Femte oktober och jag glömde äta kanelbullar igår.

Måndagen går sin stilla (nåja) gång. En gemensam vän svarar på mitt sms som jag skickade i lördags. Angående allt. Och jag vet att hon tycker om mej. Och andra med. Och hon skriver det jag redan vet. Ett missförstånd som gått överstyr. Men hon vet inte så mycket om det. Jag förklarar att det skrev jag redan förra sommaren. Men det gick inte in. Jag skriver mer. Om allt. Att båda två är delaktiga. Att båda två borde be om ursäkt. Att vi har gått igenom värre saker än såhär. Under tio år. En bagatell. En petitess.  Att jag hyser inget agg. Och den gemensamma vännen har ingen anledning heller.
Vi har ju ändå träffats efteråt. Ett par gånger.  Så vad är felet? Vi är vuxna. Som borde kunna ta en enda ordväxling. Som från början var ett missförstånd. Om en öl. En öl. (Som sedan blev mer, mitt tålamod tog slut när vännen började skriva saker om mej, som inte hade med saken att göra. Och inte heller var sant. Började gråta på gymmet)   Hör ni? Så löjligt. Men ändå är jag uppriktigt ledsen för att det är som det är. Att kunna umgås med andra. Förutom när den gemensamma vännen är med. (Inte ofta, därför är det extra jobbigt)
Eller åka på resor.  Skrev att det här är inte den vännen jag känner.
Jag åker direkt till gymmet efter jobbet. 
Körde ganska hårt igår. Så var väl endast där för att sitta på maskiner och töja lite på kroppen. Vara där. Träna lite lite lite. Kanske spana lite. Eller nåt. Blev inte ens svettig av träningen.  T kommer fram och pratar en sväng.  Blev inte mer svettig för det. Men kul prat.
Kör lite på benpressen innan jag beslutar mej för att gå ner och duscha. Kör mer i morgon.

Music is the poetry of the air.

20140123_202048rrrrrGårdagens spelning var fantastisk! Jag har bara hört dem spela/sjunga var och en för sig. Plus att en av de sjunger, och en spelar. Jag kom dit ungefär en halvtimma innan, och han prata lite med bandet. Och sätter mej med de andra vännerna. Pratar, skrattar. Dricker ett glas rött. Hade otroligt bra igår. Sista låten började jag nästan snyfta, då vännen berättade lite innan hur hon hade kommit på texten till låten. Vad hon hade gjort den av.  Och sedan hade satt musik till.
Fredag idag, och helg! Tjooohooo!

Middag och dårarna samlas

Bordet dukat med blommig vårduk. Vinglasen putsade och tallrikar och bestick utplacerade. En del av middagen är förberedd och senare ska allt fixas samman.
Duschad och insmord med lotion. Smink och klänning ska på.
Plattången ska sättas i väggen. Godis ska hällas upp i skålen.
Naglarna ska målas i ett ljust nagellack i kväll.
Spotify spelar i nuläget rock på hög volym.
Om 2½ timma är ö-dårarna plus M här.
Gott snack. God mat. Förhoppningsvis.
Skålande vinglas.
Stannar vi kvar i lägenheten eller drar vi ut på stan?

Korthuset som rasade.

Har precis hällt upp ett glas rödvin och tänker tillbaka lite drygt ett år. Och lite till. Jag har faktiskt inte saknat vissa människor ett dugg. Ibland är det som om de aldrig har funnits i mitt liv. Jag har nog inte tänkt på dem på över ett halvår. Eller  längre. Ibland känns det som om alla minnen är raderade. vare sig det har varit roliga minnen eller mindre roliga.
De som bara lämnade mitt liv för lite mer än ett år sedan. Det känns underbart bra att de inte finns i mitt liv längre.
En lång vänskap, som sträckte sig nästan över ett helt decennium.
Det gör inget. Nu. Längre.

Ett återseende

Vaknar, duschar och hänger i soffan i några timmar.
Försöker piffa till ansiktet efter gårdagens bravader.
För tre år sedan sågs vi några timmar. I Stockholm.
I dag sågs vi några timmar här i Göteborg. Fina trevliga Matt.
Han satt med ett par vänner på Bishop Arms och det var lika trevligt nu, som för tre år sedan. Öl, mat och skratt. Fint det!
Efter ett tag blir det Ölrepubliken, och där tar jag min sista öl. Dags att åka hem känner jag. Trots att jag har så trevligt, men är seg och trött från gårdagen.
Men, det kommer ju fler gånger! Promise!
Tack så himla mycket för idag!

Krångel

Gårdagskvällen var härlig. Jag, MaryThea och Turn my heart satte oss på en uteservering och lyssnade lite på Regina Lund och pratade.
Förflyttade oss senare till serveringen på andra sidan huset för att kolla in Carl-Einar Häckner, dock gjorde vi inte det så mycket. Utan pratade mest på.
En öl på en pub lite senare, och sedan traskar vi hem åt varsitt håll. Turn my hearts kompis dök upp innan och de begav sig ut i Göteborgs nattvimmel.
har inte sovit så bra i natt heller, och vaknade upp med magont. Vet inte vad det är, eller varför jag är så orolig på något sätt. Så inga klippor och bad för mej idag. jag orkar inte. Får bli till att lägga sig på uteplatsen ett par timmar istället. Orkade inte ens ta mej in tll stan nu, för att köpa ett skal till min nya mobil som jag var tvungen att beställa nu i morse, då displayen naturligtvis sprack i går kväll när jag skulle hem. Jävligt sura pengar må jag säga! Jag som var så glad att jag kunde betala vissa räkningar på föregående lön!

I kväll vet jag inte vad som händer. Jag hoppas på att få träffa M, N och Flickan med hunden. Men Flickan krånglar som vanligt. Hon har haft det väldigt tufft hela våren med tandläkarbesök, och en mängder av vetrinärkostnader, och ligger back rejält. jag lånade ut min lilla summa på sparkontot som skulle hjälpa under den tiden. Och vi har sagt att vi kan bjuda på öl ute. Men hon kontrar med att det tillkommer vin, taxi, cigg, och så är hon så trött. jag kontrar med att jag har föreslagit att vi skippar drinkar m.m hos M, och ses i stan. Då blir det inget vin, ingen taxi. och att hon kan sova en timma när hon kommer hem. Har inte fått svar. M har inte fått något svar heller.
Det kommer säkert vara en underbar stämning i stan i kväll, när Bruce Springsteen spelar, det är varmt, sommar, sol, semester. Och bara ett litet häng på en uteservering behöver inte vara något storslaget.
I morgon ska det ju regna……

Man vänjer sig.

Förra sommaren var nog den första som jag märkte av att verkligen vara singel. Nog för att det brukar vara tufft emellanåt under de andra årstiderna med, men förra sommaren, det var då som det märktes rejält. Om vi säger på en skala till 10, så var det 7 som var i par. Räknar vi alla bekanta kan vi dubbla det. Och alla gamla vänner osv…. Paren var inte bara par, utan hade även barn. Om inte sedan tidigare, då fick dem det precis innan eller under sommaren.

Vissa dagar stod man där och visste inte vart man skulle ta vägen. Vad skulle man göra? Helt själv? För det var ju så, att alla par skulle resa i väg någonstans, antingen själva. Eller med andra par. Du får väl hitta på något själv sa en gammal vän till mej när jag hade frågat om jag fick följa med. (vi umgås inte heller i dag, efter vad som hände förra sommaren) Visst, det är klart man kan hitta på något själv. men hur kul är det? Jag är inte den som sätter sig på ett tåg eller en buss som tar mej någonstans. Helt själv. Och självklart, jag borde väl testa det. Men det har inte blivit av. För jag vill ju ha någon att umgås med. Vissa dagar var ju även singelvännerna upptagna.  Att lägga sig på en strand eller en klippa för att sola och bada, det går. Men att ”upptäcka” nya ställen, vill jag helst göra med någon. Eller några. Men det går ju. Och jag kommer att göra det.

När jag skulle bestämma dag för en träff med H som jag träffade i tisdags kväll, ville hon att vi skulle ”kolla på det” under helgen som var. Jag skrev tillbaka att vi kan väl åtminstone bestämma en dag nu i helgen, för när ”vi kollar på det” blir det aldrig av. Och så är det. Jag förklarade för henne när vi sågs i tisdags att jag vill inte sitta och vänta in något, som kanske inte blir av. Jag vill inte sitta och undra och titta på klockan OM vi ska ses eller inte. Ses vi inte, nä men då kanske jag kan hitta på något annat. Boka in någon träff med någon annan, eller helt enkelt göra något själv (som jag visserligen aldrig gör) Speciellt nu under sommaren. Annorlunda är det ju under vinterhalvåret när man kanske inte gör så mycket varje dag efter jobb o kanske träning.  (annorlunda är det ju även om man är på ön någon helg eller så, för då är man liksom mer ”fast” Men å andra sidan skulle jag nog aldrig åka hit ut en HEL helg och bara umgås med mina föräldrar…..utan då skulle jag kolla med mina vänner om de hade något för sig eller inte.)

Säger någon till mej: Vi får se hur vi gör, jag ska kolla på det så kan man inte förvänta sig att jag väntar flera dagar med att vänta in det här. Det är ju precis som att sitta och vänta hemma på att en kille ska KANSKE ringa, och då kan man ju inte göra upp andra planer IFALL han ringer. Visst, det är klart att man ska vara spontan även på sommaren, det är inte det jag menar, man får mer än gärna höra av sig samma dag till mej. Men när man har gått och väntat in något som ska bli kul, och sedan blir det inte av. Då är det tråkigt.

I dag har jag tagit en fika nu på eftermiddagen med en gammal vän (nygift sedan i lördags) Träffat en annan gammal vän.  Ansiktet kokar efter solningen idag, får nog lägga på lite kylnngsgrejs……
Ser fram emot ett glas vitt vin nu! (och säkert en öl)

Att vilja vara med.

När jag och H satt och pratade i går, pratade vi om att det alltid är svårt att ses. Eller åtminstone att det går alldeles för långt mellan gångerna. Ok, det är svårt när man jobbar, tränar, är alldeles för trött osv. Själv orkar man ju inte med så mycket varje dag efter jobb och träning…
Jag sa att det är ju inte det att man som singel vill bara gå ut och festa hela nätterna när man ses. (vem orkar festa till kl 05 numera?) Går man ut räcker det med ett par öl eller några glas vin liksom.
Och i och med att H har barn sa jag att för mej är det lika viktigt/roligt att kanske sitta hemma hos henne och prata, kanske ta ett glas vin. Bara vi ses. Det behöver inte vara något storslaget för att man ska ses.
Jag har aldrig varit på t.e.x sjöfartsmuséet, varför inte gå dit med hennes lilla barn. Han kanske inte förstår så mycket ännu, men då hittar vi på någonting. Då ses vi.
Hon sa att hon ville ha lite egentid med t.e.x mej (och för hennes egen del) och därför kan det ibland bli svårt att ses, att hitta en tid. Och hon sa att det kanske inte heller är roligt för mej att hela tiden vara med när hennes lilla kille är med.

Jag sa att om det skulle vara så HELA tiden, att hennes son skulle vara med, ja då kanske det hade varit jobbigt att aldrig kunna få prata ostört m.m Och då hade jag sagt det till henne. Men någon gång själva, och någon gång med barn, det är ju inte hela världen. Det är ju bara roligt. Jag vill ju träffa min vän, OCH hennes son. (även hennes man liksom)
Hon tackade mej för att jag sa detta till henne. Det betydde mycket sa hon.
Och jag undrar om det är så med vissa andra. Tror de att jag aldrig vill umgås om de har barnen? Bara för att jag är singel och barnlös?

Sedan vet jag inte hur det är med er, men jag har inte ont av att sitta på en middag eller någon slags annan tillställning med bara par runt omkring. Bara jag känner mej tillfreds med alla. Bara jag kan ha roligt. Tror vissa folk det med?
Nä, Tears and pearls är singel, då kan vi ju inte bjuda henne. Det måste ju vara så jobbigt för henne att sitta med en massa par. (kan säga att så är det INTE ute på ön)
Att inte bli bjuden för att man är singel, DET är jobbigt. Att inte höras av till mej, för att jag inte har barn, DET är jobbigt.

(Det har jag ju skrivit om innan, att jag orkar bara inte tjata på folk. (speciellt de med barn) Jag hör av mej ett par gånger, sen är det bra liksom. Sen tycker jag det är upp till dem att komma på en dag att ses. Att höra av sig, när de vet att de har en lucka i deras vardag/helg…man säger hör av dej när du vet när du kan. och så blir det aldrig av. Det blir väldigt jobbigt att höra av sig själv hela tiden. Det är påfrestande och man blir ledsen. En annan singelvän beskrev det som att få nobben hela tiden av en kille…
Jag är singel, men det betyder INTE att jag INTE kan umgås med par, barn osv. Bara vi ses. Jag kan hänga med till Plikta i Slottsskogen, jag kan hänga med på barnbio, jag kan hänga med och bara sitta i trädgården med saft och bulle.
Jag och H har känt varann sedan barnsben. Vi vet vart vi har varann. och det känns så himla härligt.

Det här är inget gnäll-inlägg, utan mer ett This-is-life-inlägg.

Det finns en lösning på problemet. Det är bara att inse.

Vi trotsar blåsten hon och jag. Vi sätter oss på en uteservering i centrala Göteborg. Himlen är så där gråmörkblå och träden står direkt inte stilla. Men är det sommar så är det. Min barndomsvän H och jag har inte setts på 2 månader och tiden går jämt för fort. Filtar pryder våra ben och vi beställer in varsin öl. Blir jag förkyld är det kvällens blåst och kyla som har gjort det. För inte har man på sig höstkläder den 17 juli? Eller?

Hon berättar om en gammal gemensam vän. Hur han har det. Hur han mår. Vi har inte träffats sedan förra sommaren, han och jag. Ni som var med då, ni vet hela historien, varför.
Jag hoppas att han kommer att fixa det här. Att han lyssnar. Jag vill inte gå på någon begravning….. Jag är lika orolig nu, som jag var då.

Vi fortsätter att prata, vi skrattar åt saker som har stört oss, och som inte stör oss längre. En bra kväll. En fin kväll. Trots kylan när det ska vara värme.

 

 

Läsglasögon på

MaryThea har rensat i bokhyllan, och tänkte lite på mej. Har inte orkat leta efter nya/gamla böcker i vare sig affärerna eller på nätet och i min bokhylla är alla lästa för tillfället. Så dessa böcker fick jag med mej hem igår natt. Jag kommer verkligen att sakna henne i höst! När hon kommer att vara någon annanstans än i Göteborg och jobba.. Flera månader dessutom! Men she will be back, she will be driving home for Christmas som Chris Rea sjöng en gång för länge sen.

Det där om att hitta en dag…..

Mailkonversation på Facebook med två småbarnsmorsor/vänner:

  • M: …… helgen efter jobbar jag. Men vad sägs om den 16/6? Jaaaa….. självklart!!! 
  • Jag: Jag kan den 16/6!
  • N: Det är ju helgen innan midsommar, ska vi inte spara på energin lite? Vi är trots allt snart 40!
  • Jag: haha! VA?
  • N: På riktigt! Man är ju inte 20 längre…
  • M: Men kamma dig N. På en vecka ska du väl hinna vila upp dig?
  • N:  Hörru partybruden! Jag kammar mig väldigt sällan, men jag ska kolla på det du!
     

Snart 40???? Va fan menar hon med det? Vi är födda 1979 allihopa. hahaha!

Same date. Different year.

Valborg 2011. Åkte tåg med Amelie från Trollhättan. Ia/kerstins stuga finns i närheten, och vi hade spenderat en kväll och en natt där. Mysigt, trevligt. men lie kallt utomhus i slutet. Stressade i väg till vårdcentralen för att få mitt operationssår omlagt. Då var jag sjukskriven, fast jag såg det som en minisemester på 4 veckor, för så ont hade jag inte. Möter senare upp 8 av dem som jag kallar mina vänner o bekanta. Plus några till som var på besök i stan. Första gången på 10 år jag ser på Cortegen. Solen skiner, vi skrattar, dricker öl och vin mitt på trottoaren. Jag är glad, jag är nyopererad, jag har inte ont längre. Jag riktigt strålar. Jag har självförtroende. Livet leker. Jag träffar Flyttkarlen, han slår följe med oss hela kvällen och natten. Han sover över hos mej, och det är han som senare kommer med Choklad och Champagne innan hans långweekend med grabbarna. Och det efterföljer några dejter till.

Valborg 2012. Jag är själv i kväll. Inställd träff på stan. Och de 8 vännerna har jag inte sett på 9½ månad.

Inget värde

Det regniga vädret gör mej nedstämd. Eller det började sent i går kväll när jag verkligen insåg hur ensam jag egentligen är. Hur ensam jag egentligen känner mej. Hela dagen igår höll jag på att fixa och dona här hemma. Rensade både i lägenhet och förråd. För även om jag inte har det stökigt, så finns det alltid någon man kan göra. Men till vilken nytta? Till vilken nytta då? Jag har ju ingen som kommer och hälsar på mej. Det är ingen som orkar, ”för det är för långt” Jojo, det tar 17 minuter från Brunnsparken/Centralen……. lägg på 4 minuters promenadväg, sen är du här….  Men jag ska minsann anpassa mej för alla andra. Jag ska minsann åka runt hela staden för att träffa folk. Så har det varit nu i ett par år. Och det känns fel. Det är inte så ofta jag får höra ”Jag kommer gärna hem till dej” så hittar vi på något, utan det har alltid varit ”Kan du inte komma hit? Jag hinner inte åka hem till dej, jag måste göra det och det och det innan…..” Och detta trots att man har flaggat om att man verkligen VILL ha besök här, att man verkligen vill sitta här för det var så länge sedan. Och sedan har det bestämts, och sedan blir det alltid ändrat…….Jag känner mej inte prioriterad..ibland känns det som om jag är ett andra hands val…Nu har har blivit så att jag verkligen INTE vill vara här, för jag spenderar så mycket av min tid här ändå..och bara vill komma bort….. Trots det har jag en himla fin uteplats där man kan grilla, sitta i solen på våren/sommaren……

Jag önskar att jag kunde vara den som gör saker på egen hand. Åka bort, bara kanske för en dag eller så. För numera är man ju nästan helt själv, de flesta har egna familjer och barn, alltid upptagna med allt annat. Jag är inte den som tjatar, jag frågar max 2 gånger om en träff, kan de inte låter jag de höra av sig. Men det känns som om man blir bortglömd. För hör man inte av sig mer, så hör inte de av sig. När folk stadgar sig, eller får barn blir man helt plötsligt bortvald. De träffar annat folk, människor som är i deras sits, folk som de kan jämföra sig med, träffa, ha grillkvällar med, åka på semester med, ha fredagsmys med.

Det känns inte som om man är värd något om man inte har pojkvän, sambo, barn eller hus. Är man singel och själv i en lägenhet som man försöker byta bort, då slutar folk bry sig den dag de har kommit längre än en själv.