Fredag.

Laddade ju ner en ny dejting-app. Den är lite mer intressantare än den andra. J.F tipsade mej om den, då hon hade varit inne på de jag hade haft innan. Har lite kontakt med vissa där. Borde nog fylla i lite mer fält dock. Jag får helt enkelt inse att andra män inte vill ha mej.

Veckan har varit regnig. Har tränat. Körde bland annat bodypump fyrtiofem minuter. Första gången. Bara kört trettio och sextio innan. Där är det en kombo av Axel och utfallsövningen ihop. Samma gäller triceps och biceps övningen.

Varit på trygghetsvandring med några i grannsamverkangruppen. Ställt klockan på en halvtimma tidigare.

Promenerat en bit till jobbet två mornar, då cykeln måste fixas lite. Ska kolla läget med bakdäcket i morgon bitti innan jag kör ett pass trettio minutercxworx och trettio minuter bodypump.

Ny vecka.

Frisk luft från regnet. Regnet som vräker ner. Droppar som nuddar min panna. Frisk luft. Jag drar in den friska luften genom näsan, och genast när jag tänker att jag är redo för hösten.

Så kommer sommaren tillbaka. Ställa tillbaka sinnet på sommar ett par dagar till. Med andra ord. Vart la jag mina skor? Vilken klänning ska jag ha som är bra att ha efter en varm arbetsdag? Jag pysslar fortfarande hemma, med lite av varje. Samtidigt som jag vissa eftermiddagar är helt slut, då jag trodde att en påbörjan till en förkylning var på gång. Halvslumrande låg jag där en dag efter jobbet, med halvöppen mun och halvöppna ögon.

Lyssnade på ljudbok. Ikeas budbärare kom med byrån jag beställt, plus en till golvlampa. Först efteråt inser jag att jag hade ju kunnat beställa ett nytt sofford samtidigt. Men det är lätt att vara efterklok. Jag och J.F träffas över en två öl på fredagen. Pratar mest om relationer, dejter och sex.

På lördagskvällen efter träning bok och vila åker jag till andra långgatan. C.B är på snabbvisit i Gbg.

Och har med sig sin spanske pojkvän som hon träffat under sitt senaste halvår i Madrid.

Och hon kommer inte att flytta hem. Än. Vi blir ett gäng. Och vissa har jag inte träffat på över ett år. Kram och pusskalas. Och det är ju det där Vi träffas för sällan! Varför? Vi sågs ju så ofta förr! Jag laddar ner en ny dejting-app.

Jag gillar inte och vill inte bli ignorerad. Är man vuxen, är man vuxen nog att kommunicera. Sms. Telefon. Chatt. Oavsett svar. Jag vill ha svar. Man för en konversation. På ett vuxet sätt.

Simple as that.

Jag kan inte fatta att du är tolv år äldre sa E till mej en morgon när vi stod och satte klisterlappar på kantiner. Du fyller alltså snart fyrtio, jag trodde du typ var bara några år äldre. Du känns liksom inte som det. Jag och E fann varandra väldigt snabbt. Fattade tycke för varann. Gapskratt. Diskussioner. Musik. Leenden. Smågnabb.

Jag kände att jag blommade upp. Jag kände mej levande. Uppmärksammad. Omtyckt. Allt kom så naturligt. Jag kan snyfta lite då och då. För det är såhär jag vill känna i början av en relation. I kärlek. Att en man ler stort, visar med sitt kroppsspråk glädje. Entusiasm. Säker. Ömsesidigt. Naturligt. Lätt. Pratsamt.

Dark horse – It’s a yes or no, no maybe. So just be sure before you give it up to me. If you get the chance you better keep her.

Don’t get me wrong. Men jag gillar singellivet trots att jag mer än jättegärna skulle vilja ha någon bredvid mej i soffan. Äta middag ihop med. Hitta på galna upptåg med. Sex. Hångel. Film. Slappa. Kanske är det det där med att kunna ha egentid jag menar. Jag är ju van att vara själv. Ingen som retar sig på att jag ligger i soffan Och pillar navelludd i fem timmar. Eller att jag glömmer att ta med soppåsen när jag går ut genom dörren. Trots att den faktiskt står precis vid dörren. Alltså, jag kan vara så glömsk med vissa saker. Kan ta ut en tampong, och två timmar senare tänker jag satte jag in en ny?

Men jag saknar det där med att prata i telefon med någon man gillar. Sms. Göra upp planer. Eller bara vara spontan. Och att någon känner mej lika bra som mina vänner gör. Att kunna presentera en man för mina vänner, som jag verkligen gillar. Jag kan känna mej rätt så misslyckad ibland. För jag är ju lika mycket singel som alla de där männen som är kvar på alla dejtingsajter i all evighet. Som man alltid har sett när man har loggat in. Och så tycker man att de är patetiska. Fast det är ju jag med då. Men det värsta är väl de som kommenterar det. Hur går det med dejtandet? När ska du träffa någon? Och jag tänker, men va fan. Skit du i det. Jag mår väl inte bättre för att någon kommenterar det. (Om jag inte har sagt det själv då i sammanhanget) Jag gillar inte (numera) att prata om dejting. När jag inte är tillfredsställd i situationen. Förr kunde jag prata om allt. Skriva om allt. Men ju mer tiden går, desto mer tyst är jag. Känner ibland själv hur jag kan censurera mej själv. Låta skrivandet vara tyst. Vara tyst om mina känslor. Allt för att inte verka desperat. För när man söker bekräftelse kan det verka så. Jag vill att allt ska komma naturligt. Naturligt och lätt.

Jag är inte så himla romantisk av mej. Och skulle väl mest bli generad över tusen ballonger eller massa presenter. Dessutom tar det mej forever att hitta presenter själv, för jag har dålig fantasi när det kommer till julklappar till exempel. Laga mat och ge mej ett glas vin medan maten puttrar på spisen, så är jag nöjd.

Annars då.

Jag märker att jag skriver ordet kärlek rätt så ofta numera. Kanske för att jag känner saknaden av kärlek i någon man. Fast ändå så orkar jag inte leta. Kan sitta med fem matchningar, men ändå inte orka börja. För efter varje misslyckad dejt, eller ny matchning, så måste man börja om. På nytt. Med allt. Någon dejt hit eller dit för ett bra tag sedan. Men inget för mej. Eller jag för dem.

Jag tycker att det var lättare förr. Man sprang på krogen. Flörtade. Hånglade. P r a t a d e. Dansade. Antingen bytte man nummer, eller Hoppade in i en taxi med någon kille slash man. Hade sex. Antingen började man dejta, blev kk.s eller så var det bara en walk of shame efter ett one night stand. Man orkade chatta på dejtingsajter i mer utsträckning än i skrivandets stund.

Ju äldre jag har blivit, eller i rätt så många år har jag märkt av att random okända män kanske tror att det går hem att skriva puss och kram, Gud vad du är snygg. Och tror att man ska gå på dejt bara efter just den, och den enda meningen.

Jag hjälpte Rock(y)tjejen lite med en profil på en dejtingsajt. Hon är nu tillräckligt stabil efter hennes separation från A, trots lite bräcklig. Hon blev lite scared över att hon hade fått över fyrtio mail på bara en halvtimma, utan att hon ens hade skrivit en presentationstext. Välkommen till landet välja och vraka skrev jag i ett sms till henne. Hon skrev att om hon skulle radera de mail som endast innehöll ord eller meningar som Hej baby, Hej, Sötis, Vad snygg du är etc skulle hon inte haft ett enda mail kvar. Jag skrattade och skrev True that!

Och förr, när man dejtade i mer utsträckning. Då blir det liksom att den jag dejtar slash dejtade a l l t i d hittar sin drömkvinna e f t e r de eller samtidigt som de dejtade mej. Kul på hjul. Inte konstigt att man inte orkar. Rycker på axlarna och tänker fuck it. I’m awesome anyway.

Tankar i regnet.

När jag hittade den här artikeln under, av en slump faktiskt. Så tänkte jag att det stämmer ju. Mycket och väl. Så brukar ju det se ut, ja inte hos alla. Naturligtvis inte. Definitivt inte. Men det finns en del som har stuckit ut genom åren. För vad är det som är så intressant med att stalka och kolla andras liv om man inte vill vara en del av det? När man liksom inte ens orkar ta tag i saker. När man tänker i morgon ska jag göra det. Men gör det inte. Eller nästa vecka. Eller efter semestern eller what so ever. Det finns inget i morgon, eller nästa vecka. För med de argumenten så är man lat inte hundra procent säker. Då tillför man ju inget ändå. Satt och kollade igenom min mobil för ett tag sedan. Och den måste rensas. Det får bli till helgen.

Mellan promenad vin musik och saker som ligger under huden och skaver.

Under torsdagskvällen skickar E.W ett sms angående vår afterwork, den ställs in på grund av skada i jobbet. Skickar därefter ut en förfrågan om en dejt. Får svar och på fredagseftermiddagen sitter jag och smuttar på en drink i ett soligt Göteborg. Andra gången men det blir ingen tredje. Nej. Nej. Jag kan inte riktigt slappna av, och min egna arbetsskada, ett jack bakom högra örat pulserar och det gör ont bakom det blåa plåstret. Återigen tar jag mej friheten att sova ut. Alarmet ringer, men jag snoozar i två timmar. Hinner inte träna, då min startsträcka på grund av seghet och en förkylning som inte vill bryta ut, är otroligt lång denna lördag.

Jag bakar istället bröd av filmjölk och havregryn, som inte behöver jäsa. För att ta med mej till ett mingel med spelning av fem bra tjejer.

Kramar om C.B och H.N som jag inte sett på ett tag. Ena delen av M&M håller i en bas. Den andra dricker vin. Jag säger att jag saknar M som numera bor i Norge, som jag inte träffat på länge. Och jag vill med nästa gång de åker. Kvinnorna gör det bra. Har inte hört dem innan, och det är applåder efter applåder. Och sånt här gillar jag. När alla blandas. För som äldre singel blir det svårare när vissa har familj, sambos och barn. För man blir ju lite offside från de som inte är singlar. Inte alla. Ska noteras. Men ibland orkar man bara inte fråga fråga fråga, hela tiden. Jag känner att jag har något i kroppen, då jag på söndagsmorgonen inte heller lyckas vara pigg. Sover vidare och tänker att jag bara kommer att jobba tre dagar nästa vecka.

En promenad lyckas jag med dock. Går vidare in på vägar stigar jag aldrig gått på. Och tänker fortsätta in på annan stig nästa gång. Boken av Birgitta Bergin läste jag ut relativt snabbt. Lättläst och bra. Började med annan bok efter lunchen.

Och sedan somnade jag i två timmar i soffan på balkongen.

Time is everything.

Jag hänger mest på Tinder. Hänger lite. Mest för att då slipper jag lägga tid på att sålla. Radera mail från män långt bort. Från män som är för unga. För gamla. Så som det är på den andra dejtingsidan. Där man måste söka. Leta. Eller visserligen bara svara. Dessutom behöver jag inte se när andra är online.

Från målarklädsel till klänning.  

Vaknar tidigt. Istället för att gå ut på en powerwalk öppnar jag den vita målarburken och målar mellan alla fönsterkarmar. 
Och längst in mellan vägg och balkongdörr som numera är hårdrocksgrå på utsidan. 
Tar fram skumgummirollern och målar och bättrar på medvitt på väggen under fönsterna. Insidan av balkongdörren får sin uppfräschning. Även dörrkarmar och äntligen får jag tummen ur och målar den fula trätröskeln vit. (Den gråa färgen är lite ljusare på riktigt,  än på bild) Jag målar även lite längre ner, nedanför väggen där golvet sluttar ner.
Dock skulle jag behöva hjälp med att byta ut persiennsnören. Otroligt fula och slitna, och vad jag har hört av en vän, så är det inget som fastighetsskötaren gör. Jag rengör penslar och roller. Städar rent på balkongen.  
Sedan tar jag den där ursköna duschen som man bara längtar efter när man känner sig smutsig. Jag byter från målardress till stadsdress. 
En tidig middag med en gammal manskompis. Det var länge sen vi sågs. Han har flyttat runt, och jobbar dessutom på sjön. Vi går långt way back. Tonår och tidigt vuxen. Är glad över att träffa honom. Vi skrattar. Ler. Äter en god middag, med ett gott vin.  Vi kommer naturligtvis in på relationer. Alltid dessa relationer. Och ja, vad ska jag säga? Berättar att jag loggade ut från Tinder för att det var svårt att fokusera på appen och andra när det har varit snurrigt på jobbet. Jag berättar i korta drag om allt, och att jag egentligen skulle vilja ta tag i vissa personer, låta dem inte gå förrän jag har fått höra vad de har att säga om saken. Jag berättar även om att jag nu måste bestämma mej för hur jag ska göra. Jag har gett allt. För att få det bättre. Han spelar upp en Bob Dylan låt för mej, från tidiga år. Och jag ler lite sorgset.  Jag är klar med målning av balkong. Den som inte var ett #sommarprojekt. Egentligen. Nu lägger jag målarpenslarna på hyllan ett tag, innan jag går igång igen på den vita färgen. Puss och kram. 

Oh happy day. 

Jag är törstig på närhet. Trots ett logout på appen. Jag är törstig på närhet, på ömhet, på bekräftelse. På allt. Trots logout. 

Vi är inne i stan. West Pride är här. Allas lika värde. Trots kön, hudfärg och sexuell läggning. Musik pumpar ur högtalare. Glada människor. Vi ler. Klappar händer. Tjoar.  Hejar på.  
Jag och ett par vänner köper kaffe. Glass, sätter oss sen vid kajkanten. Sitter där en stund. Den ena av oss dejtar. Den andre har precis sagt tack, men nej tack. Den tredje har precis insinimerat, andra försöket. Och så jag. Typ inget.  Men jag vill så jävla gärna. Find a guy. Som är villig nog att ge det ett försök. 

Den sjätte i sjätte. 

En nationaldag med mat och mjukglass med ett par vänner. Fin dag med skratt och ett försök till planering för någon slags långweekend i sommar.  Tankar om hur jag ska göra när det gäller den där balansen i tillvaron. Tankar på allt det där fina. Allt det där som tar sådan tid. Tankar på meddelanden som aldrig kommer. Tankar på livet. Framtiden. 

Om du vill ha mej, 

Tidig lördagskväll letar sig min ena hand efter mobilen på soffordet.  Istället för att vänta på ett annat telefonsamtal, är det jag som skickar ett sms till ett nummer jag trodde var raderat sedan ett år tillbaka. Jag behöver närheten. Värmen. Någon som tar på min kropp. Någon som utforskar varje millimeter. Få höra fina ord. Någon som bryr sig åtminstone lite. Så jag chansade. Och fick napp. Återigen en engångsgrej. Men behovet av att någon man som smeker sina händer över hela min kropp är stort. Behovet av att någon man sitter bredvid mej i soffan. Delar en flaska vin med mej. För jag har på riktigt ont i hjärtat. Ont. Jag tror inte jag har haft så här ont på länge. Jag vaknar tidigt. Han sover. Jag lämnar en lapp om att jag tar en powerwalk, lägger extranycklar bredvid som han kan slänga ner i brevinkastet, som aldrig används för post numera, då vi har postboxar nere i entrén. Ifall han har bråttom. Han är kvar när jag kommer tillbaks svettig efter nästan två timmar i rask takt. En kopp kaffe. Lite prat. En smörgås. Sedan går han. Sista gången. Och numret är raderat.