Tisdag.

Jag tog bort det ena inlägget. Känner att det bringar så mycket negativt, både här inne och hos mej. Och det vill jag inte. Vill inte bli alldeles för negativ. Vill vara en positiv kvinna i hennes bästa år. Vill känna happiness och Great feelings. Försöka vara den kvinna jag är, bortsett allt. Det är tisdag morgon. Nationaldagen. Ledig dag. Sol ute. Sitter som vanligt på balkongen.  Får nog ta och köpa en tunn morgonrock eller nåt. Nu tog jag ett lakan om kroppen. Härligare än att dra på sig kläder med en gång. Det kommer nog att bli en bra dag. 

Söndag. 

Jag lät min tonårssömn kicka in i natt. Jag sover tills jag vaknar, vill jag somna om. Gör jag det. Tänkte jag när jag gick och la mej i natt. Tio och en halv timmes sömn. Gick upp när klockan var halv tolv. Jag sitter fortfarande i enbart en filt runt kroppen, på balkongen. Klockan är strax efter halv ett. Och tänker nog ta den här dagen som den kommer. Det var fint att ha min vän här. Rosévin, lite rött. Musik och prat. Innan hon gick, tittade jag mej I spegeln och sa att mitt osminkade ansikte ser piggare ut nu, mitt i natten efter några glas vin. Inga påsar under ögon. Inga rynkor. Än under en vanlig dag. Inget ansikte som är lite svullet,  utan mer avsmalnande. Ta dagen som den kommer. Yes. Men först måste jag få på mej kläder. 

Punktform.

I cirka tretton år. Ända sedan jag tatuerade in min första och enda tatuering har jag velat skaffa en ny. Ett citat precis under nacken. Men det har alltid varit annat som har gått före, skjutit detta på framtiden. Även att det har glömts av. Nu  har jag bestämt mej.  Efter sommaren ska det bli av. Det ska bara bli av. 

Tänker lite på Hans kollega M som är så snäll och bryr sig mycket. Kämpar väl han med. Han är ju faktiskt den enda som frågar hur det är, hur jag mår när vi är på jobbet. Och jag vill ju fan inte göra honom besviken. 

I kväll ska jag dricka rosévin, bli lite lulligt roligt småberusad och äta chips med en vän.

Jag ska även göra upp en plan. En strategi. 

Pulsar och singlar. 

Pratade med en gammal vän igår kväll, och hon tyckte jag skulle vara stolt över henne då hon faktiskt har börjat använda sitt gymkort mer och mer. (Min gamla träningskedja) Jag är sån, varför betala för något du aldrig gör?  Varför ska dina pengar dras månad efter månad, när det inte är du som sliter på träningmaskiner?  Jag å andra sidan kommer dock att vara ute och ta mer långa powerwalks, när det börjar bli varmare of course. I alla fall om det gäller eftermiddagar efter jobb. Och enbart köra styrka vissa dagar på gymmet.  Sommaren kanske kommer att bli en testperiod av grup-pass som jag aldrig är på. Yoga har jag tänkt att gå på i cirka sju år, men aldrig varit på till exempel. Och kommer inte boka in något en vecka i förväg,  utan ta dagarna som de kommer och hur känslan är. Strax efter elva idag är det däremot dags för bodypump. Instruktören sa i måndags att på en timma gör vi över femhundra pulsar och cirka tvåhundra singlar. Och kanske blir det mindre av den varan, och mer av boxning efter sommaren. (Dock fortsätta med alla squats och utfall) Man ska aldrig sluta att överraska. Både sig själv. Och andra. 

You got give to get.   

Come on Come on, Lets stick together. 

Jag blev även hon som skulle försöka lösa allt. Lösa problem. Lösa konflikter. Missförstånd. Är det något som är fel. Säg det. Nu. Inte om fyra veckor. Eller om flera månader. Jag vill ha en balans i tillvaron. Och verkligen veta saker. Inga ovissheter. Att man liksom visste vad man hade. Vad man har. Vad man kunde få efter en tid. Var man har varandra. Men jag blev även den person som blev ointresserad av intriger. Hemligheter.  Tystnader. Och det är väl det som gör att jag gör det jag har gjort länge nu. Söka efter en hållbar dialog. En hållbar situation. Trots att jag ibland slår knut på mej själv för att jag försöker. För att jag vill leva och jobba i ett samhälle som är bra. Både för mej själv och andra. Att vi ser varann. trots tårar för att jag ibland gråter för allt detta, synligt.  Har jag alltid fått höra att jag är en stark person. Med stark personlighet. Och trots att jag egentligen är en livs levande glad person, med nära till skratt. Nära till bubbel i magen, blir vissa saker jobbiga. När man liksom inte kan vara den glada Tears and Pearls mot alla människor jag möter dagligen. (Förutom mina kollegor, där är det bra. Där kan jag prata. Skratta, nu kan jag det. Även om det är ibland upp och ner ) Just för att de inte delar med sig. Just för att tystnaden finns. Trots att de förstår och vet. Och då backar jag mot just dem. Inte för att jag ogillar dem. Tvärtom. Det gör jag. Fina människor. Men varför ska mitt leende ansikte lysa, varför ska jag låtsas. Varför ska jag bara skita i allt och vara någon jag inte är. Ibland kan jag bli irriterad på mej själv. Just för att allt berör mej så mycket. Men kommer det här bli den sista våren sommaren? Jag vet inte. 

Om blickar kunde prata istället. 

Första juni. Första dagen i sommarmånaderna. Fem månader har gått sedan första januari tvåtusen sjutton. Och jag är på samma plats som jag var då. Första juni. Syrénen står i blom. Man kan fortfarande se en strimma ljus på himlen när det är läggdags. Det är sommar enligt kalendern. Och jag tränar samtidigt som solens strålar letar sig in i lokalen. En timmas crosstrainer gör underverk för kropp och själ. En timmas crosstrainer och jag tänker inte på något annat förutom att ge järnet. Det gör underverk. As always. Men ett tack, snälla! går från den ena dagen till den andra, till ett rent hundra procentigt undvikande.  Jag söker blicken exakt hela tiden, blir lite smått chockad av blicken jag ser. Inte argt. Men Blicken. Av något annat. 

Det är första juni. Tre månader av sommar. Tre månader av grönska. Mer värme i luften. Dagar på en filt i solen. Kaffe vid Röda Sten. Promenad på kajerna längs Eriksberg. Doften av grill och potatissallad. Vattnet som gör håret salt. Klippor i solnedgång. Eller bara en bok under ett parasoll. 

Impossible is nothing.

Hade natten morgonen sommaren tvåtusen elva varit idag. Hade det blivit mer rabalder. En anmälan. Men på något sätt stärkte det mej. Då. Jag började stå upp för mej själv. Mitt eget värde. Vara mer ärlig. Berätta hur och vad jag känner.    Jag har länge kunnat se mina egna fel och brister. Ibland för godtrogen. Ibland för naiv. Erkänna dem, både för mej själv och andra. Men nu lärde jag mej även att läsa av människor mer. Lära känna av. Både stämning och passion. Attraktion. Godhet. Men även om något inte var värt. Games. Vänskap som fallerar. Vänskaper som är värda att behålla, trots gnabb.  Relationer att bygga på. Kommunikationensom är viktig. Jag blev även den människan som inte ger upp. I mej själv. Pusha. Kämpa. Utmana. Och i andra. Jag blev hon, som trots brister ser så mycket gott. Jag blev hon som satte ner foten. Värdet i allt. Mej själv och andra. Vänskap som relation till män. Att allt bygger på individer som ska samsas och kunna se varandra. Se varandras behov. Varandras värde. Vad som är värt och inte. Se livets erfarenheter som en jädra väg. Där vi alla ska samsas och vara nära varandra. 

Sista helgen i maj.

Det är sista helgen i maj. Det är varmt. Solen skiner från alla håll och kanter.  Istället för berg och genom skogar, tar vi grusvägar runt. En kortare sträcka än vanligt. Men det är inte tyst en minut. Vi pratar som vanligt om relationer.  Om hur vissa saker påverkar hur vi är som människor idag.  Hur vissa saker har gjort en starkare. Hur samhällets norm ser ut. Skitsjukt. Hur och när en miniweekend ska se ut i sommar. Utomlands eller sverige. Om dejter och träffar som aldrig blir av. Och varför är frågan. Om min kära vän som försöker bli med barn alldeles själv. Och när den där ungen kommer, någon gång i framtiden, kommer den ha många låtsasmostrar. Och mina än så länge tre balkongväxter är egentligen inomhusväxter, men skitsamma. För jag vill inte ha en massa olika färger på blommorna som alltid vissnar. För att jag inte klarar av dem. De vissnar alltid. Om att jag faktiskt skickade ett sms nu, där det stod att jag vill få till en bättre relation, och att med jobbets inblandning är det en konstig strulig sörja, och det blir det snurrigt i mitt huvud. Och vi pratar ju liksom inte ens med varandra. Och jag skulle vilja det. Det är sista helgen i maj. Veckans fyra lediga dagar är snart slut.

Samtidigt som jorden snurrar. 

Bland sol och värme. Balkonghäng. Rött vin i ett vinglas på en blommig vaxduk. Bland sms och planer på vinkvällar, planer om promenader och sedan meddelanden från gammal vän, som inte var med den där natten morgonen sommaren tvåtusen elva. Men ändå försvann på konstigt sätt, eftersom alla var och är så rotade i varandra. Vänner. Sambos. Släkt. Bror. Syster. Ett stort gemensamt vänskapsgäng. Sommaren då mycket hände. För mycket. Natten morgonen då alla sa efteråt han var full. Han visste inte vad han gjorde.  Sex år sedan. Meddelanden från gammal vän, som inte var med då, som var oväntade, lång tid sedan. Men ändå uppskattade.  Första gången jag svarar på något från någon av dem. 

Mitt ibland träning. Svett. Bland matchningar på Tinder. Tinder-meddelanden. Hit och dit. Frågor. Svar. Mitt bland allt tänker jag på att vi måste fixa den här relationen mellan oss. Jag och Henrik. Vi måste. Det betyder mycket. Att den här relationen blir bra.

Var jag ledig i dag? 

Det där med att inte stressa bara för att det är sol. Och man är ledig. Och man har saker att göra. Min kropp har varit uppe i varv ett tag nu. Trots att jag ibland ligger halvdöd i soffan. Oförmögen att resa på mej när klockan slår läggdags. Inte stressa när du är ledig. Du kommer att få sol. Den kommer även att komma åter. Försöker jag tänka när klockan ringer tidigt en ledig fredag.  Planen var att träna. Träna innan tvättstuga. Innan Hemköp. Innan målarbutik. (Eftersom att jag är jag, så tog det inte mindre än en timma innan jag tyckte att hyllorna inte passade in i sovrummet. Träet var ljusare än vad jag mindes) Och innan köp av balkongväxter. Jag valde sömnen. Två timmars extra sömn. Sen har jag varit igång.  Hemköp, samtidigt som jag tvättade. Efter tvätt. Målarbutik och handla växter. Måla en gång på hyllor. Samma färg som nattduksbord och köksbord/stolar (ska måla en gång till på dem) Hårdrocksgrå heter färgen.  Dessutom är ju sängen grå också. Promenera till gymmet. Svettas en timma. Måla hyllorna en gång till. (Kartonger mellan vägg och hyllor) Och nu är jag färdigduschad. Någon dag tar jag även hyllan i köket.