When it’s vaccation.

Boken tog slut rätt så fort,

så började på en ny på onsdagen. Fredag på jobbet. Lugnt, men timmarna går. Snart säger vi hejdå i fyra veckor. Och det känns inte som semester. Fin varm sommar har redan infunnit sig hela maj. Och hela juni. Och kanske tar det ett par dagar för hjärna och kropp att tagga ner. Att fatta s e m e s t e r. Första året på flera år som jag har varit otroligt seg och gråtfärdig, men även otroligt känslosam och legat sömnlös på nätterna, dagar innan man säger hejdå, låser och traskar ner till busshållplatsen. Jag hinner inte mer än hem, duscha och fixa smink. Innan jag åker ner på stan igen.

Träffa E.W för en afterwork. Vi uppdaterar varann ganska så mycket. Om relationer, om jobb, om allt. Länge sen vi sågs, då hon var tvungen att avboka sist. Två ställen och på det sista får vi plats vid ett bord där en bekant till henne sitter med ett gäng.

Vi hejar på när Belgien slår Brasilien i kvartsfinal innan vi åker hem mot samma håll. Lördag och jag powerwalkar i två timmar.

Bakar många stora frallor. Och väntar in kvartsfinalen mellan Sverige och England. Meningen var att åka ner på stan. Men jag orkar inte. Tänker blir det en semifinal, då blir det på storbildsskärm.

Men Sverige förlorar. Men vilken underbar insats de har gjort. Vilket lag! Gemenskap och stöttning.

Söndag och jag och en annan åker ut till havet. Solar badar. Pratar. Måndag och tisdag. Jag försöker varva ner så gott det går. Andas. Stressa ner.

Rostar müsli. På måndagskvällen kör jag ett bodypump-pass. Som jag känner är lekande lätt. Trots de svettdroppar som faller ner på brädan under armhävningarna som jag ogillar. Eller när dropparna når ögonen under powerpress och frivändningar. Utfalls och squats-övningen känns bra. Men tuff.

Och regnet vräker ner när passet är slut. Traskar hem. Svetten blandas med regndroppar nedför ansiktet. Håret blir blötare. Men vad gör väl det. In i dusch och sedan soffa. Skickar ett sms till Rock(y)tjejen om en middag eller öl. Eller om hon bara vill krossa tallrikar eller dra upp blommor från rabatter, så finns jag här. Så gör vi det. Just let me know.

Jag bakar vaniljbullar, för vill ha det i frys.

Sen går jag till gymmet och kör det bästa cardio-passet på gymmet på länge. Eller, det känns i alla fall så. Ledig. Kroppen har landat. Varva ner. Stressa ner. Boken tog visst slut. Igen.

Har redan vunnit över mej själv i antal lästa böcket i år. (Hösten har inte kommit ännu, då serier är mer lockande. Även om jag vill upprätthålla bokläsandet. så nu är jag i alla fall nöjd med resultatet)

En öl på balkongen får avsluta tisdagen.

Annonser

Tankar i regnet.

När jag hittade den här artikeln under, av en slump faktiskt. Så tänkte jag att det stämmer ju. Mycket och väl. Så brukar ju det se ut, ja inte hos alla. Naturligtvis inte. Definitivt inte. Men det finns en del som har stuckit ut genom åren. För vad är det som är så intressant med att stalka och kolla andras liv om man inte vill vara en del av det? När man liksom inte ens orkar ta tag i saker. När man tänker i morgon ska jag göra det. Men gör det inte. Eller nästa vecka. Eller efter semestern eller what so ever. Det finns inget i morgon, eller nästa vecka. För med de argumenten så är man lat inte hundra procent säker. Då tillför man ju inget ändå. Satt och kollade igenom min mobil för ett tag sedan. Och den måste rensas. Det får bli till helgen.

Kanske är min hjärna tumlad och tömd. Urblekt och tvättad.

Jag är nu öppen på jobbet med att jag vill hitta ett jobb i en annan yrkeskategori. Även om vi har mycket och många bra stunder tillsammans, skrattar, kan diskutera. Så måste jag på något sätt komma vidare. Helst vill jag ha nytt jobb direkt efter semestern. Men orken ska finnas och hittas för ett jobbyte. Och även om vi har många och fina stunder, så hade harmonin funnits, om man hade hjälpt, stöttat och pratat ännu mer. När de är på ett visst sätt, så trivs jag inte med dem. Känner ibland även att det är skillnad på folk och folk. Som det alltid är. På fredagen är det lugnt. Men mer än på torsdagen. Under eftermiddagen faller ögonlocken ner. Jag känner inte den där ron i kroppen som jag haft ett bra tag. Jag känner hur hela jag förändras och egentligen vill jag bara hem och lägga mej under täcket. Men tar mej i kragen.

Och vid halv sex åker jag hemifrån till Slottsskogen och slår mej ner på en filt med en stor sallad, melon och rosévin. Smakar på en öl som V har med sig, men den får han behålla själv. Vissa har jag inte träffat på ett par år, några för några månader sedan. Och sedan maj. Jag känner hur ögonen inte vill vara med, men håller uppe humöret och skrattat, pratar, ler med de andra som jag en gång i tiden träffade ofta ofta. Ögonen känner av viss ilska och besvikelse på grund av män. Hur folk beter sig. Hur de inte agerar. Och att jag nu lägger ner samarbetet med den tajta trion som egentligen bara en av tre är värt.

Jag är stel i kropp. Den gör ont. Men försöker ta mej ut på en lugn promenad under lördagen.

Så bland gravstenar, blommor och träd och skog promenerar jag i endast fyrtiofem minuter. Den blir väldigt lugn.

Du jag och alla andra.

Vårmånaden maj är över. Den varmaste och torraste på över hundra år hörde jag. Visst, det är fint med sol och barfota utan strumpor i skor. Varma kvällar på balkong.

Med bok. Titeln är väl det enda som stämmer in. På allt. Inte innehållet i boken. Eller på burkarna.

Vän som kommer på besök med iskallt vin en lördagskväll. Det blir en lång kväll. Träning på gym. Svetten lackar. Powerwalk ute, svetten lackar. Disciplinen finns, men rätt så stört i den här värmen.

Ett hav. En klippa. Men inget bad. För det blev kyla i luften. Men vi fick regn en dag. Och underbar frisk luft blandades med människor som sprang under sina paraplyn. Den kvällen satt jag ute och andades friskt.

Sen blev det för varmt på jobbet. Och jag vill ha mer regn. Bara lite. En bloggpaus under ett låst klick. Behövde pausen. Behöver. Kan vara bra ibland.

Time is everything.

Jag hänger mest på Tinder. Hänger lite. Mest för att då slipper jag lägga tid på att sålla. Radera mail från män långt bort. Från män som är för unga. För gamla. Så som det är på den andra dejtingsidan. Där man måste söka. Leta. Eller visserligen bara svara. Dessutom behöver jag inte se när andra är online.

Sunny Saturday.  

För ett par år sedan vaknade jag av mej själv på helgerna. Tidigt. Tänkte, att är det så här att vara vuxen. Vakna utvilad utan att ställa klockan. Tidigt. Kanske har jag gått tillbaka ytterligare år, för klockan måste ställas. 
Eller så vaknar jag utvilad senare av mej själv. Ställer klockan, upp tidigt. Lördag morgon. Powerwalkar lite över en timma med Sofia Wistams och Pernilla Wahlgrens podd i lurarna. 
Har upptäckt att det är skönt med podd eller Sommar i P1 i lurarna när jag är ute och powerwalkar, även om musik är bra. Men mer musik blir det på gymmet. Hem och duschar. 
Packar väska för vandring Härlanda/Västra långvattnet. 
Det är otroligt fint på många olika stigar och snår. Och denna gång tar vi bara en åtta kilometers (tror jag) jag loggade fitbit-klockan, men idag strulade den. 
På ett konstigt sätt. Vi vandrar mellan snår och stigar. Uppför trappor. Pratar på som vanligt. 
Om vi är romantiska eller inte. För min del behövs det inte mycket.  Uppskattning. Vill någon ge mej en blomma, tja. Fint. Hade jag fått blommor till jobbet var och varannan dag, hade jag nog blivit rädd. Hade jag fått ett dyrt armband, hade jag inte vågat ha på mej det. 
Bara vissa tillfällen. När man är Skitsnyggt uppklädd. Det passa till outfiten, likadant med väskor. Skulle jag köpa en MK-väska, eller CC, (vilket jag inte skulle köpa för flera tusen, finns andra snygga) skulle jag aldrig slänga den över axeln när jag inte har min snygga jacka på mej, eller utan till exempel boots/stövlar/snyggt uppklädd.  Känner också att det är nog lika mycket en själv som ska visa uppskattning och så vidare.  
Tanken som räknas. Helt enkelt. Små uppskattningar. Men sen är jag ju heller inte den som skriver överallt världens bästa vänner,  tack för att ni finns i mitt liv, njuuuuter, darling, raring och så vidare över hela social media heller.  Är mer den som säger det in person. De som vet att jag tycker om dem, vet det utan att det behövs skrivas överallt. Vi fortsätter att vandra. Stannar till. Dricker lite kaffe. Äter en smörgås. Tar sedan upp vår vandring igen. Och sedan tar jag mitt första dopp för i år. Svalkande och härligt. Vi solar ett par timmar innan det är dags att gå hem. Kommer hem. Och städar hela lägenheten. Kunde inte låta bli målarburken, alla lister i vardagsrummet fick en uppfräschning. Även en tröskel till. Och nu måste jag fixa till typ lite mer.   

Från målarklädsel till klänning.  

Vaknar tidigt. Istället för att gå ut på en powerwalk öppnar jag den vita målarburken och målar mellan alla fönsterkarmar. 
Och längst in mellan vägg och balkongdörr som numera är hårdrocksgrå på utsidan. 
Tar fram skumgummirollern och målar och bättrar på medvitt på väggen under fönsterna. Insidan av balkongdörren får sin uppfräschning. Även dörrkarmar och äntligen får jag tummen ur och målar den fula trätröskeln vit. (Den gråa färgen är lite ljusare på riktigt,  än på bild) Jag målar även lite längre ner, nedanför väggen där golvet sluttar ner.
Dock skulle jag behöva hjälp med att byta ut persiennsnören. Otroligt fula och slitna, och vad jag har hört av en vän, så är det inget som fastighetsskötaren gör. Jag rengör penslar och roller. Städar rent på balkongen.  
Sedan tar jag den där ursköna duschen som man bara längtar efter när man känner sig smutsig. Jag byter från målardress till stadsdress. 
En tidig middag med en gammal manskompis. Det var länge sen vi sågs. Han har flyttat runt, och jobbar dessutom på sjön. Vi går långt way back. Tonår och tidigt vuxen. Är glad över att träffa honom. Vi skrattar. Ler. Äter en god middag, med ett gott vin.  Vi kommer naturligtvis in på relationer. Alltid dessa relationer. Och ja, vad ska jag säga? Berättar att jag loggade ut från Tinder för att det var svårt att fokusera på appen och andra när det har varit snurrigt på jobbet. Jag berättar i korta drag om allt, och att jag egentligen skulle vilja ta tag i vissa personer, låta dem inte gå förrän jag har fått höra vad de har att säga om saken. Jag berättar även om att jag nu måste bestämma mej för hur jag ska göra. Jag har gett allt. För att få det bättre. Han spelar upp en Bob Dylan låt för mej, från tidiga år. Och jag ler lite sorgset.  Jag är klar med målning av balkong. Den som inte var ett #sommarprojekt. Egentligen. Nu lägger jag målarpenslarna på hyllan ett tag, innan jag går igång igen på den vita färgen. Puss och kram. 

Oh happy day. 

Jag är törstig på närhet. Trots ett logout på appen. Jag är törstig på närhet, på ömhet, på bekräftelse. På allt. Trots logout. 

Vi är inne i stan. West Pride är här. Allas lika värde. Trots kön, hudfärg och sexuell läggning. Musik pumpar ur högtalare. Glada människor. Vi ler. Klappar händer. Tjoar.  Hejar på.  
Jag och ett par vänner köper kaffe. Glass, sätter oss sen vid kajkanten. Sitter där en stund. Den ena av oss dejtar. Den andre har precis sagt tack, men nej tack. Den tredje har precis insinimerat, andra försöket. Och så jag. Typ inget.  Men jag vill så jävla gärna. Find a guy. Som är villig nog att ge det ett försök. 

Den sjätte i sjätte. 

En nationaldag med mat och mjukglass med ett par vänner. Fin dag med skratt och ett försök till planering för någon slags långweekend i sommar.  Tankar om hur jag ska göra när det gäller den där balansen i tillvaron. Tankar på allt det där fina. Allt det där som tar sådan tid. Tankar på meddelanden som aldrig kommer. Tankar på livet. Framtiden. 

Impossible is nothing.

Hade natten morgonen sommaren tvåtusen elva varit idag. Hade det blivit mer rabalder. En anmälan. Men på något sätt stärkte det mej. Då. Jag började stå upp för mej själv. Mitt eget värde. Vara mer ärlig. Berätta hur och vad jag känner.    Jag har länge kunnat se mina egna fel och brister. Ibland för godtrogen. Ibland för naiv. Erkänna dem, både för mej själv och andra. Men nu lärde jag mej även att läsa av människor mer. Lära känna av. Både stämning och passion. Attraktion. Godhet. Men även om något inte var värt. Games. Vänskap som fallerar. Vänskaper som är värda att behålla, trots gnabb.  Relationer att bygga på. Kommunikationensom är viktig. Jag blev även den människan som inte ger upp. I mej själv. Pusha. Kämpa. Utmana. Och i andra. Jag blev hon, som trots brister ser så mycket gott. Jag blev hon som satte ner foten. Värdet i allt. Mej själv och andra. Vänskap som relation till män. Att allt bygger på individer som ska samsas och kunna se varandra. Se varandras behov. Varandras värde. Vad som är värt och inte. Se livets erfarenheter som en jädra väg. Där vi alla ska samsas och vara nära varandra.