The risk. The chance. 

Jag är inte mindre snurrig än vad jag var för ett år sedan.  När min chef på fredagen hade sagt dessa ord. Orden och meningarna som jag blev totalt överraskad av, berättade jag lite mer. Lite mer än vad jag hade gjort förra våren och under måndagen. Jag hade inte mycket tid, då mina kollegor även de skulle in och prata. Jag berättar att han är komplicerad. Men att han inte borde vara det. För jag vet ärligt talat inte varför han bara kommit till ett halvt trappsteg. Jag säger att jag har varit på trappsteg två i tankarna, men har alltid fått stanna upp då Henrik alltid har fallit från det där första trappsteget. Med en gång. Varje gång. Och det är därför det är som det är. Att jag har testat andra trappor, men kan inte fokusera. För att jag just får höra alla ord och meningar från andra. På jobbet. Och det är ganska sjukt att jag inte får höra det jag vill,  av den jag vill.  Utan av andra. Och då undrar jag egentligen vilka som vill det här. 

Jag berättar att det jag gjorde, var att råka förälska mej i någon för ett och ett halvt år sedan. Att jag satte ner foten nästan med en gång, då jag kände att det blev omoget. Att det jag gjorde, var en pingisboll. Medan andra gjorde det till en pilatesboll under hela den här tiden.

Jag vet inget om det förflutna. Inget. Men något måste ha hänt. Och varför kan man inte lämna det förflutna bakom sig? I så fall. 

Och har man inte tid några dagar på sin fria veckor. Inte vill. Kan Testa. Chansa. Pröva. Till hundra procent. Med mej. Då måste man låta mej gå. Säga ja eller nej. 

Annonser

Allt det där normala. 

När jag pratade med min chef förra fredagen pratade vi även om olika jobb. Vad jag ville och så. Om jag ville stanna kvar, eller om jag ville att hon skulle kolla om det fanns andra jobb någon annanstans. Nu tror jag inte att hon hittar ett jobb, som jag skulle vilja ha. Och om jag vill ha annat någon dag, så blir det väl att kanske kolla lite mer själv. Jag sa att det är inte själva jobbet i sig, som har sänkt mej, utan att det andra. Sedan säger hon och ni skulle ju ändå kunna ses och träffas utanför jobbet.  Det gav mej tunghäfta återigen. Och jag log ett litet falskt leende, nickade igen. Med stängd mun. Mmm. Hmm.  För som sagt, så mycket har jag inte berättat. Och hur ska jag kunna förklara. Hur ska jag kunna säga till henne, min chef att även om det är skönt att få höra andra säga saker, så behövs det komma från någon annan.  Att det normala är att man tar sig tid. Att man hör av sig. Att man gör prioriteringar. Att man säger saker till andra. För även om det är otroligt skönt att veta,  så vill jag ha bekräftelse. 

För det är inte värt något, inget är värt något, om inte jag får höra andra. Jag vill ha någon som verkligen ser mej. Jag vill ha någon som får mej att känna mej det jag är värd. Och jag är värd mycket. Att man tar sig den tiden att ringa. Att sms.a. Att ses. Närheten. Pirrigheten. Att verkligen få höra vad jag jag betyder. Vad den andre tycker, tänker, känner. Direkt till mej. Och det gör inte Henrik. Allt det där normala, gör inte han. 

Fredag.

Fick en förfrågan om en öl. Tänkte säga nej först, men tänkte what the hell. Och sa ja. Drog på mej strumpbyxor och klänning. Åkte in till stan. Vi pratade om whiskey. Är rätt så dålig på olika sorter, att känna rökigheten med mera,men köpte ju en billig flaska i Italien i somras. 
Så den testades med en glas var. Nu sitter jag här och väntar på att jag ska få tummen ur och dra på mej träningskläder.

This week. 

Dagarna rullar. Ja, de rullar fort. Jag matar katter varje dag efter jobbet. Kelar lite med dem. När de inte är sura för att de inte får tillräckligt med sällskap. Jag sover inte över i lägenheten. Utan sover hemma. I morgon är det sista dagen jag behöver se till dem efter jobbet. På lördag kommer Rock(y)tjejen och A hem. Jag tränar bodypump på måndagen. På lördag nästa vecka är det en ny realease. Tidigt på morgonen. (Troligtvis på grund av andra gruppträningspass och utställningar)  Det är ett stort event den dagen, så hela den väldigt stora arenan för innefotboll/handboll med mera kommer att fyllas med människor som ska köra ett bodypump-pass. Har bokat in mej I alla fall. Tränar på torsdagen, vilar nu i soffan. Sista avsnittet på säsong två av Top of the lake.  

Helgen närmar sig, inget inplanerat.  

Mycket bättre på jobbet. 

Nä. Men om man ska ta ett glas rött. 

Last week.

I början på förra veckan hände det en del saker. Saker som fick mej att verkligen säga allt. Och det har jag aldrig gjort förr. Inte nämnt något om det innan. Det fick mej att gå i taket. Det fick mej även att tänka på ordspråken ”man ska sopa rent framför eget hus först” och ”kasta inte sten i glashus”. Sen blev det helt plötsligt lite bättre.

I slutet på förra veckan sa min chef rätt uppochner. Bara sådär. Jag hoppas det kommer gå bra För er två. Jag hoppas på det bästa mellan er. Att det verkligen blir bra. Blev lite förvånad, men nickade och log. Med stängd mun. Mmm. Jag tänker att han har nog tappat bort mitt telefonnummer. Verkligen tappat det. För så måste det ju vara. Annars hade han väl hört av sig? För är det inte så det brukar gå till, att man hör av sig.

.

Om förra veckan var en vecka då jag pausade träningen, var denna veckan toppen. Maxade ally. Blev visst inte förkyld så som jag trodde. Peppar peppar. Så jag finns. Är här. Men inte så mycket pepp på att blogga just nu. Puss.

Vakten. 

Välkommen till kaoset säger Rock(y)tjejen när jag kliver in genom deras dörr efter ett möte med jobbet tidig onsdagskväll.  Lovar, det kommer vara skinande rent här när du passar våra katter om ett par dagar.  Yes. Ska vara kattvakt. I en hel vecka. Behöver inte sova över, men det kan ju trots allt vara lite kul att sova borta någon gång då och då under veckan. Om jag känner för det. Även om det bara är fyra minuters gångavstånd mellan våra lägenheter. Vi äter mat samtidigt som lillkillen skriker mera keso. Det är ju bara att ställa fram torrfoder och byta vatten. Och fixa kattoaletten. (Är uppvuxen med utekatter som barn och tonår) Men vi gick igenom det där med att larma av och larma på ytterdörr. Kommer säkert att strula till det. Lovar att den där kameran kommer att gå på och securitas ba vem där?? Du har glömt att larma av!  De fyller kyl och frys. Visa tvättmaskin om jag vill använda den. Blir nog bra.  Lite som att bo på hotell. Fast ändå inte. 

The weekend is soon to be gone.

Så kommer en fredag. Jag är lite halvseg. Har varit trött i kropp hela veckan. Äter Fisher mans friend som om det var godis. Är en förkylning på gång? Eller kan jag stoppa den redan innan den brister ut, genom att vila från träning en vecka? Bodypump på måndagen, sedan är det vila efter jobb. Hela veckan och helgen. Halsen känns tjock, men med det lilla halsont jag har, överlever jag. Men ìrriterande. Och tröttsamt. Och för första gången ever, tränar jag inte innan ens förkylningen har brutit ut. High five på den. Försöker att inte få knäppa tankar. Tidig fredagskväll i ösregn, åker jag osminkad och i myskläder upp till min vän. Bara ett par hållplatser och jag är där. Det blir en sen kväll. Men jag åker hem med samtal i ryggen som är bra. Lördag och halsont. Vilar exakt hela dagen. Men orkar ta ner de där gardinerna i vardagsrummet, för att flyttas in i sovrum. Beställer nya på nätet. Köpstopp? Ja. Men det behövs nya gardiner. Vila. Äta strepsils. Och börjar se den tredje säsongen av Narcos. Så. Ska jag packa träningsväskan för gymmet efter Apt-möte i morgon eftermiddag?

Målardagen. 

Jag brukar vilja ha en burk med målarfärg ståendes hemma. Ganska bra att ha. Men. Målarburken jag köpte förra veckan är slut. Gick igång på skåpluckor och lådor i kök. Tog en sväng på garderobsdörrarna i hallen också.  När jag målade hallen vit för två år sedan spraymålade jag knopparna i koppar. Det har börjar flagna lite här och var, så jag tog loss alla (utom en, än så länge. För den sitter fast) och skrapade bort färgen. Så nu får de vara i orginal till den dag jag köper nya. Nästa målarburken jag köper ska vara till insidan av dörrar och lådor i kök, då det behövs fräschas upp. Knoppar i kök får dock vara kvar i orginal än så länge. 

Har fått tränat både lördag och söndag. Och äntligen ser jag klart sjunde säsongen på Game of trones. (Men nu strulade sista avsnittet)

September. Den där starten. Nu vill jag ha mer sms och telefonsamtal. Jag vill ha mer av allt. Ska ha mer av allt. En strävan efter det bästa. En massa dejting. Även Träning som ska skötas. Inget godis på ett tag. Ingen stress. 

 

Första september. 

Fredag. På morgonen är det lite stressigt och jag ramlar på jobbet. Mitt fel, då jag hade på mej icke halkfria skor. Två blåmärken har jag. Ett lite större. Och ett lite mindre. Men dagen fungerar bra. Innan jag kommer hem åker jag och hämtar ut paket. Jag har köpstopp säger jag till killen som hämtar dem från deras lager. Och det går bra ser jag säger han, och han frågar vad det är I.  Det är träningströjor, då de jag hade beställt innan, blev en aning lite för pösiga, sen lite smink som verkligen är nödvändigt att ha. Vi pratar en stund och när kön blir längre och längre säger jag hejdå.   

Magnus Uggla. Möter upp Ias hemlis på Liseberg. Jazz kommer dit en sväng. Vi dricker en öl. Lyssnar och sjunger med i låtarna. Jag har nog inte sett honom sen början på tvåtusen talet. Otroligt långa köer till baren. 

Och före detta granne / kollega M och Mia kommer inte in. Och vi får ses en annan dag. Efter konserten drar vi till Ias hemlis favoritställe. En till öl och jag som inte har ätit  fyllemat på flera år proppar i mej en hamburgare på Sibylla innan vi skiljs åt i natten. Ställer inte klockan, så sover tio timmar. Wonderful. Behövde nog det. Lugn dag i dag. Kanske lite gym. Eller en powerwalk bara.