When you say nothing at all.

Jag pratade för ett par dagar sedan med En kollega, frågar varför våra kollegor och pedagoger har hållt på så som de gör. Varför har de inte kunnat skilja på jobb och privatliv som jag har försökt att säga så så länge. Det sårar och gör ont så mycket. Det blir ju ett sånt stort kaos. Människor förstår inte hur ont det gör, hur stort kaos de gör, eftersom det är jag som får ta smällen gång på gång. Gång på gång är det jag som får sitta och snacka allvar. För det är jag som tydligen förstör för andra. För att jag blir ledsen. Och ingen har tagit mej på allvar under de här åren. Inte en enda. Man har avfärdat allt.

Men du är ju kär säger hon. Nej, jag är inte kär säger jag. För att jag ska bli kär, måste jag ha någon som kan ge av sig själv. Tillfredsställelse i att man träffas och så vidare. För hur ska man annars känna mer? Exakt säger hon. Jag har gett så mycket av mej själv. Så länge. Allt jag ville ha från början var en bra och fin relation med någon som jag föll för. Inte ett stort kaos av skvaller, rykten och snack över huvudet.

Jag har inte varit kär på länge, för jag får ingenting tillbaka. För även om Henrik sa att han verkligen ville allt det här, så backar han. Och det är därför jag säger till er att ni måste lägga ner, sluta lägga er i allt. Något som jag sa från första början skulle vara privat. För även om ni tjatar på honom, och han säger ja ja. Så gör han inte det. Hör av sig. Allt har ju förvärrats av allt tjat. Och när jag hör eller märker en massa saker, så tror jag ju det. Och så händer det inte, och det är då det blir jobbigt på jobbet. För på jobbet har det inte varit Henrik som är problemet. Utan allt skvaller. Och jag undrar, vill verkligen Henrik det här? Har ni frågat honom? Han kanske inte heller orkar allt tjat. Han kanske dejtar någon? Vi pratar ju inte, han hör ju inte av sig. Så jag vet inte. Jag vet ingenting,

Viljan.

Han måste ju liksom ta känslomässigt ansvar säger jag. Jag vet inte riktigt var jag fick de orden ifrån. De bara dök upp. När jag pratar med någon i det mest känslomässiga läget som jag alltid befinner mej i, när det handlar om allt säger jag Om han inte kan, om han inte kan berätta, prata, måste han släppa. Måste släppa mej. Och bara säga det. Till mej. Bara säga nej. Och jag måste tyvärr släppa honom. Säger jag med ett känslomässigt prat. Orden sitter långt långt inne. Jag trodde aldrig att jag skulle säga de orden. För jag vill inte säga dem.

Meningarna som stakar sig. Och jag tänker på vissa dagar när jag får bevis på vissa saker i det stora rum vi alltid befinner oss i. It breaks my heart when It’s silent. När han sitter och ler. Myser. Som efter den där kvällen när jag insåg att min väska försvunnit. Och jag fick se bild på hans son. Av sonens mamma.

Jag visste att de där orden och meningarna skulle sprida sig. Något annat, att det skulle vara tyst trodde jag inte.

Och jag tänker, det är ju inte så att jag är en superstar i lyxförpackning. Jag är ju jag. Som knappt orkar dra igenom en borste i håret tidigt på mornarna innan jobb. Jag är ju jag. Som har en degig mammamage, men aldrig varit mamma. Som älskar träning, men skulle aldrig säga nej till choklad och vin. Som köper japansk soya, men som aldrig använt. Men bara för att det ser lite snyggt ut i kylskåpet. Som ibland klantar till det, men är så himla kreativ och ska ha den där ordningen och redan.

One life.

Jag har testat den där dejtingsajten ett flertal gånger. Pannkaka. Av allt. Sen kan jag inte se annat heller. Där inne. Så jag pausade. Och nu går jag inte in där igen.

Aha, här händer det grejer säger en kvinnlig nickade leende en dag för ett tag sedan. Jag hummar leende med stängd mun. Hummhhmmm.

Alla är fortfarande engagerade. Eller vet en massa. Och hoppas. Jag berättade det, att jag vet det. Jag har sagt det till honom. Att det är inte bara en som ska säga saker, utan båda två säger någon till mej. Det är väl bara till att säga säger någon till mej en dag då jag känner att det är ingen som vet vad jag känner till. Känslan i rummet. Känslan och atmosfären överallt. Man kan inte säga att man verkligen vill, utan att ta mer initiativ. Man kan inte säga att man verkligen vill, och sedan backa säger jag med gråt i halsen till någon för det är så känsligt. I’m exposing myself. För det är fortfarande något. Jag vet det. Han behöver prata. Jag behöver det, jag behöver få höra det. Han behöver det. Den här skolan behöver det. Sa jag till någon.

Can’t hold back any longer.

Mitt sinne har under veckan pendlat. Likt en berg och dalbana. Skratt. Prat. Tyst och Holding back the tears. Tänkte prata med Tony men fick inte fram de ord jag ville få ut om saker, då många andra knappt kan se mej eller prata. Och det är och blir ett problem. Det är dags nu. Dags att börja prata med mej om det. Jag klarar mej inte längre. Kände mej rätt så olycklig under veckan som gick. Tränat tills blodsmaken dyker upp. Tröstätit.

Druckit ett glas vin blandat med salta tårar. Lägger bokläsandet åt sidan. Ser i kapp ett antal olika tv-serier. Ligger i soffan. På lördagen tar jag under mitt andra försök den dagen en lång powerwalk. Tidigare under dagen hann jag i väg fem minuter innan det börjar vräka ner regn. Stod under ett träd, och när jag kom hem hade det bildats vattensjöar i både sovrum och kök på grund av öppet fönster. Min balkong, soffan kuddar var dyblöta. Den blir aldrig det. Ofta regnar det bara in kanske tjugo centimeter Men igår regnade det på tvären. Rätt in.

En öl med två bekanta, som bara skulle bli det och lite strosande på stan, blev en helkväll. Mina vita skor är inte vita längre. De ligger i blöt. Under stora parasoll dansar vi, ovan oss spöregnar det. Jag ler. Skrattar mycket. Får mycket bekräftelse av andra. Men när jag sedan fyllehånglar med random okänd man, vars ansikte jag inte ens kommer ihåg, börjar det snurra lite väl mycket. Så jag åker hem. Själv. Vaknar upp en kylig söndag.

Ja, det regnade visst mycket igår. Avbokar bodypump-pass, för nej. Jag vet att tiden för det passet inte känns bra idag. Vit kladdkaka äts till middag.

City and the Island.

Jag tänker att om det någon gång ska ska ske, ska det gå till på rätt sätt. I alla fall efter den här turbulensen. Utmana honom. Jag menar, vill man så gör man väl. Då kan man. Visa, på ett sätt att det är ju så här man brukar göra. Visa mej. Vad du vill. För du säger ju att du vill. Eller? Eller? Så jag skriver att jag kommer att försvinna. Och han får höra av sig på Messenger istället. Typ snarast.

På lördagskvällen dricker jag en god öl i stan. Tur. För våra räksmörgåsar var pyttesmå. Vi vandrar vidare. Lite mera tilltugg innan vi säger hejdå. Söndagsförmiddag.

Och jag sätter mej på båten till ön.

Äter God mat.

Läser bok. Försöker fånga en av hundra fjärilar som konstigt nog fladdrar runt om de lila blommorna och lavendelbuskarna. Tänker att jag aldrig sett något liknande förr.

Äter jordgubbar med grädde.

Tittar till blåbären. Och tar det allmänt lugnt.

We write the story.

En vårsolig fredagskväll. Uteserveringar har öppet. Skratt och musik hörs i staden. Helgen har precis börjat för alla vardagsarbetande människor. Avicii. Tim Bergling.Död. Jag är fortfarande rätt så förkrossad. Såg dokumentären om honom för ett par veckor sedan. Inte helt oväntat. Utmattad. Slut. Människor som pushar exakt hela tiden. Även i en säng på ett sjukhus. Hur han försökte dra en gräns, men inte så många som respekterade. Beundrar honom att han slutade, trots att jag aldrig fick se honom live. Hälsa och välmående betyder mycket. Andra stjärnor beskriver honom som ett musikaliskt geni. Träningen går rätt så segt denna veckan. Men ett par pass fick jag till. Får se hur det blir I morgon sen eftermiddag.

Då jag har väggar av betong på balkongen, (fortfarande ingen borrmaskin) skruvar jag upp hyllor vid fönstren. Det är bara de små avlånga fönstren ovanför och balkongdörren som går att öppna.

Så jag även där, förutom på borden kan ha ljus. Sätter även ut en glascylinder med mina ljusslinge-bollar. Återstår nu om jag ska klä om soffan, köpa nya kuddar. Och så vidare.

Jag börjar på en ny bok. En psykologisk thriller. En bladvändare. Kan man säga. Det känns fortfarande bra med en ny chef. Hon är yngre än vår gamla. Och kommer från en annan kommun. Hon ser saker med nya ögon. Hon tar vissa grejer på allvar. Det känns som om någon faktiskt lyssnar på vad man har försökt att säga inom själva arbetet. Jag har även kunnat säga saker rakt ut, och hon tar det på allvar. Eller typ, hon tycker lika. Något som ingen har gjort innan. Saker som jag försökt säga länge. Jag är, trots mina snart trettionio år faktiskt yngst. Och som sagt, nej. Vi har det inte alltid så bra i vårt arbetsteam. Oavsett vad någon annan säger. Och det jag ska göra nu. Är att nästa vecka, trots brist på många ordinarie personal berätta för dem att de nu ska, verkligen ska berätta exakt allt. Om Henrik. För även om vi pratar, då pratar vi/de inte om det. Fortfarande. Och det stör mej. Jag behöver få dem att prata. Och ingen gör det självmant. Jag behöver få veta mer saker, än det jag vet. Sen. Sen går jag vidare till andra och säger likadant till dem.

Fokus. På två.

Jag bad om ett svar. Ett riktigt ärligt svar den här gången. Annars kommer vi fortsätta ha det såhär for ever. And ever. Tills han går i pension. (Eller jag slutar) Fram och tillbaka. Alla på jobbet vet, men jag var inte den som sa det. Ett praktexempel på hur det är. Hur ryktena går. Jag skriver bland annat fan ta dej, (som aldrig kan prata ut riktigt ordentligt) och resten (de andra) som aldrig säger som det är. Och jag vill heller inte se dej inne hos oss. Jag kickar ut dej. Bokstavligt. Han höll sig borta en dag. Jag skriver att han ska sluta vara så jävla freaking ego. För det är inte coolt. Någonstans.

Och jag vet att jag är som en storm ibland. Jag vet. Men jag vill att det ska bli rätt.

När jag pratar i telefon med min nya chef. Som verkar var en bra, handlingskraftig kvinna, som tyvärr har fått detta på sitt bord. Något som jag inte ville. Och aldrig började prata om heller för den delen. När jag pratar med henne, ville jag först inte säga så mycket. Men sen tänkte jag what the fuck. Jag berättar mer än det jag tänkt. För är det någon av alla som kan se det från min sida, mitt perspektiv, så är det väl en ny person. En ny chef. Och jag liksom halvt som halvt ropar i telefon Jag hade kunnat förstå om jag och Henrik hade dejtat i ett par månader, att folk håller på. Men nu har vi inte det. Det är en sån tystnadskultur här inne. Och den tänker jag stoppa. Jag är inte klar förrän det blir öppna dialoger. Jag säger som det är med mina kollegor, vad de sysslar med. Med sms, snack och tystnaden. Jag berättar att jag hör saker de säger, vad de andra säger till dem. Frågar om jag har sagt något. Jag berättar vad de andra säger till varandra. Jag berättar saker som har hänt, som har sagts under den här tiden. Jag berättar att deras chefer inte gör ett skit. De sätter på sig skygglappar, eftersom de hoppas väl på något också.

Att se människors entusiasm, deras leenden ena dagen. Till att nästa dag ha besvikna, ledsna. Till sedan dagen efter igen ha uppspärrade stora leende ögon. Det är förvirrande. Det är tufft. It breaks my heart. Fram och tillbaka.

Fokus. På två.

Sen händer något. Tillsägelser. Troligtvis. Och vi skulle egentligen haft möte med vår nya chef i tisdags morse. Men hon dök upp en snabbis. Utan att ha möte. Med oss. Sen försvann hon någon annanstans. När jag ser en man jag tycker om, som inte är Henrik, när jag ser honom har han glansiga ögon, vet jag att något har sagts. Från någon annan. En annan har haft möte. En annan dag.

Make things easier.

Ändå sedan den dagen då jag sa till mina kollegor att de inte kan säga ”din kompis” om Henrik. Eller säga ”Tears and Pearls Henrik” eftersom han inte är ”min”. Det måste ju till lite mer än så. Än bara prat. Den dagen slutade jag att prata så mycket om privatlivet med dem. Det var för över lite ett år sedan. Livet består ju, eller jag försöker ju i alla fall. Det består ju mer av än bara träning, böcker, musik, renovering av badrum, semester och målning av köksskåp. Eller av trösklar.

Den dagen var det slutpratat om dejting, Tinder, sex och honom. Det senaste halvåret har det knappt pratats om vilka vänner jag träffat för en öl eller två. Eller om jag har varit ute på ön. Så ingen vet egentligen ingenting om just det där området. Är inte intresserad av att prata. Ifall jag har dejtat någon. Eller några. Om jag hade sex eller inte. Eller vilken utsökt kaffe latte det var. Jag har ju inte skrivit om det så mycket heller, eftersom det här är snoka-upp-bloggen-numero-uno. God, People must really love me. Don’t just make me a bitch.

Varför? Tja, det hade bara blivit en massa snack. Skvaller. Missförstånd. Blickar. Allt som passar i en vuxen sandlåda. Eftersom ingen är smart nog att ha öppna dialoger. Jag vet egentligen inte varför de kämpar så mycket. (Jo, det vet jag) Har jag kämpat själv? Ja. Som fan. Både med honom. Med mej själv, att hålla mej lugn. Att titta åt ett annat håll när det snackas. Att inte få en massa förhoppningar. Att ta det med ro. Och med att inte kalla alla andra för fula saker, för att de lägger sig i. Hade inte allt varit så mycket lättare om man blandade in mej i mitt eget så kallade liv? För allas del. Jag vet ju om saker ändå. Bjud upp mej till lärarnas personalrum på en kaffe vettja. Då slipper man ju sånt här. Berätta om er själva. Eller, era liv kanske inte är så intressanta. Mycket enklare än att hålla på sådär. Och roligare på arbetsplatsen. Tycker jag.

Konstig stämning på jobbet? Självklart.

Treasure hunt.

Messenger-meddelandet jag skickade. Skickade jag till Tony. Jag skickade det till honom, för jag visste att det skulle göra honom glad. Jag ser det på honom. Miner, känslor, och uttryck kan inte döljas. På någon. Vad det än är. Och eftersom jag förstod hur det låg till, så tänkte jag att de kunde tänka lite. Men sa inget.

Jag pratar med andra lite senare, eftersom de säger att x-avdelningens nummer är trasigt, under sportlovsveckan. För där är det brist på kommunikation. Och info. Berättar hur det ligger till. Vad jag vet. Så de vet. Vad jag vet. Lägg erat pussel. Förseningar, missförstånd, pusslet. P u s s l e t. Det är som om jag har lagt ut en skattkarta till människor. En frustrerad karta. Och när man hittar skatten får man en nyckel. Kom kom min kära. Men först, först måste du bräcka koden. Jag kan inte koden. Men den kan du. Du har den någonstans. Och den finns på fler ställen.

Och allt är väl lite skam den som ger sig.

The beginning this first week.

Åh. Har jag glömt något?

Klänningen sitter otroligt bra på nyårsafton. Lite löst till och med. Troligtvis en bra kroppsdag. Hon kommer fram till mej där vi står och väntar in alla i sällskapet. Hon har ett stelt leende när hon säger Hej och tar mej i hand. Jag hälsar tillbaka med ett litet leende. Vi känner inte varann. Umgås inte. Men vet ändå om varandra. Vi har en gemensam nämnare. Jag har listat ut saker. Vet inte mer än så. Hon har väl fått fram info från vår gemensamma person. Hennes sons pappa. Henrik. Vi två, i samma sällskap på nyårsafton. (Även på en pubrunda för ett år sedan, då förstod jag att hon visste och jag förstod vem hon var) Vi pratar inte med varandra, mer än så. Inte under kvällen, och i alla fall inte vad jag kommer ihåg sent på natten (??) Jag gör det inte,pratar med henne. Jag vet liksom inte vad jag ska säga. Att stirra sig in i en annan människas ögon som säger Jag vet.

Jaha. Men exakt vad vet du? Jag har gjort det förr. Och gör så än i dag. Ser andras ögon.

Men jag har ändå inga problem med det. Att vi är i samma sällskap.

Första arbetsveckan detta år är till ända. Lugn vecka. Vi har tagit det lugnt.