On vacay in my head.

Semestermode. Redan. Huvudet har redan gått på semester tänker jag när jag vaknar upp på lördagsmorgonen, och tar med mej en kopp kaffe och en ostfralla ut på balkongen. Jag inser aldrig exakt hur varmt det är ute på mornarna, eftersom solen inte dyker upp där, på balkongen förrän senare. Ibland kan jag tro att det är kallare än vad det är, precis som om balkongen har kylts ner under natten. Så när jag cyklar till gymmet, trots gångavstånd på lördagsmorgonen har jag på mej för mycket kläder. Hade inte behövt något klädesplagg ovanpå träningströjan. Men den snabba powerwalken på löpbandet går bra. Inget ont någonstans. Hem igen, börjar baka bröd. Fyller frysen med morotsfrallor, samtidigt som jag lyssnar på poddar och städar lägenheten. Bror nummer två, som numera har en dialekt där en kan tro att han har varit en söderkis från Stockholm hela sitt liv, ringer. Vi pratar i en timma, och det är rekord. Vi brukar varken prata länge eller ofta med varandra. Han är lycklig. Han är glad. Och har precis köpt en sommarstuga med sin nya flickvän som är tretton år äldre. Jag är glad för hans skull. För han har haft det rätt så tufft. Men samtidigt gnager känslorna i mej. För jag vill också känna samhörighet med någon. Jag berättar detta för M.V som kommer på besök på lördagskvällen.Hon har med sig en flaska cava, och senare öppnar vi en flaska kylt vitt vin. Surplar i oss honungsmelon mellan chipstuggande knaster.På söndagsförmiddagen hoppar jag upp på cykeln och tränar en halvtimma cxworx och en timma bodypump. Träffar min granne V inne i träningssalen. Vi har inte setts på länge, och de gånger vi gjort det har jag inte haft orken eller lusten att prata om jobbet. Hon vet om det där andra, som var. Men inte hände.När jag cyklade måndag och tisdag förra veckan, var det så hett på vägen hem, att jag sa till mej själv att de dagar jag cyklar just nu, kommer jag inte träna. Jag var så varm, svettig när jag kom hem. Men det ska bli svalare nästa vecka, redan i morgon så jag packar träningsväskan och kollar läget. Fem arbetsdagar kvar till semestern.

Five days left.

Fredag. Fem dagars arbete till, sedan semester. Det känns nu. Rätt så sliten i kroppen. Mör. Och efter dessa månader, även om jag mår bättre nu än innan.

Två av mina kollegor har redan gått på semester. Resten av oss håller modet uppe i värmen på jobbet. Men alla är nog rätt så slitna. Vi svalkar oss under den stora ac.n, framför golvfläkten eller framför de tyst borttagna kåporna framför ventilationen. Det är hett nu, på vår arbetsplats. Som det alltid blir för oss som jobbar i detta yrke. Jag cyklade till jobbet måndag och tisdag. Skulle till gymmet på onsdagen, men helt plötsligt fick jag ont i knät igen. Hade det ett par gånger för några veckor sedan.

Köpte stödstrumpor för att ha under arbetstid, vilket funkade. Kunde (vågade) inte cykla igår, (smärtan sträcker sig ner i benet) och tänker att det kan ju inte ha varit cyklandes fel. Cykla ska ju vara skonsamt. I morse lånade jag ett par arbetsskor. Vilket gav resultat. Golvet är problemet. Blir till att beställa nya skor. Så har jag väl fått dem efter semestern. Vilket jag egentligen skulle ha gjort redan i vintras. Jag har för första gången ever beställt kosttillskott. Vätskedrivande. Jag samlar på mej vätska i värmen. Inte skoj alls. Jag svullnar. Känner mej inte ok. Egentligen ska man väl ta dem i samband med diet, och annat. Vet ej om det fungerar. Men kanske ska hålla mej ifrån desserterna på jobbet. Pratade med Ia i måndags och sa att de här sista veckorna ska jag inte äta en enda dessert på jobbet innan semestern, det sket sig direkt. Redan I måndags.

Igår kväll var vi på afterwork med jobbet på en koreansk/japansk restaurang. Väldigt trevligt. Vi har sagt att vi ska testa på olika maträtter från hela världen. Väldigt kul återigen med kollegor som gillar afterwork. Något som inte har varit på tapeten de senaste åren.

I’m still standing.

Jag inser det nu.

Jag inser det nu efter dessa månader, när jag varit borta.

Även om jag ändå har vetat om det.

Och haft en strävan att försöka ändra.

Jag har varit svältfödd på positiv feedback.

Svältfödd på glädje och skratt. Svältfödd på kramar och beröring när man behöver det som mest.

Svältfödd på fina ord. Svältfödd på mycket. Att skulden läggs på endast en. Att det ljugs. Trycks ner.

Så mycket att det dränerat en. Skvaller. Rykten. Kränkande särbehandling. Mobbning.

Och nu. Så mycket fint som har kommit på en och samma gång. På så få månader. Så mycket fina ord. Skratt. Glädje. Under dessa månader borta från jobbet. Skolan. Inte ett sms. Ett telefonsamtal. Från någon. Inget Hur mår du? Jag/vi är ledsen för allt. Ingen ursäkt. Inget. Nada.

Jag vet inte. Hur ni hade känt. Men jag var inte den som hälsade glatt. Pratade. När vissa ropar glatt Hej Tears and Pearls! På en studiedag. Ihop hundratrettio personer.

Utan det blev en stor ignorans från min sida. Det har tagit hårt på mej det här. Och vid det här tillfället fejkar jag inte ett leende. För på det är sättet, allt det här, de här åren… Och inte ett endaste stöd, samtal sms från dessa före detta kollegor. Som jag jobbat med i tre och ett halvt år. Jag vet att man inte kan förändra andra. Och jag hade gjort annorlunda. Men jag mår alldeles utmärkt utan mina före detta kollegor.

Simple as that.

Jag kan inte fatta att du är tolv år äldre sa E till mej en morgon när vi stod och satte klisterlappar på kantiner. Du fyller alltså snart fyrtio, jag trodde du typ var bara några år äldre. Du känns liksom inte som det. Jag och E fann varandra väldigt snabbt. Fattade tycke för varann. Gapskratt. Diskussioner. Musik. Leenden. Smågnabb.

Jag kände att jag blommade upp. Jag kände mej levande. Uppmärksammad. Omtyckt. Allt kom så naturligt. Jag kan snyfta lite då och då. För det är såhär jag vill känna i början av en relation. I kärlek. Att en man ler stort, visar med sitt kroppsspråk glädje. Entusiasm. Säker. Ömsesidigt. Naturligt. Lätt. Pratsamt.

Fredag den sista. Och lördag den första.

Efter en tidig uppgång på fredagsmorgonen traskar jag till gymmet.

En timma, sedan en stund i solariet. Hem igen.

En dusch och fixande innan jag åker med spårvagnen till färjeläget.

Turisterna är lediga, och det är långa köer till båtarna.

Ut till ön. Och tre, eller två och en halv dag här ute.

Soffläge med en bok. Kaffe.

Middag med vin under samtal med föräldrarna.

Powerwalkar i ett blåsigt och molnigt väder efter frukosten på lördagsmorgonen.

Soffan med boken igen. Än så länge.

Sista maj.

Sista maj. Tiden springer i väg. Jag är långledig. Fyra dagar. Liksom även nästa helg.

Insåg att jag hade rätt så mycket semesterdagar. Vädret är soligt. Varmt. Blåsigt. Kallt. Molnigt. Regnigt.

Lördag förra veckan träffar jag en vän. Lunch och catching up together. Vi går långt tillbaka i tiden. I augusti har vi känt varandra i trettio år. Och har mycket eller då och då under all tid träffats, hörts av.

Själva, eller med andra. Men de senaste åren har vi inte träffats alls. Trots att vi båda två bor i stan. Och har föräldrar ute på ön. Vi kom ifrån varandra. Och våra mammor, när de har träffats på båten har väl varit dem som har uppdaterat sinsemellan.

Jag fixar till en sommarbalkong. Jobbar. Skrattar. Är pigg på mornarna. Otroligt nog. Min hy har under dessa månader blivit avsevärt mycket bättre än innan.

Tänker dock på vissa saker runtomkring. Hur allt kommer att bli. Bra. Eller dåligt.

Även annat virvlar runt i mina tankar. Jag får helt plötsligt en lång varm kram av en chef. Men inte min. Of course.

En kram som betyder värme. Gillande och betydelsefull. Men jag går mot en sommar. I morgon är det första juni.

Tänk att en kan få ha det så gött.

Jag har fortfarande ett gäng olästa böcker i bokhyllan. Bestämmer mej för att jag ska läsa ett visst antal innan jag köper någon ny. Och inte innan semestern i alla fall. Börjar med de tunnaste tänker jag. Jag går på afterwork med det stället jag tyckte om från dag ett i mars. God mat. God öl. Fint sällskap. Träffar olika vänner för ett glas eller flera på en balkong, eller hemma hos någon. Eller äter goda nässelplättar med creme fraische. Jag tränar.

Tar promenader från jobbet. Powerwalkar runt den närmaste kyrkogården. Stor. Väldigt stor. Jag har så smått börjat tänka på hur jag ska ha det med växter på balkongen. Bort med de små gråa stolarna som jag har använt till växter Och krukor. Och ut med en ställning som kommer på bild när allt är klart. Tänkte mej någon slags spaljeliknande sak egentligen. Eller en snygg stege. Vi får se. En solstol ska köpas, måste dock orka frakta hem den på vagnen. Soffan står of course kvar. Och stolen.

På helgerna är jag som vanligt. Mitt vanliga jag. Men något har hänt under vardagarna, något som jag inte känt på flera år. En glädje. En glädje som jag har eftersträvat och försökt lösa och fixa så länge under vardagar. ERA.s låt Ameno sjuder ut ur högtalarna. Högt. Klockan är 07.15. Efter frukostmötet. Många av de mornar har börjat med den låten. Jag har skrattat.

Jag har känt mej omtyckt. Jag är omtyckt. Omtyckt av kollegor. Dansat till musik under arbetstid. Samtidigt som vi har deadlines på massor av olika saker. Högt tempo. Men alla samarbetar. Även om man har sitt eget. Otroligt vilket samarbete det finns. Har inte sett det på länge. Alla ska hjälpa till med ”det här och det här”. Det finns såklart smågnäll, som det finns överallt. Men alltså…ändå.

Önskar låtar som hörs högt från den bärbara högtalaren. Ibland hörs det åttiotal, ibland reaggae, en mix av blandat. Fått pussar på kind, kramar om jag känt någon enstaka gång att/när känslor svallar över, av allt som har hänt. Som inte kommer att skrivas här. Helt Öppet. Utan mer skyddat.

När jag kanske har fått någon fråga hur allt har gått. De vet. För om jag får frågor. Så svarar jag. Fått höra att jag har spridit en positiv känsla på, över hela arbetsplatsen. Redan de första dagarna. Kom in i gänget med en gång.

En stor blandad skara människor. Med olika personligheter. Jag känner att jag kan prata med alla. Om ganska så mycket I olika kategorier.

Jag och E sprider glädje mellan oss. Denna yngling som är tolv år yngre, som bara är så glad. Jag blir glad bara jag ser honom. En glad lillebror skulle det kunna kännas som. När deras chef säger att jag sprider glädje, att arbetsplatsen har blivit positivare säger jag Tack. Det är de finaste orden jag fått höra på flera år. Jag har inte fått höra fina ord alls. Två månader. Två månader av glädje. Och att få höra ord. Få höra och se hur människor tycker om mej. Nej. Det är inte mej det är fel på.

För sån här är jag. Egentligen. På riktigt. När allt är som det ska vara.

Livet.

Jag pratar i telefon med min vän Polisen. Hon har nyttiga saker att säga. Kommer med idéer om vissa saker, och råd. Veckan går. Jag tränar på.

Får äntligen hem min nya cykel och farmors tv som är nyare än min. På fredagen är det tänkt att ta en tidig afterwork. Jag och Polisen möts upp.

Tanken är att gå hem tre timmar senare. Men fler ansluter, och plötsligt är vi sju åtta stycken runt det rektangulära bordet. Samtalsämnena är många.

En av kvinnorna säger att det var hon som startade en förening för länge sedan där man har volontärer som ställer upp och finns till för unga tjejer som behöver stöttning i olika frågor. (Vi kom in på ämnet när jag berättade om att jag inte ville ha egna barn, men att man kunde hjälpa och stötta andras. Som medmänniska.) En man i vårt sällskap blev grinig när jag gång på gång svarade nej på om jag ville ha barn. Där kom vi kom vi in på detta..Jag har fått frågan förr från andra, att jag skulle passa. Typ någon gång då och då.

Inte ens min kära mor har ställt den frågan. Om att skaffa barn.

Och på något sätt känns det tacksamt att människor, vänner och bekanta i min omgivning ser mej som en person som skulle kunna göra skillnad för unga tjejer. Att finnas där. Att stötta. Vi får se.

Jag har fått höra att andra säger att jag inte gillar barn. Vilket är befängt och osmakligt att höra. Ibland får jag känslan av att folk bara vill förstöra och bryta ner.

På lördagen hör en gammal kollega av sig. En annan gammal kollega har gått bort. Min ex-kollega som skrev, flyttade tillbaka till sin lilla gamla hemstad för tolv år sedan. Men vi ses och hörs av fortfarande. Hon skolade om sig, och har även börjat jobba fackligt. Hon trivs i sin lilla stad. Och jag känner att jag borde åka dit snart.

Annars då.

Jag märker att jag skriver ordet kärlek rätt så ofta numera. Kanske för att jag känner saknaden av kärlek i någon man. Fast ändå så orkar jag inte leta. Kan sitta med fem matchningar, men ändå inte orka börja. För efter varje misslyckad dejt, eller ny matchning, så måste man börja om. På nytt. Med allt. Någon dejt hit eller dit för ett bra tag sedan. Men inget för mej. Eller jag för dem.

Jag tycker att det var lättare förr. Man sprang på krogen. Flörtade. Hånglade. P r a t a d e. Dansade. Antingen bytte man nummer, eller Hoppade in i en taxi med någon kille slash man. Hade sex. Antingen började man dejta, blev kk.s eller så var det bara en walk of shame efter ett one night stand. Man orkade chatta på dejtingsajter i mer utsträckning än i skrivandets stund.

Ju äldre jag har blivit, eller i rätt så många år har jag märkt av att random okända män kanske tror att det går hem att skriva puss och kram, Gud vad du är snygg. Och tror att man ska gå på dejt bara efter just den, och den enda meningen.

Jag hjälpte Rock(y)tjejen lite med en profil på en dejtingsajt. Hon är nu tillräckligt stabil efter hennes separation från A, trots lite bräcklig. Hon blev lite scared över att hon hade fått över fyrtio mail på bara en halvtimma, utan att hon ens hade skrivit en presentationstext. Välkommen till landet välja och vraka skrev jag i ett sms till henne. Hon skrev att om hon skulle radera de mail som endast innehöll ord eller meningar som Hej baby, Hej, Sötis, Vad snygg du är etc skulle hon inte haft ett enda mail kvar. Jag skrattade och skrev True that!

Och förr, när man dejtade i mer utsträckning. Då blir det liksom att den jag dejtar slash dejtade a l l t i d hittar sin drömkvinna e f t e r de eller samtidigt som de dejtade mej. Kul på hjul. Inte konstigt att man inte orkar. Rycker på axlarna och tänker fuck it. I’m awesome anyway.

Början på en ny månad.

Paus. Ibland kan det vara bra att lägga ner pennan och bara inte orka. Inte orka fokusera på att formulera ord och dagar i skrift.

Egentligen handlar det väl inte om ork. För orken finns. Rätt så pigg. Men lusten har inte infunnit sig. Att börja tänka på vad man ska skriva, eller formulera sig. Ibland tar det stopp. Utan att det för den sakens skull skulle vara något. Det är omorganisation på jobbet.

En ny regeringsbudget och vissa saker och projekt läggs på is, och vi får därför en ny arbetskamrat. Och en annan går tillbaka till sin, som vår chef även är chef över. Enhetschefen säger upp sig, och vi får snart en ny tillfällig, som var med i projektet som läggs på is på grund av M Kd-budgeten. Vi får ändra i vårt schema, för nu ska vi dela vissa saker på tre personer. Istället för två och en.

Jag äter middag på stan med ett gäng kvinns i olika åldrar.

Innan och efter ett par öl. Har träffat många av dem innan. Så både nya och gamla vänner och bekanta.

Tränar nåde styrka och kondition. Som vanligt. Persbrandts bok har inte blivit inte öppnad sedan efter nyår. Ingen bokläsning sedan dess. Och jag får börja med en annan bok istället. Ljuset. Ljuset börjar åter infinna sig längre Och längre på dagarna. När det är ljust halv fem, gör mycket. Naglarna är fortfarande sköra och går av, eller skivar sig. Händerna smörjs in med många krämer. Och jag ska försöka skriva lite mer.

Januari.

Jag ser på när morgonens ljus dyker upp vid horisonten utanför jobbets dörrar.

Ett par dagar senare när klockan är efter sexton noll noll, kommer färgerna tillbaka på himlen.

Jag har kört passet cxworx både lördag och söndag innan eller efter bodypump-pass varje helg i drygt en månad. Eller lite mer.

Passet där det är intensiva trettio minuter att man knappt hinner dricka en klunk vatten mellan alla magövingar med egna kroppen som redskap, vikter eller band. Jag bokar in nya pass direkt. Hellre avboka om det händer något drastiskt, är upptagen, än att stå som nummer sexton i kö när det är en hel vecka kvar tills nästa pass. Bra kombo med dessa pass direkt efter varandra.

Jag hittar årets första nyckelpiga på en av sovrummets krukor.

Testar ett nytt recept på morotsfrallor.

Tar med mej tre sticklingar från växten Elefantöra från jobbet.

Men förundras över att två likadana växter, i två olika rum tackar för sig och dör på samma dag.

Åker in till stan för en öl eller två.

Åker in till stan och ser en film med en vän.

Tackar av en kollega som går i tidig pension. Säljer lägenheten och nu flyttar till sommarhuset i Skåne.

Kör lite yoga-pass via Wellness online, som finns på Nordic Wellness appen. Ska dock testa annan yoga som inte har övningen hunden var och varannan minut. Naglarna är en katastrof, som de brukar vara i januari. Har i alla fall fått färgat håret, så nu kanske något är fint.

Får hem lite smycken på posten.

Och nu. Nu kom snön till Göteborg.

Och när himmeln fortfarande är ljus klockan sexton noll noll.

Dagarna rullar på. Jobb onsdag till fredag. Lugna puckar då det fortfarande är jullov. Jag tränar på onsdagen, ser alla tre avsnitt av Jonas Gardells serie De dagar som blommorna blommar på Svt play. Lite fram och tillbaka i tiden, men väldigt sevärd. Före detta granne / kollega M kommer förbi på sen torsdagseftermiddag. Under tre timmar avverkar vi fortsättningen där vi slutade sist vi sågs, hördes av. Det är känslomässiga stunder, allvar och försök till någon slags förståelse om varför allt är som det är. Hos oss båda. I bådas liv och rörelse. Vi pratar om sex, den där närheten som är så viktig. Jag är glad för hennes skull, att hon är lite nyförälskad i en man. Trots att hon går igenom ett totalt kaos på andra sidan med tårar, ilska och en hopplöshet i bröstet. En annan vän avbokar vår afterwork för fredagen. Och efter en dusch på fredag efter jobb, lite plockande hemma åker jag upp till före detta granne / kollega M där hon bor nu. M.B är även där, och vi dricker lite Prosecco. Pratar, diskuterar livet it self. Får numret till M.s dotter 13 år, för kanske kan hon lyssna lite på mej? Ta det lugnt hemma hos mej någon gång. Vill gärna hjälpa till. Som vänner gör för varandra.

Börjar senare läsa boken som blir årets första. Går till gymmet på lördag morgon. Fixar ihop triggz (på inloggningen) som är en sportflaska denna gång.

Tänker att jag ska försöka komma ihåg att hämta ut proteinshakes och bars som man bland annat får som belöning av intjänade triggz. Då och då, när man uppnår dem. Lördag eftermiddag och jag har läst i kapp de tidningar som jag inte läst.

Sen sist.

Jag tappade blogglusten. Drivet till att skriva. Den finns fortfarande inte, egentligen. Dagarna går. Livet fortsätter. Det är ganska snurrigt och rörigt så här i början på hösten på jobbet. Vi har inne en del vikarier. En del bra. En del mindre bra. Och det blir rörigt. Bättre är det med vissa saker, men orkar inte ta allt här. Dagarna går. Helger kommer och går.

En öl där. Och där.

Ett glas vin här. Och annanstans.

Hänger med på en liten spelning en torsdagskväll. Träning. Jag blir och mår bättre i sinnet. Men får stå upp för mej själv. För det har varit kaos. Söndagen innan första dagen innan arbetet börjar igen, det var då jag tappade läslusten. Hoppas den kommer tillbaka. Även där har jag haft drivet att läsa, men tappat det helt.

Fixar i ordning ingefärsshot.

Tränar bodypump.

Köper vitaminer som jag får se till att ta.

Bakar lite bröd. Vill ha lite mer kyliga vindar, då det är svårt att klä sig om mornarna. Är dock orolig för de extrema hårda vindar angående valet tjugo arton. Att vissa i Sverige verkligen överväger att rösta brunt och inte förstår vad det verkligen innebär för kvinnor, rättigheter, människor, skola, vård och omsorg.

Can’t hold back any longer.

Mitt sinne har under veckan pendlat. Likt en berg och dalbana. Skratt. Prat. Tyst och Holding back the tears. Tänkte prata med Tony men fick inte fram de ord jag ville få ut om saker, då många andra knappt kan se mej eller prata. Och det är och blir ett problem. Det är dags nu. Dags att börja prata med mej om det. Jag klarar mej inte längre. Kände mej rätt så olycklig under veckan som gick. Tränat tills blodsmaken dyker upp. Tröstätit.

Druckit ett glas vin blandat med salta tårar. Lägger bokläsandet åt sidan. Ser i kapp ett antal olika tv-serier. Ligger i soffan. På lördagen tar jag under mitt andra försök den dagen en lång powerwalk. Tidigare under dagen hann jag i väg fem minuter innan det börjar vräka ner regn. Stod under ett träd, och när jag kom hem hade det bildats vattensjöar i både sovrum och kök på grund av öppet fönster. Min balkong, soffan kuddar var dyblöta. Den blir aldrig det. Ofta regnar det bara in kanske tjugo centimeter Men igår regnade det på tvären. Rätt in.

En öl med två bekanta, som bara skulle bli det och lite strosande på stan, blev en helkväll. Mina vita skor är inte vita längre. De ligger i blöt. Under stora parasoll dansar vi, ovan oss spöregnar det. Jag ler. Skrattar mycket. Får mycket bekräftelse av andra. Men när jag sedan fyllehånglar med random okänd man, vars ansikte jag inte ens kommer ihåg, börjar det snurra lite väl mycket. Så jag åker hem. Själv. Vaknar upp en kylig söndag.

Ja, det regnade visst mycket igår. Avbokar bodypump-pass, för nej. Jag vet att tiden för det passet inte känns bra idag. Vit kladdkaka äts till middag.