Fredag.

Laddade ju ner en ny dejting-app. Den är lite mer intressantare än den andra. J.F tipsade mej om den, då hon hade varit inne på de jag hade haft innan. Har lite kontakt med vissa där. Borde nog fylla i lite mer fält dock. Jag får helt enkelt inse att andra män inte vill ha mej.

Veckan har varit regnig. Har tränat. Körde bland annat bodypump fyrtiofem minuter. Första gången. Bara kört trettio och sextio innan. Där är det en kombo av Axel och utfallsövningen ihop. Samma gäller triceps och biceps övningen.

Varit på trygghetsvandring med några i grannsamverkangruppen. Ställt klockan på en halvtimma tidigare.

Promenerat en bit till jobbet två mornar, då cykeln måste fixas lite. Ska kolla läget med bakdäcket i morgon bitti innan jag kör ett pass trettio minutercxworx och trettio minuter bodypump.

Simple as that.

Jag kan inte fatta att du är tolv år äldre sa E till mej en morgon när vi stod och satte klisterlappar på kantiner. Du fyller alltså snart fyrtio, jag trodde du typ var bara några år äldre. Du känns liksom inte som det. Jag och E fann varandra väldigt snabbt. Fattade tycke för varann. Gapskratt. Diskussioner. Musik. Leenden. Smågnabb.

Jag kände att jag blommade upp. Jag kände mej levande. Uppmärksammad. Omtyckt. Allt kom så naturligt. Jag kan snyfta lite då och då. För det är såhär jag vill känna i början av en relation. I kärlek. Att en man ler stort, visar med sitt kroppsspråk glädje. Entusiasm. Säker. Ömsesidigt. Naturligt. Lätt. Pratsamt.

Dark horse – It’s a yes or no, no maybe. So just be sure before you give it up to me. If you get the chance you better keep her.

Don’t get me wrong. Men jag gillar singellivet trots att jag mer än jättegärna skulle vilja ha någon bredvid mej i soffan. Äta middag ihop med. Hitta på galna upptåg med. Sex. Hångel. Film. Slappa. Kanske är det det där med att kunna ha egentid jag menar. Jag är ju van att vara själv. Ingen som retar sig på att jag ligger i soffan Och pillar navelludd i fem timmar. Eller att jag glömmer att ta med soppåsen när jag går ut genom dörren. Trots att den faktiskt står precis vid dörren. Alltså, jag kan vara så glömsk med vissa saker. Kan ta ut en tampong, och två timmar senare tänker jag satte jag in en ny?

Men jag saknar det där med att prata i telefon med någon man gillar. Sms. Göra upp planer. Eller bara vara spontan. Och att någon känner mej lika bra som mina vänner gör. Att kunna presentera en man för mina vänner, som jag verkligen gillar. Jag kan känna mej rätt så misslyckad ibland. För jag är ju lika mycket singel som alla de där männen som är kvar på alla dejtingsajter i all evighet. Som man alltid har sett när man har loggat in. Och så tycker man att de är patetiska. Fast det är ju jag med då. Men det värsta är väl de som kommenterar det. Hur går det med dejtandet? När ska du träffa någon? Och jag tänker, men va fan. Skit du i det. Jag mår väl inte bättre för att någon kommenterar det. (Om jag inte har sagt det själv då i sammanhanget) Jag gillar inte (numera) att prata om dejting. När jag inte är tillfredsställd i situationen. Förr kunde jag prata om allt. Skriva om allt. Men ju mer tiden går, desto mer tyst är jag. Känner ibland själv hur jag kan censurera mej själv. Låta skrivandet vara tyst. Vara tyst om mina känslor. Allt för att inte verka desperat. För när man söker bekräftelse kan det verka så. Jag vill att allt ska komma naturligt. Naturligt och lätt.

Jag är inte så himla romantisk av mej. Och skulle väl mest bli generad över tusen ballonger eller massa presenter. Dessutom tar det mej forever att hitta presenter själv, för jag har dålig fantasi när det kommer till julklappar till exempel. Laga mat och ge mej ett glas vin medan maten puttrar på spisen, så är jag nöjd.

Annars då.

Jag märker att jag skriver ordet kärlek rätt så ofta numera. Kanske för att jag känner saknaden av kärlek i någon man. Fast ändå så orkar jag inte leta. Kan sitta med fem matchningar, men ändå inte orka börja. För efter varje misslyckad dejt, eller ny matchning, så måste man börja om. På nytt. Med allt. Någon dejt hit eller dit för ett bra tag sedan. Men inget för mej. Eller jag för dem.

Jag tycker att det var lättare förr. Man sprang på krogen. Flörtade. Hånglade. P r a t a d e. Dansade. Antingen bytte man nummer, eller Hoppade in i en taxi med någon kille slash man. Hade sex. Antingen började man dejta, blev kk.s eller så var det bara en walk of shame efter ett one night stand. Man orkade chatta på dejtingsajter i mer utsträckning än i skrivandets stund.

Ju äldre jag har blivit, eller i rätt så många år har jag märkt av att random okända män kanske tror att det går hem att skriva puss och kram, Gud vad du är snygg. Och tror att man ska gå på dejt bara efter just den, och den enda meningen.

Jag hjälpte Rock(y)tjejen lite med en profil på en dejtingsajt. Hon är nu tillräckligt stabil efter hennes separation från A, trots lite bräcklig. Hon blev lite scared över att hon hade fått över fyrtio mail på bara en halvtimma, utan att hon ens hade skrivit en presentationstext. Välkommen till landet välja och vraka skrev jag i ett sms till henne. Hon skrev att om hon skulle radera de mail som endast innehöll ord eller meningar som Hej baby, Hej, Sötis, Vad snygg du är etc skulle hon inte haft ett enda mail kvar. Jag skrattade och skrev True that!

Och förr, när man dejtade i mer utsträckning. Då blir det liksom att den jag dejtar slash dejtade a l l t i d hittar sin drömkvinna e f t e r de eller samtidigt som de dejtade mej. Kul på hjul. Inte konstigt att man inte orkar. Rycker på axlarna och tänker fuck it. I’m awesome anyway.

Och när himmeln fortfarande är ljus klockan sexton noll noll.

Dagarna rullar på. Jobb onsdag till fredag. Lugna puckar då det fortfarande är jullov. Jag tränar på onsdagen, ser alla tre avsnitt av Jonas Gardells serie De dagar som blommorna blommar på Svt play. Lite fram och tillbaka i tiden, men väldigt sevärd. Före detta granne / kollega M kommer förbi på sen torsdagseftermiddag. Under tre timmar avverkar vi fortsättningen där vi slutade sist vi sågs, hördes av. Det är känslomässiga stunder, allvar och försök till någon slags förståelse om varför allt är som det är. Hos oss båda. I bådas liv och rörelse. Vi pratar om sex, den där närheten som är så viktig. Jag är glad för hennes skull, att hon är lite nyförälskad i en man. Trots att hon går igenom ett totalt kaos på andra sidan med tårar, ilska och en hopplöshet i bröstet. En annan vän avbokar vår afterwork för fredagen. Och efter en dusch på fredag efter jobb, lite plockande hemma åker jag upp till före detta granne / kollega M där hon bor nu. M.B är även där, och vi dricker lite Prosecco. Pratar, diskuterar livet it self. Får numret till M.s dotter 13 år, för kanske kan hon lyssna lite på mej? Ta det lugnt hemma hos mej någon gång. Vill gärna hjälpa till. Som vänner gör för varandra.

Börjar senare läsa boken som blir årets första. Går till gymmet på lördag morgon. Fixar ihop triggz (på inloggningen) som är en sportflaska denna gång.

Tänker att jag ska försöka komma ihåg att hämta ut proteinshakes och bars som man bland annat får som belöning av intjänade triggz. Då och då, när man uppnår dem. Lördag eftermiddag och jag har läst i kapp de tidningar som jag inte läst.

When it’s vaccation.

Boken tog slut rätt så fort,

så började på en ny på onsdagen. Fredag på jobbet. Lugnt, men timmarna går. Snart säger vi hejdå i fyra veckor. Och det känns inte som semester. Fin varm sommar har redan infunnit sig hela maj. Och hela juni. Och kanske tar det ett par dagar för hjärna och kropp att tagga ner. Att fatta s e m e s t e r. Första året på flera år som jag har varit otroligt seg och gråtfärdig, men även otroligt känslosam och legat sömnlös på nätterna, dagar innan man säger hejdå, låser och traskar ner till busshållplatsen. Jag hinner inte mer än hem, duscha och fixa smink. Innan jag åker ner på stan igen.

Träffa E.W för en afterwork. Vi uppdaterar varann ganska så mycket. Om relationer, om jobb, om allt. Länge sen vi sågs, då hon var tvungen att avboka sist. Två ställen och på det sista får vi plats vid ett bord där en bekant till henne sitter med ett gäng.

Vi hejar på när Belgien slår Brasilien i kvartsfinal innan vi åker hem mot samma håll. Lördag och jag powerwalkar i två timmar.

Bakar många stora frallor. Och väntar in kvartsfinalen mellan Sverige och England. Meningen var att åka ner på stan. Men jag orkar inte. Tänker blir det en semifinal, då blir det på storbildsskärm.

Men Sverige förlorar. Men vilken underbar insats de har gjort. Vilket lag! Gemenskap och stöttning.

Söndag och jag och en annan åker ut till havet. Solar badar. Pratar. Måndag och tisdag. Jag försöker varva ner så gott det går. Andas. Stressa ner.

Rostar müsli. På måndagskvällen kör jag ett bodypump-pass. Som jag känner är lekande lätt. Trots de svettdroppar som faller ner på brädan under armhävningarna som jag ogillar. Eller när dropparna når ögonen under powerpress och frivändningar. Utfalls och squats-övningen känns bra. Men tuff.

Och regnet vräker ner när passet är slut. Traskar hem. Svetten blandas med regndroppar nedför ansiktet. Håret blir blötare. Men vad gör väl det. In i dusch och sedan soffa. Skickar ett sms till Rock(y)tjejen om en middag eller öl. Eller om hon bara vill krossa tallrikar eller dra upp blommor från rabatter, så finns jag här. Så gör vi det. Just let me know.

Jag bakar vaniljbullar, för vill ha det i frys.

Sen går jag till gymmet och kör det bästa cardio-passet på gymmet på länge. Eller, det känns i alla fall så. Ledig. Kroppen har landat. Varva ner. Stressa ner. Boken tog visst slut. Igen.

Har redan vunnit över mej själv i antal lästa böcket i år. (Hösten har inte kommit ännu, då serier är mer lockande. Även om jag vill upprätthålla bokläsandet. så nu är jag i alla fall nöjd med resultatet)

En öl på balkongen får avsluta tisdagen.

Tankar i regnet.

När jag hittade den här artikeln under, av en slump faktiskt. Så tänkte jag att det stämmer ju. Mycket och väl. Så brukar ju det se ut, ja inte hos alla. Naturligtvis inte. Definitivt inte. Men det finns en del som har stuckit ut genom åren. För vad är det som är så intressant med att stalka och kolla andras liv om man inte vill vara en del av det? När man liksom inte ens orkar ta tag i saker. När man tänker i morgon ska jag göra det. Men gör det inte. Eller nästa vecka. Eller efter semestern eller what so ever. Det finns inget i morgon, eller nästa vecka. För med de argumenten så är man lat inte hundra procent säker. Då tillför man ju inget ändå. Satt och kollade igenom min mobil för ett tag sedan. Och den måste rensas. Det får bli till helgen.

Kanske är min hjärna tumlad och tömd. Urblekt och tvättad.

Jag är nu öppen på jobbet med att jag vill hitta ett jobb i en annan yrkeskategori. Även om vi har mycket och många bra stunder tillsammans, skrattar, kan diskutera. Så måste jag på något sätt komma vidare. Helst vill jag ha nytt jobb direkt efter semestern. Men orken ska finnas och hittas för ett jobbyte. Och även om vi har många och fina stunder, så hade harmonin funnits, om man hade hjälpt, stöttat och pratat ännu mer. När de är på ett visst sätt, så trivs jag inte med dem. Känner ibland även att det är skillnad på folk och folk. Som det alltid är. På fredagen är det lugnt. Men mer än på torsdagen. Under eftermiddagen faller ögonlocken ner. Jag känner inte den där ron i kroppen som jag haft ett bra tag. Jag känner hur hela jag förändras och egentligen vill jag bara hem och lägga mej under täcket. Men tar mej i kragen.

Och vid halv sex åker jag hemifrån till Slottsskogen och slår mej ner på en filt med en stor sallad, melon och rosévin. Smakar på en öl som V har med sig, men den får han behålla själv. Vissa har jag inte träffat på ett par år, några för några månader sedan. Och sedan maj. Jag känner hur ögonen inte vill vara med, men håller uppe humöret och skrattat, pratar, ler med de andra som jag en gång i tiden träffade ofta ofta. Ögonen känner av viss ilska och besvikelse på grund av män. Hur folk beter sig. Hur de inte agerar. Och att jag nu lägger ner samarbetet med den tajta trion som egentligen bara en av tre är värt.

Jag är stel i kropp. Den gör ont. Men försöker ta mej ut på en lugn promenad under lördagen.

Så bland gravstenar, blommor och träd och skog promenerar jag i endast fyrtiofem minuter. Den blir väldigt lugn.

Du jag och alla andra.

Vårmånaden maj är över. Den varmaste och torraste på över hundra år hörde jag. Visst, det är fint med sol och barfota utan strumpor i skor. Varma kvällar på balkong.

Med bok. Titeln är väl det enda som stämmer in. På allt. Inte innehållet i boken. Eller på burkarna.

Vän som kommer på besök med iskallt vin en lördagskväll. Det blir en lång kväll. Träning på gym. Svetten lackar. Powerwalk ute, svetten lackar. Disciplinen finns, men rätt så stört i den här värmen.

Ett hav. En klippa. Men inget bad. För det blev kyla i luften. Men vi fick regn en dag. Och underbar frisk luft blandades med människor som sprang under sina paraplyn. Den kvällen satt jag ute och andades friskt.

Sen blev det för varmt på jobbet. Och jag vill ha mer regn. Bara lite. En bloggpaus under ett låst klick. Behövde pausen. Behöver. Kan vara bra ibland.

Time is everything.

Jag hänger mest på Tinder. Hänger lite. Mest för att då slipper jag lägga tid på att sålla. Radera mail från män långt bort. Från män som är för unga. För gamla. Så som det är på den andra dejtingsidan. Där man måste söka. Leta. Eller visserligen bara svara. Dessutom behöver jag inte se när andra är online.