målade köket som utlöste svullet ansikte med mera. Måndag, kondition på gymmet och sedan lugn hemma. Tisdag eftermiddag, och gymmet funkar finfint.

Tisdag och jag är pigg. Jobba. En del av vår verksamhet kommer från och med nästa vecka flytta till andra lokaler. Två av mina kollegor och en före detta kollega, kommer att starta upp verksamheten från och med idag. De kommer ner till oss, hälsar på och äter lunch med oss. Jag kramar om henne. Det var så längesedan vi pratade. Vi sågs som hastigast i slutet på maj, pratade och kramades, när vi båda av en slump stötte på varandra. Sen har vi inte pratat, även om vi har stött på varandra under gemensamma apt-möten som vi har ibland, studiedagar eller som nu i september, när en av mina nuvarande kollegor gick pension. (Jag avstod från att gå på det stora gemensamma julminglet, det var ändå Inget riktigt julbord) Jag kan inte. Inte med de andra. Det gör för ont. När jag ser dem från min yrkeskategori. Från detta jobb. Beteendet.

När jag tidigt i höstas fick reda på av vår gemensamma enhetschef att denna kollega skulle börja på den nya verksamheten, kände jag att något hade hänt. (Även när en vikarie berättade om en sak) Vi pratade om detta redan i maj, när vi sågs. Men även innan jag slutade i mars. Och även året innan. Hur det nog skulle bli. Hur vi såg vissa beteenden. När jag jag slutade blev det värre. Med tårar i ögonen under vår lunch idag, när de hälsar på sitter jag och lyssnar. Och tårarna rinner på mej. De går inte att hejda. Hon berättar även att de, mina andra före detta kollegor undrat varför jag inte hälsar på dem. (Jag ser rakt igenom dem, de finns inte) Och jag tänker åh, herregud. De fattar fortfarande inte. De är ju en stor del av det hela. Den största delen. Att det blev som det blev. Ja, här har ni svaret. Beteendet. Det onda. Det hjärtskärande. Det tysta. Att inte prata. Skylla ifrån sig, Ögontjänandet. Härskartekniker. Skillnaden på folk och folk. Hon säger torka tårarna, sluta gråta nu (hon vet att jag blir känslig över sånt här) och var glad. Nu blir det bra.

Sedan sist.

Två dagar kvar tills lite ledighet. Det behövs. Veckorna och dagarna som gått har varit blandade. En lördag traskar jag och J.F förbi en ny pub som även har ett bryggeri. Vi sköt upp kvällen från öppningsdagen och premiären av det nya stället till ett par veckor senare. Vi promenerar förbi, och in på ett annat ställe för att äta.

Där sitter vi ett tag, pratar, dricker en öl. Äter. Vi betalar, och ska bege oss ett par meter upp till den förstnämnda puben som har bryggeri i samma lokal. En annan väns bekant är en av ägarna, som även har ett litet cafė/liten pub där man varit någon gång. Ser en bekant genom fönstret. Vi pratades vid när vi var på en annan pub i oktober, när jag var ute med Rock(y)tjejen. Pinsamt att vinka genom ett fönster, och när vi väl kommer in då finns det inga sittplatser, för det är fullt. Och vi går tillbaka till det stället vi åt på. Vi kommer att hålla oss uppdaterade för att se när det är standup en söndag nästa år.

Jag jobbar. Jag tränar. Men har inte känt mej toppen i kroppen på ett par veckor. Beställt hälsokosttabletter för svullnad. För det blir jag ju på arbetet ändå. Men bestämmer mej även för att lägga upp träning på ett annat vis under hela januari. Eller från och med nu. En fredag åker jag upp till en annan vän, där sitter vi. Tre vänner och tar ett glas vin. Eller två. Pratar och diskuterar även med vännens fjortonåriga dotter och vän som kommer in genom dörren. Om livet. Om hur det är att vara tonåring. Om hur det är att vara dem. Om hur det är att vara tjej.

Och även om jag är den som förespråkar att vi tjejer, kvinnor ska kunna röra oss fritt i samhället, så är samhället på ett annat sätt. Än hur vi vill att det ska vara. Och de lyssnar. Och hör oss. De lyssnar. Tar in. Och jag är glad över att kunna få vara den där som är en av mammas kompisar som en tonåring lyssnar på. Även när man säger att man hånglar inte med någon annans kille på grund av hämnd.

Det blir ju liksom aldrig en rolig historia av det hela. Jag handlar julklappar, beställer klappar. Tittar på den där boken jag inte öppnat på två veckor. Ställer den i bokhyllan. Lägger fram en ny. Men fortfarande är den oöppnad. Än så länge.

Vi lämnade in två skolarbeten i slutet på november. (Nästa skolarbete ska in i slutet av januari) Idag hade vi julavslutning. Jag behöver inte gå någon av dessa kurser nästa år, vi var ungefär hälften som inte behövde. Och de håller nu på planera inför vårterminen. Och ett av mina arbeten vill en av våra lärare använda för kommande klasser, att visa upp. Ifall man vill ha snudd på ett A i betyg. Känns bra att man får denna uppskattning. Jag behöver verkligen all uppskattning jag kan få.