Lördagen den fjärde mars.

Jag brukar oftast vara enbart ledsen när jag har pms. Varar i ungefär en dag. Sen är det över. Men det är sjukt vad många aggressiva tankar jag har haft de senaste dagarna. Män ska vara glada över att inte behöva ha pms. Sjuka tankar över män som jag inte ens känner. Till exempel mannen på gymmet som BARA gick förbi mej. Som ofta brukar träna samtidigt som mej på lördagar. Men du din jädra tönt. Flytta på dej! Move it! Eller mannen vars blick föll på mina lår utanför bostaden. (Ja, vi kvinnor ser exakt allt. Spelar ingen roll om ni tittar en nanosekund på valfritt ställe) Men jaaa! Jag har lår! Jag är svullen! Jeansen sitter tajt! Dra röva i grus din idiot! Tänk att ha dessa tankar, utan att skrika ut orden. 

Jag har även haft sjuka tankar om mej själv.  Jag brukar numera aldrig jämföra mej själv med andra. Vare sig på gymmet eller någon annanstans. Men denna vecka har gått till historien. Allt jag gör, har känts fel. 

Torsdagen den andra mars. 

Torsdag, bloggen fortfarande låst. Jag har såna där dagar då jag inte känner mej så värst fin i kroppen. Uppblåst. Svullen. Jeansen sitter alldeles för tajt.  

Och jag gör inte bra ifrån mej under onsdagens träning. Har bokat in mej på bodypump-passet nästa måndag. Då måste jag gå. För kan inte den trettonde mars.What the fakk. Vilka har kommit på att ställa sig på the killer crosstrainern för den är så jädra bra? Tydligen alla. När jag ska ha en av dem. Och helt plötsligt är det fullt på gymmet när jag kommer dit. Och det är typ strax efter fyra jag är omklädd. Om jag åker direkt efter jobb. Alla maskiner upptagna. Tänkte göra lite magövningar. Fullt där med. Seriöst!?  Såhär mycket folk är det aldrig när jag kommer dit tidigt.  Ställde mej på löpbandet och tjurade ett tag. Naglarna blir fan inte bra heller. De går av. Delar sig. Skivar sig.  

Åker in till stan efter torsdagens jobb. Handlar doppresent till yngsta brorssonen. Plus en liten grej till den äldsta. Köper godis på 4 Gott. Köper en väska. 

Sunday funday.

Efter att den värsta (och bästa) träningsvärken lagt sig under lördagen fixar jag kaffe i min mokabryggare. Jag glömmer av att jag har den, att den faktiskt kan användas till gott kaffe. wp-image-1586488356jpg.jpgSms.ar med Ias hemlis om simning,  Och vi får nog ihop en torsdag i januari.  sms.ar med E.L under kvällen om saker som river lite under ytan. Hon frågar hur det har varit på jobbet då hon har varit sjuk. Berättar som det är, vanligtvis en dags pms-gråt, som blev flera dagar. Men när jag gett upp, när jag inte har någon som helst energi kvar, att stå kvar på ruta ett. När någon stryker mej på armen och jag förstår att han förstår. Men jag mår bra. Ändå. Gråten är borta, gråten som bara brukar vara i en dag. wp-image-575043049jpg.jpgJag får min dos av kärlek från vänner på söndagsmorgonen. Frukostbuffé på café. Och en massa prat. Skratt. Närhet. wp-image-191237668jpg.jpgJag går sedan och köper en ny hdmi-kabel, äntligen kan jag se film och serier på tv.n från datorn igen. Köper mej en liten dosa för hörlurar. wp-image-1780079358jpg.jpgKöper sedan sprayfärg i koppar och sprayar sedan mina två adventsljusstakar.

I’ve had a few little love affairs.They didn’t last very long and they’ve been pretty scarce. I used to think that was sensible. It makes the truth even more incomprehensible

På fredagskvällen ser jag nostalgifilmen Pretty in Pink.  Skyfflar in choklad i munnen som egentligen ska vara till lördag kväll.  Går och lägger mej samtidigt som jag har en tankebubbla med en trött emoji och den där pistolemojin bredvid. Vaknar upp till en lördagsmorgon, som doftar starkt av frisk höstluft och sätter mej på balkongen för en kaffe och en cigg. Strax innan nio pluggar jag in lurar i öronen. Trycker igång Runtastic och beger mej ut. Första låten ut är Sylvers version av Abbas Lay your love on me. September visar sig äntligen från den sida jag vill. Sol. Lite kyligt men ändå friskt. Jag har tur, slipper vänta vid rödljus och kan glatt tyst sjunga med i Hanne Boels låt I want make love to you medan jag ser frisören tvätta sina fönster innan det är dags för öppning. 

Jag powerwalkar längs bilvägen. Raksträckan innan den branta backen. Vilar inte innan, men samtidigt som Nanne tar ton, mjukar jag upp stegen istället för hårda och börjar promenera i rask takt. Uppåt. Pulsen slår, jag ser din blick. Åh, jag är i ett hjälplöst skick. Jag kan bli räddad först om du, ger mun mot munmetoden nu. Tre låtar senare är jag uppe. Istället för att gå höger, ner och hem.  Bestämmer jag mej för vänster, upp sedan tillbaka. Ser en bekant bil. Men jag vet inte.  Jag promenerar i välkända områden. Lilla dyra Ica. Servicestället där jag brukade hämta ut paket. Kommer ihåg förra sommaren på en restaurang när en kille frågade Hur är det? Det var längesedan vid toaletterna, där vi råkat stöta på varann. Och jag fick leta i minnet. Har vi hånglat? Legat? Det visade sig att han jobbade just i den butiken. 

Kizz vrålar ut Heavens on fire samtidigt som jag småspringer över en stor väg utan rödljus. Äntligen går vägen lite nedför. Och när jag senare ser ena sidan på mitt hyreshus sjunger Cher Baby save up all your tears inser jag att pms.en från igår är slut och Runtastic visar att jag har gått elva komma sextiofem kilometer på en timma och Fyrtiosju minuter.  

We are running away. Pushing everything over the edge

Helt plötsligt blev det lite jobbigt att skriva. Kroppen pigg, (nåja) men knoppen blev helt plötsligt till geggamoja tidigare i veckan. Huvudet dök rakt ner i sörjan med lite pms, mens, trötthet (alltid efter att jag skriver att jag är på topp) och någon slags livskris som bara varade någon dag. Men lite sång piggar alltid upp på jobbet. img_20160609_155901.jpgPå torsdagen var det afterwork med mina kollegor på Liseberg. Tog en öl. img_20160609_190218.jpgHade femkamp. Åkte Helix. Vann stjärnvinst, första vinst. Åt på en vegetarisk restaurang. img_20160609_191757.jpgProppmätt och fick gaser i magen. Åkte Kållorado. Skrattade så mycket att vi höll på att kissa på oss. Sedan helg. Och jag gör inget. Jag tränar både lördag och söndag. img_20160611_120155.jpgJag kollar på serien Rita. Älskar Rita. Väntat in denna tills alla säsonger kommit ut.img_20160610_190642.jpgLigger i soffan och bara tar det lugnt. Rör mej inte ur fläcken. Så skönt. Inte fixa. Inte göra något. img_20160611_153534.jpgÅterhämtning is the shit. Fotbolls-EM har börjat. Love it. Och i morgon spelar Sverige, mellan tvättmaskin och torktumlare. img_20160607_210921.jpgHade tänkt att kolla på Prideparaden i eftermiddag som vanligt, men orkar inte. Puss.

Make this good.

Jag skickar ett litet meddelande igår kväll. Till Toppluvan. Skriver att nej,  det är inte snällt. Angående att han gör mej förvirrad.  Jag har fortfarande pms i kroppen,  men skriver att jag har haft det därav inget svar.  Och mitt I allt kan jag inte hålla mej.  Jag skriver att jag talade osanning,  för jag har visst inte sovit något alls. Jag har stirrat upp i taket typ. Sen skriver jag något som är lite för privat. Här. Något som vi pratade om. Något som jag blev arg på. Men inte sa något om. För det var ett jädra tjat om en grej.  (Och jag förstår inte ens varför vi ens pratade om det. Det har liksom inte ens ”hört hit”)
  I fall du (eller någon annan ) trodde det.  Definitivt inte. ”Någon annan” betyder att jag förstår att jag vet att hans kollegor i alla fall vet något. Om att vi har kontakt.  Även om han säger nix.
Han svarar såklart inte. Fullt förståeligt. 
Fredagen kommer. Jag är fortfarande ledsen över min gamla bekants bortgång. Cancer. Och jag vet att en hel värld inom den här branschen kommer att sakna. Men jag jobbar på. Fredagsfeelingen börjar komma.  Drar på musik på stereon. 
Toppluvan är fortfarande tyst. Och nä, jag orkar inte just nu. Tankarna går just nu på högvarv.  Gör om, gör rätt. Tänker jag. Från bådas håll. För jag blir så förvirrad. hela hösten.  Kör i hundraåttio knyck, sen… livrädd? Svårt att släppa in någon.
Jag står i dörröppningen och pratar med en kollega.  Vi skrattar lite om att vi har gjort fel. Skrivit fel. Vi står där ett tag. Han kommer. Han är nära. I samma sekund som han går förbi, går jag åt andra hållet.  Hämtar en ny lapp.
Under eftermiddagen sitter han med ryggen mot. Tio minuter senare bestämmer vi oss för att byta gardiner.  Han försvinner medan vi står på stegar och jag ser att två av hans kollegor pekar kollar på mej.  Pratar.  Då bestämmer jag mej.
När jag nästan är hemma skickar jag ett meddelande Hej. Hoppas du får en fin kväll och en kul aw. Kram. Sekunden senare får jag Tack, och detsamma till dej som svar.  En kram. Och en smiley.

I kväll dricker jag en eller två öl i stan.

At his place and The day after.

Hela onsdagen hade jag en knäpp känsla i magen.  Undrar om det går på tok?  Undrar om det blir fel? Vi skriver inte då mycket.  Båda upptagna med sitt. Men vi hejar, delar en eller två meningar mitt på dagen. Är det någon vi känner frågar en kollega när jag säger att det varken vän som fick min mobil att plinga. Något kan man väl få ha hemligt.
Ska du inte ha med dej träningsväskan säger en kollega när vi ska gå. Nej,  orkar inte. Men i morgon säger jag. Och hoppas att de inte kommer på just den där tanken jag inte vill möta när jag kommer till jobbet på torsdagen.
Och ni vet det där när man vill ha en lugn stund hemma innan.  Ta det lugnt.
Få fixa i lugn och ro. Nej. Eftersom en vattenläcka orsakade mitt hus på tisdagen fick jag på onsdagen liksom på tisdagen koka vatten i många kastruller för att ens kunna duscha. Duscha i iskallt vatten går, men det är för jävla kallt.   Lägg då till rakning av ben och under armar.  Hårborttagningscreme på diverse ställen på nedre kroppen.  Tvätta håret och då vidare. Alltså. Ingen lugn stund alls.  Dessutom en svullen kropp på grund av mens nästa vecka. Häller i mej ett glas röd vin tillsammans med yoghurt och müsli.

Jag åker hem till honom i regn Och rusk.  Och blåst. . Han öppnar dörren. Han ger mej en kram. En kyss. Ger mej kaffe och vi väljer film. Vi börjar kolla och genast känner jag att vi har valt en dålig. Vi pratar lite. Vi pausar filmen. Jag sätter mej grensle över honom. Kysser honom. Kysser. Mer och mer. Han vill. Han vill vänta. Vad är bäst? Jag vill både ock. Vill. Och vänta. Och inombords undrar jag. Vad gör vi? Vad gör han? Vad sysslar vi med? Vad tänker han? Vi kollar klart filmen. Fruktansvärt dålig. Han säger att han har försökt att spela kall under dagen, för att inte väcka misstankar hos andra.

Helt plötsligt är vi inne i sovrummet. Vi tar av oss och jag ligger naken på hans säng. Vi velar. Ska vi vänta? Men båda vill. Vad är bäst? Vi kysser varann. Vi smeker. Vi leker. Vi väntar. Pratar. Han säger att han vill ses väldigt snart igen. Han vill. Säger han. Pratar mer. Vi klär på oss. Skrattar. Jag åker hem och han säger att han vill ha ett meddelande när jag är hemma.
Jag skriver att för mej känns det bra att ta det varligt. Men att jag vill lära känna honom både på det ena och det andra sättet. Att jag är ärlig med det. Han skriver tillbaka och tackar för kvällen, att han märker att han har svårt att släppa in någon. Jag skriver att det är ju därför jag har skrivit som jag skrivit, det går inte att släppa in någon på ett kick.

Han har kört på i tvåhundraåttio knyck under en vecka. (Enligt mej) Och jag tror inte han vet vad han vill. Och dessutom säger när vi ligger i sängen att vi får ses snart igen. Att han verkligen vill ses. Men samtidigt har svårt att släppa in någon på livet. Att de enda som har sovit över är hans två söner. (Den ena vuxen och bor ej i Göteborg ) när vi låg i soffan pratar han om att vara lite smart nähä det var ju därför jag skrev det meddelandet i lördags sa jag.

Torsdagen kommer. Jag är trött. Blåsten har ställt till det under natten. Sömnlös. Jag säger inget, men mina kollegor frågar om jag haft besök. Han säger att hans kollegor inte vet något. Men jag märker av blickar. Börjar få pms. Känner att jag måste undvika honom. Och gör det mitt på dagen. (Toalettbesök och in på kontoret) När jag sätter på mobilen efter två timmar för ville spara batteri, plingar det och han skriver att han är ledsen för att han gör mej lite förvirrad. För jag skrev innan jo, har sovit bra, men du gör mej lite förvirrad Öppnar inte meddelandet på tre timmar, svarar ej.
Orkar inte för har precis Fått ett dödsbesked via Facebook. Trötthet, pms, döden är ingen bra kombination. Är lika med, kan inte vara trevlig just nu.
Under eftermiddagen visar jag mej inte. Har andra arbetsuppgifter att göra. Hör precis innan han går att han ställer sig mitt i en dörrtröskel. Verkligen ropar hejdå och tack. varav min kollega svarar, för jag syns bara långt bort. Med ryggen mot. Eller kanske inte alls.

Åker till gymmet, pratar med Ynglingen och T om det här. Kör i hundrafemtio procent i en timma. Och jag får väl svara snart.

Små saker.

Från lunch och framåt har jag varit som en tickande bomb. Jag har verkligen fått coola ner mej själv. Tio djupa andetag. Tio djupa. Hormonerna är på plats i kroppen. Om bara för en dag. Eller nåt. Men ändå. Dessutom har jag tyst gått bananas på en vikarie. Som pratade mer med andra än jobbade. Och vi har ett pressat schema. Men jag tar mej till gymmet. Måttligt ofräsch.  Möts av en glad Ynglingen som säger att jag ser jättefräsch ut.  Men vi hinner inte prata nu. Det gör vi sen. Mannen med kaffet är här, så slösa inte med den lilla tid som finns. Så. Ner med dej. Tänker, fakk. Jag har ju hormoner i kroppen och vill bara snyfta lite. Men ok.
Kommer in i träningslokalen. Kollar av läget lite diskret.  Ser honom.
Ställer mej på löpbandet. Han går förbi. Han säger hej, är allt bra? Ja. Allt är bra. Är du klar frågar jag. Han skakar leende på huvudet och försvinner upp en våning. Kommer ner bara en två tre minuter senare. Gör något. Vet inte riktigt vad.  Men ser att han sedan kollar på något. Jag ser åt han håll, vrider huvudet för att försöka hitta det han kanske fäster blicken på. Men inget. Han kommer fram och frågar hur jag mår. Han är klar med träning. Och jag ler, säger att jag mår bra. Ha det så bra säger jag leende. Ha det så bra du med säger han med ett stort smile. Går. Och sedan vänder sig om igen.
Ja. Det var väl allt för idag. Puss.

Bättre.

Redan vid lunch idag kändes det bättre. Folk sa att jag såg bättre ut idag till och med. Förkylningen börjar släppa mer och mer. Bara hostan kvar. Och jag hoppas verkligen att det här är sista gången för den här säsongen. Det sa jag ju redan i slutet på februari. Men man kan väl i alla fall hålla tummarna. Jag gillar inte mej själv när jag blir så låg. Jag vet att alla har downperioder då och då. Vissa länge. Andra dag till en annan, men jag blir otroligt trött. För att sedan en två dagar senare vara som vanligt. Och jag nästan skäms över hur jag känner dessa dagar. Hur jag kan tänka saker, hur jag kan bestämma. Hur jag kan göra fuck you tecknet i smyg, plus världens fulaste grimasch. För att två tre dagar senare blåsa bort tankarna, och allt är som det ska vara. Fan. Gillar´t inte.
När jag är sådan här. Trött. Pms-light. Dippar. Skit. Jag har åtminstone lärt mej att hålla tyst. Att hellre ligga och gråta. Än att svära och förbanna saker. Förutom vissa delar här i bloggen då. Och ja. Jag skriver det varje gång jag blir sån här. Men ni är väl vana.
Jag gick till apoteket på frukostrasten för att köpa hostmedicin. Kom istället ut med en elektrisk fotfil. En present till mej själv. Som tröst.  Ska testas i kväll.
Åker till hemmagymmet. Gör faktiskt ett bra pass på en timma. Bättre än förra veckans timmar. I söndags fick jag nästan andnöd efter tio minuter på löpbandet. I dag tog jag i alla fall tjugo minuter på crosstrainern som uppvärmning.

Sista söndagen i april tvåtusenfemton.

Det blev varken löpband på morgonen eller skivstång nu senare. Före detta grannen blev kräksjuk så jag åkte till gymmet tidigt på eftermiddagen istället. Pratade lite med Ynglingen om lite blandade saker. Det hade varit väldigt bra i fredags tydligen. Tänker att jag kan ju bli någon slags värd på gymmet, så kan jag vara med på de grymma stora festerna istället. Jag kan ju vara den som skriker ÖKA till folk, kanske själv skulle behöva ha en sån som skriker mej i örat, när jag står där inne och grinar under pms-dagarna. Min mage har nu i alla fall gått från en hård vattenmelon, till den ojästa deg som den brukar vara. Men vi pratade på, och stackars den lille killen som pratade först.
wpid-img_20150426_154047wpid-img_20150426_154111

 

 

 

 

 

 

 

Han gick tillslut. Sorry. Hade tänkt att han kunde ju hälsa till B att det hade ju varit roligt att få se honom en glimt under nästa vecka. Nu är jag nyduschad och snart ska jag äta. Börjar svartna för ögonen nu, så det är väl dags. wpid-img_20150426_154020

 

Och det är roligt att se hur mina körsbärstomatsplantor och paprikaplantor växer. Och eftersom det finns folk som aldrig, never ever äter godis. Så kan jag offra mej lite idag och äta lite för dem.
Ska bli så jädra gott. Kanske ska packa om träningsväskan med en gång också.
Puss och kram.
Hörs lite senare.

Höj Blicken.

Jag måste påminna mej själv varje gång att det är ok att ha sega dagar. Tröttsamma dagar. Skitdagar. Dagar då du känner hopplöshet. Who knew att jag skulle skriva det ordet igen. Om och om igen. Ibland skulle det sitta fint att åka ut till någon ödslig parkering mitt ute i middle of nowhere. Ta med en massa gamla tallrikar. Skrika och gasta och kasta. Inte för att jag har en massa hat eller idiotiska tankar. Utan bara för att jag tror att det skulle vara bra att bara få ur sig en massa. Frigöra systemet med tallrikar. Som någon slags billig terapi. En timma. Femtio tallrikar. Done. And done. Visserligen är träningen min källa. Mitt get away när jag är trött på mej själv. Trött på pms-light. Och det fungerar ju.
Träningen är ju även en glädjespridare när jag är som vanligt. Vet inte riktig hur många gånger jag skriver även det här. Och trots att jag är där med stor självsäkerhet. Så finns det de gånger jag blir så till mej att jag inte ens vågar höja blicken. Det finns de gånger som jag blir så paff. Fast på ett positivt sätt.
Dags att höja blicken.

Wake me up.

Denna gången gör förkylningen mej ynklig. Inte ynklig i att tycka synd om mej själv. För jag är inte den som gräver ner mej i en förkylning, även om det är fruktansvärt irriterande att den kom tillbaka. Men. Inte mitt vanliga jag.
Dessutom en tendens att bli förvirrad. Slå knut på mej själv. Undra vad fan jag håller på med.
Igår kväll plus i måndags kväll var jag låg. Och ja. Pms-light, som inte hade visat sig på över en månad kom lägligt till denna månad. Kollade appen, och självklart. Nästa vecka är det dags igen. Tiden går fort när man har roligt.
De första dagarna denna arbetsvecka har jag försökt att ta mej igenom dagen med förkylning. Eftersom jag har ett jobb där jag inte sitter stilla så mycket så blir det ansträngande och jag bara längtar till den tid jag kan slänga mej i soffan. På eftermiddagarna åtminstone försökt att bidra kroppen med lite träning. Knäppt. Ja, jag vet. Men vill vara där.
Eftersom jag inte har känt mej dödssjuk. Och på kvällarna legat i soffan och varit trött. Trött på mej själv. Och trött på att förkylningen gör mej till en annan människa. Än den jag vill vara. För denna gång har förkylningen satt sig på kroppens sårbarhet. Dock har det väl att göra med att jag hade pms-light också. Jag längtar redan till senare i kväll då jag ska sätta tänderna i godiset som jag ska köpa på 4 Gott i eftermiddag.

Control your body.

Det slog mej precis att jag inte har haft pms-light vare sig under förra mensen eller nu senast när det var ägglossning häromdagen. Win win. Vad hände där? Dock är jag horny like a  mental patient som säger att den inte är galen. Blicken fastnade på Charlie Hunnhams rumpa igår kväll, den dök bara upp på skärmen sådär, och en kunde nästan vrida ur trosorna.
Blir det en dejt med vibratorn i kväll?

I know somebody and they cry for you. They lie awake and then dream of you.

Jag gillar inte när jag känslostormar vid mens. Mycket, eller nästan allt är ju inuti mej själv. Och ingen får höra. Men det som händer inuti kroppen. Det där som nästan inte går att kontrollera. Det är svårt. Känslorna bubblar något så otroligt. Och jag vet inte vart de kommer i från. Jag är lugn. Nästan ingenting syns på utsidan, kanske glansen i ögonen. Kanske att jag är lite för tyst än vad jag brukar vara. Men annars inget. Vad har jag att gråta över egentligen? Det har ju inte hänt något direkt. Som gör att känslorna tar överhanden. Ingenting har ju hänt såpass mycket att jag lägger mej ner och grinar. Allt är ju som vanligt. Så sitter jag och röker kvällens sista cigarett. Tänker, snyftar lite. Sista snyften för den här gången. Men varför grinar jag? Nu är det fan i mej bra tänker jag. Fast å andra sidan måste man väl få kunna gråta. För ibland är det väl rätt så härligt att bara kunna få gråta ur sig allt. Ligga där raklång i soffan och låta tårarna rinna. Titta sig i spegeln och inte känna igen sig själv. Ansiktet svullet av salt. Kanske är det så att man ska bli fundersam om man aldrig hade snyftat istället.

Det fina med dej är att du är du.

Att jag skrev att pms-light tårarna inte kom den här månaden fick jag äta upp.
Nu. I kväll. Fick nog inte ens någon släng av det förra o förrförra.
Igår var jag otroligt pigg, trots att tisdagar är den stressigaste dagen då jag springer, jäktar och flåsar. Dagen gick över förväntan. Pigg. Glad. Men mensen är någon dag sen.
Allt kom idag. Trött från första ögonblicket i morse. Under dagen har ögonen blivit mindre och mindre. Jag lämnar träningsväskan på jobbet.
Och i dag vet jag att träning inte hjälper. Visst är det konstigt. Att man känner på sig då det kommer att hjälpa. Och inte. Det finns en trötthet. Och en annan. Utmattningströttheten. Dessutom vill jag inte visa mej sån här. Det finns ingen mask att ta på sig i dag.
Är några centimeter från att gå rakt in i en buss i full fart. Precis utanför jobbet.
Hade kunnat gå illa. Men såg inte. Den måste ha kommit väldigt snabbt. Busschauffören sticker ut huvudet och skakar på det. Jag blev inte ens rädd.
Så lite märkte jag att bussen kom.
Äter godis till middag.
Och sen kommer tårarna. Och det skulle sitta så fint med bekräftelse. Need it. Want it. Länge sen nu.
Träningen får vänta tills i morgon. Bättre resultat än i dag.
Puss och kram.